I GP den 4/12, kunde man läsa om zoologens Jörgen Johnssons studie av kontaktannonser, som visade att män föredrar yngre kvinnor, och att kvinnor föredrar äldre män. Enligt Johnsson stärker dessa resultat tesen om biologins inflytande över människors sociala beteende, där det att säkra människosläktets fortlevnad ligger högst upp på agendan.
Problemet med undersökningen och dess resultat, och det vis varpå de presenteras, är tvåfaldigt: För det första dras långtgående biologiska slutsatser av en språklig och social företeelse. För det andra stärker Johnssons analys av resultaten myten om kvinnor och män som i första hand biologiska varelser vars huvudsakliga strävan består i att säkra artens fortlevnad. Dessa båda problem hänger givetvis ihop, och som genusvetare känner jag mig förpliktigad att säga något om detta, och – om möjligt – visa på alternativa tolkningar.
Jörgen Johnsson säger i artikeln i GP att resultaten från undersökningen ”visar att det biologiska arvet fortfarande spelar stor roll”. Frågan är om ”det biologiska arvet” går att studera genom att analysera formuleringar i kontaktannonser. Med detta ser jag en rad metodologiska problem torna upp sig, och undersökningen hade förmodligen sett helt annorlunda ut om den utförts av humanister eller samhällsvetare. Hur kommer det sig att någon tycker det är rimligt att en zoolog utför den här typen av undersökningar? Jörgen Johnssons expertområde är ju som bekant fiskars beteende.
Den grundläggande frågan i undersökningen, den som döljer sig bakom resultaten, är ju ändå den om orsaken till att man anger ålder som variabel i sin kontaktannons. En sociolog, etnolog, lingvist eller för all del genusvetare, hade kunnat ge helt andra svar på den frågan än de biologiskt deterministiska som nu anges. Det skulle tex kunna handla om maktordningar i samhället, språkbruk i specifika situationer, kontaktannonsen som litterär genre, sociala ordningar på olika arenor osv. Det hade kunnat ge en mer komplex bild av kontaktannonsen och dess författare.
Genom att presentera resultaten på det sätt som gjorts, det vill säga utan att problematisera dem, och framförallt utan att visa på resultatens specifikt biologiska orsaker, förutsätts Naturen stå över Kulturen. Johnsson medger att kultur har inverkan på människors liv, men här är det ändå Naturen som har övertaget. Han tar därmed för givet att kontaktannonsskrivandet är en del av reproduktionsapparaten.
Men hur stor roll spelar egentligen författandet av kontaktannonser för artens fortlevnad? Hur stor andel av befolkningen i reproduktiv ålder sätter in en kontaktannons, eller besvarar en? I hur många fall leder detta till en fullgången graviditet och förlossning? Av alla barn som föds – hur många gör det som ett resultat av att någon satte in en kontaktannons?
Vad jag vill peka på är naturligtvis att människors sociala liv består av mycket mer än att hitta sätt att säkra artens fortlevnad. Kontaktannonsskrivande kan lika gärna studeras ur helt andra perspektiv, och därmed bereda plats för en människosyn som är lite mer komplex än vad Johnsson vill göra gällande när han tolkar sina resultat.
tisdag 16 december 2008
fredag 28 november 2008
Ute och reser med proteser
Framför mig på tåget sitter en man och läser om »widgets« och det slår mig hur konstigt resandet har blivit. En påse full med sladdar till mina widgets: datorsladden, mobilladdaren, ipodsladden, kamerans koppling till datorn plus laddningsutrustning, samt löparklockans laddare ligger i resväskan. Jag vet inte vad som är mest bisarrt: hur beroende jag är av alla mina prylar; eller att de inte är mer kompatibla, att jag fortfarande måste bära med mig minst en sladd till var och en av dem. Igår på hotellet hade jag lite kris eftersom både datorn, kameran och mobilen var urladdade, och jag bara hade en enda ledig kontakt. Fick välja bort tvn, och istället läsa en bok. Grymt bra. Att läsa böcker alltså. Det borde man göra oftare. Synd att det var protesernas behov av ström som »tvingade« mig.
Men vad står alla dessa prylar/proteser för? Vad ersätter de? När min dotter reste i Sydamerika för ett år sedan tyckte jag faktiskt lite synd om henne. Via resedagboken (en site som förmodligen har blivit helt omodern sedan mer moderna verktyg som facebook har ersatt dem) kunde jag följa hennes resa, bilderna såg jag direkt. Det vill säga så fort hon skrev och laddade upp. Det gjorde hon ju inte så fort som ett oroligt modershjärta begär. Men om gick för lång tid utan nyheter så smsade jag henne, och förhörde mig.
När jag var i hennes ålder, var hon och jag och hennes pappa i Asien i tre månader. Jag tror jag ringde min mamma två gånger. Båda gångerna i ungefär en minut vilket typ kostade en förmögenhet. Och ljudkvaliteten med fördröjningar var så dålig att det enda som kommunicerades var att vi var vid liv.
Min ena poäng är att dessa proteser har gjort världen väldigt tillgänglig, men å andra sidan finns ingenstans att fly. Och som jag behövde fly från min mamma då!! Den andra poängen är väl att vi aldrig kommer särskilt långt. Häromdagen vandrade jag omkring i kvarter i Paris som jag bott i för 12 år sedan. De var sig väldigt lika: Hotel Nouvel France på Rue Keller som jag bodde på fanns kvar. Inte ett dugg uppsnofsat eller så. Fortfarande kunde man hyra rum per månad (550€). Jag skulle aldrig sätta min fot där, inte bo där en natt igen ens om jag fick 550€. Men den ensamhet och ödslighet jag mindes att jag känt under den där tiden (det var före mobiltelefonen fanns i min ägo och nästan före internet – nå, email hade jag såklart men det var någon halvtimme på Biblioteque Nationale man kunde snika åt sig några email – trots att de försökt stoppa det genom att spärra @-tangenten. Men jag överlistade dom! Ändå var det väldigt ensamt och väldigt långt bort. Men nu är det Facebook och Blogger och webmail och Wifi och sms. Jag smsar med vänner utan att de vet att jag är i Paris. Jag läser mina vanliga tidningar och ser mina vanliga teveprogram. Allt är som vanligt.
Är det längre någon mening med att resa? Det är i alla fall väldigt tryggt och skönt.
Men vad står alla dessa prylar/proteser för? Vad ersätter de? När min dotter reste i Sydamerika för ett år sedan tyckte jag faktiskt lite synd om henne. Via resedagboken (en site som förmodligen har blivit helt omodern sedan mer moderna verktyg som facebook har ersatt dem) kunde jag följa hennes resa, bilderna såg jag direkt. Det vill säga så fort hon skrev och laddade upp. Det gjorde hon ju inte så fort som ett oroligt modershjärta begär. Men om gick för lång tid utan nyheter så smsade jag henne, och förhörde mig.
När jag var i hennes ålder, var hon och jag och hennes pappa i Asien i tre månader. Jag tror jag ringde min mamma två gånger. Båda gångerna i ungefär en minut vilket typ kostade en förmögenhet. Och ljudkvaliteten med fördröjningar var så dålig att det enda som kommunicerades var att vi var vid liv.
Min ena poäng är att dessa proteser har gjort världen väldigt tillgänglig, men å andra sidan finns ingenstans att fly. Och som jag behövde fly från min mamma då!! Den andra poängen är väl att vi aldrig kommer särskilt långt. Häromdagen vandrade jag omkring i kvarter i Paris som jag bott i för 12 år sedan. De var sig väldigt lika: Hotel Nouvel France på Rue Keller som jag bodde på fanns kvar. Inte ett dugg uppsnofsat eller så. Fortfarande kunde man hyra rum per månad (550€). Jag skulle aldrig sätta min fot där, inte bo där en natt igen ens om jag fick 550€. Men den ensamhet och ödslighet jag mindes att jag känt under den där tiden (det var före mobiltelefonen fanns i min ägo och nästan före internet – nå, email hade jag såklart men det var någon halvtimme på Biblioteque Nationale man kunde snika åt sig några email – trots att de försökt stoppa det genom att spärra @-tangenten. Men jag överlistade dom! Ändå var det väldigt ensamt och väldigt långt bort. Men nu är det Facebook och Blogger och webmail och Wifi och sms. Jag smsar med vänner utan att de vet att jag är i Paris. Jag läser mina vanliga tidningar och ser mina vanliga teveprogram. Allt är som vanligt.
Är det längre någon mening med att resa? Det är i alla fall väldigt tryggt och skönt.
lördag 22 november 2008
Finanskrisen – giriga företagares fel eller skattetryckets?
Stefan Persson, H&M, försöker i dagens DN slå ett slag för det etiska företagandet. Eller?
Rubriken, ”Företagarna bör ompröva sin fokusering på vinster”, låter ganska fint. Dagens finanskris beror på att företagarna har varit för giriga. I am totally with you here Stefan!
Men redan i första fetstilta meningen framskymtar ett avgrundsdjup mellan min och Stefans ”kritik” av företagarnas girighet: för Stefan är det nämligen ytterst Staten som ska fixa detta ”genom att underlätta för de företag som vill bidra till allmännyttiga företag.” Ganska snart blir det också klart att det är detta skattetryck som är boven i dramat. Eftersom företagare måste skatta så mycket på sina ”gåvor” avstår, tänker sig Stefan, många företag från att ge.
Själva gåvan definieras i Stefans diskurs som att bidra till samhället. Det verkar vara något helt annat än att betala skatt. Men skatt är, åtminstone i ett demokratiskt samhälle, just att bidra till samhället, men där bidraget inte syftar till att gynna givarnas varumärke, och dessutom styrs användandet av skatten av demokratiskt valda politiker och inte av företagens per definition odemokratiska intressen. Inte så mycket med dig längre Stefan!
Rubriken, ”Företagarna bör ompröva sin fokusering på vinster”, låter ganska fint. Dagens finanskris beror på att företagarna har varit för giriga. I am totally with you here Stefan!
Men redan i första fetstilta meningen framskymtar ett avgrundsdjup mellan min och Stefans ”kritik” av företagarnas girighet: för Stefan är det nämligen ytterst Staten som ska fixa detta ”genom att underlätta för de företag som vill bidra till allmännyttiga företag.” Ganska snart blir det också klart att det är detta skattetryck som är boven i dramat. Eftersom företagare måste skatta så mycket på sina ”gåvor” avstår, tänker sig Stefan, många företag från att ge.
Själva gåvan definieras i Stefans diskurs som att bidra till samhället. Det verkar vara något helt annat än att betala skatt. Men skatt är, åtminstone i ett demokratiskt samhälle, just att bidra till samhället, men där bidraget inte syftar till att gynna givarnas varumärke, och dessutom styrs användandet av skatten av demokratiskt valda politiker och inte av företagens per definition odemokratiska intressen. Inte så mycket med dig längre Stefan!
fredag 14 november 2008
Spanking – tidens melodi?
Alltså, detta med bestraffning, genomlysning, transparens som metod för framsteg – var kommer denna trend ifrån, och vad tjänar den för syften?
Det aktuella exempel jag tänker på just nu är att lärare ska bedömas av elever och att det ska påverka deras löner. En grupp som under många decennier fått allt sämre arbetsvillkor, och sett sitt yrkes status sjunka, och dessutom faktiskt har ett av de allra viktigaste jobben.
Vad hände med uppmuntran? Erkännande? Att bli sedd för allt bra man gör? Att få resurser för att genomföra sina visioner, de som gjorde att man en gång ville bli lärare och pedagog?
Varför tror »vi« att straff kommer att göra någon bättre? Eller har jag missförstått vem bestraffningarna är till för? Såg någon rubrik någonstans som gick ut på att ifrågasätta vad man egentligen tror sig vinna på att sänka a-kassan och förkorta tiden man kan stämpla.
Är det som Aristoteles sa att man mår bra av att betrakta en tragedi? Att vi andra ska se dessa tragedier och må bättre och prestera bättre?
Det aktuella exempel jag tänker på just nu är att lärare ska bedömas av elever och att det ska påverka deras löner. En grupp som under många decennier fått allt sämre arbetsvillkor, och sett sitt yrkes status sjunka, och dessutom faktiskt har ett av de allra viktigaste jobben.
Vad hände med uppmuntran? Erkännande? Att bli sedd för allt bra man gör? Att få resurser för att genomföra sina visioner, de som gjorde att man en gång ville bli lärare och pedagog?
Varför tror »vi« att straff kommer att göra någon bättre? Eller har jag missförstått vem bestraffningarna är till för? Såg någon rubrik någonstans som gick ut på att ifrågasätta vad man egentligen tror sig vinna på att sänka a-kassan och förkorta tiden man kan stämpla.
Är det som Aristoteles sa att man mår bra av att betrakta en tragedi? Att vi andra ska se dessa tragedier och må bättre och prestera bättre?
onsdag 12 november 2008
sexbrott, typ, men inte riktigt.
Jag är så arg så jag kan inte skriva annat än fakta:
En student på läkarlinjen är dömd för våldtäkt mot barn. Han har nu studieuppehåll från termin tio för att kunna delta i den behandling han blivit tilldömd. Straffet för våldtäkt mot barn har ett straffvärde på minst 2 års fängelse. Studenten har redan suttit häktad i två och en halv månad, vilket dras av från straffvärdet.
Studenten meddelar rätten att han förmodligen kommer att bli avstängd från sin utbildning pga domen mot honom. Därmed blir de fyra år han hittills lagt ner på sin utbildning värdelösa. Av denna anledning sätter rätten ner straffet till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (något som brukar vara förbehållet missbrukare). Eftersom studenten har en rätt omfattande behandlingsplan, kan han inte delta i studierna. Därför blir han beviljad studieavbrott från sin utbildning.
Lärosätet vill stänga av studenten, eftersom han blivit dömd för ett allvarligt brott, men Högskolans avskiljandenämnd anser inte att det föreligger någon risk (för vem?) att ha studenten kvar. Beslutet som fattas går alltså rakt emot vad som låg till grund för att studenten fick straffnedsättning i Hovrätten. Hovrätten inväntade inte beslut från Högskolans avskiljandenämnd, eller ens ett yttrande därifrån, när de beviljade straffnedsättningen. De gick på vad studenten kunde tala om för dem.
Studenten kan alltså när som helst återuppta sin studier på läkarprogrammet. Termin tio vid lärosätet i fråga innebär 6 veckors praktik inom pediatrik eller på BUP. Menar Högskolans avskiljandenämnd att det är lämpligt att en student som är dömd för, och ännu inte avtjänat sitt straff för, våldtäkt mot barn gör sin praktik inom pediatrik?
Thomas Johansson, nämndens ordförande, motiverar beslutet med att den här typen av brott inte innebär någon påtaglig risk att upprepas. Det är sant. Sexualbrottslingar har en förhållandevis låg återfallsfrekvens. Men Högskolans avskiljandenämnd skall väl för i helvete inte besluta utifrån riskprofiler? Och OM de skulle de, finge de nog titta närmare på unga sexualbrottslingars återfallsbenägenhet när det gäller våldtäkt mot barn, och någon sådan statistik finns inte. Uppgiften torde väl ändå vara att besluta i det enskilda fallet. Och med tanke på den omfattande behandlingsplan studenten genomgår, kan man väl tänka sig att de som fattat beslut om själva behandlingen tar ganska allvarligt på det brott studenten begått.
Är det här en jävla sammansvärjning?? Har Högskolans avskiljandenämnd ihop det med Hovrätten?
En student på läkarlinjen är dömd för våldtäkt mot barn. Han har nu studieuppehåll från termin tio för att kunna delta i den behandling han blivit tilldömd. Straffet för våldtäkt mot barn har ett straffvärde på minst 2 års fängelse. Studenten har redan suttit häktad i två och en halv månad, vilket dras av från straffvärdet.
Studenten meddelar rätten att han förmodligen kommer att bli avstängd från sin utbildning pga domen mot honom. Därmed blir de fyra år han hittills lagt ner på sin utbildning värdelösa. Av denna anledning sätter rätten ner straffet till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (något som brukar vara förbehållet missbrukare). Eftersom studenten har en rätt omfattande behandlingsplan, kan han inte delta i studierna. Därför blir han beviljad studieavbrott från sin utbildning.
Lärosätet vill stänga av studenten, eftersom han blivit dömd för ett allvarligt brott, men Högskolans avskiljandenämnd anser inte att det föreligger någon risk (för vem?) att ha studenten kvar. Beslutet som fattas går alltså rakt emot vad som låg till grund för att studenten fick straffnedsättning i Hovrätten. Hovrätten inväntade inte beslut från Högskolans avskiljandenämnd, eller ens ett yttrande därifrån, när de beviljade straffnedsättningen. De gick på vad studenten kunde tala om för dem.
Studenten kan alltså när som helst återuppta sin studier på läkarprogrammet. Termin tio vid lärosätet i fråga innebär 6 veckors praktik inom pediatrik eller på BUP. Menar Högskolans avskiljandenämnd att det är lämpligt att en student som är dömd för, och ännu inte avtjänat sitt straff för, våldtäkt mot barn gör sin praktik inom pediatrik?
Thomas Johansson, nämndens ordförande, motiverar beslutet med att den här typen av brott inte innebär någon påtaglig risk att upprepas. Det är sant. Sexualbrottslingar har en förhållandevis låg återfallsfrekvens. Men Högskolans avskiljandenämnd skall väl för i helvete inte besluta utifrån riskprofiler? Och OM de skulle de, finge de nog titta närmare på unga sexualbrottslingars återfallsbenägenhet när det gäller våldtäkt mot barn, och någon sådan statistik finns inte. Uppgiften torde väl ändå vara att besluta i det enskilda fallet. Och med tanke på den omfattande behandlingsplan studenten genomgår, kan man väl tänka sig att de som fattat beslut om själva behandlingen tar ganska allvarligt på det brott studenten begått.
Är det här en jävla sammansvärjning?? Har Högskolans avskiljandenämnd ihop det med Hovrätten?
Egna, betydelsefulla röster
I Göteborgs-Posten idag; två artiklar (på sidan 18) som beskriver hur barn, två flickor på tio och 13 år, genom att få egna röster har kunnat påverka sina egna liv. Tioåriga Nujood Ali från Jemen protesterade mot äktenskapet med den 30-åriga mannen, fick igenom skilsmässa och säger att "Nu är mitt liv sött som godis." 13-åriga Hannah Jones, England, slipper en hjärtoperation, efter att ha vädjat till läkarna, och får tillbringa sin sista tid hemma med sin familj.
Barn är experter på sina egna liv. De behöver inte alltid vuxna som vet vad som är "barnets bästa." Det bästa är inte att foga sig och okritiskt göra som vuxna säger. Det bästa är att tänka själv. Och det ska barnen få lära sig i skolan. Om det är det som är flumpedagogik så gillar jag det.
tisdag 11 november 2008
»Slå i taket«
Vid den förra stora krisen, i början av 1990-talet, sänktes många försäkringar »tillfälligt«, från 90% ersättning till 80% för att sanera statens finanser. Sedan dess har jag aldrig någonsin hört talas om någon återställning till 90%-nivån.
Däremot talas det ofta om »takhöjning«. Om man höjde ersättningsprocenten så skulle de med lägst inkomster gynnas. Men med takhöjningen skulle medelinkomsttagare gynnas. Detta säger något om den politiska (även om det som AJ konstaterat »unfortunately there is no politics anymore«) diskursens förskjutning under de två senaste decennierna: det handlar om att gynna medelklassen. Jag minns vagt att man under det tidiga nittiotalet också ofta talade om det kommande tvåtredjedelssamhället. Det är här.
Däremot talas det ofta om »takhöjning«. Om man höjde ersättningsprocenten så skulle de med lägst inkomster gynnas. Men med takhöjningen skulle medelinkomsttagare gynnas. Detta säger något om den politiska (även om det som AJ konstaterat »unfortunately there is no politics anymore«) diskursens förskjutning under de två senaste decennierna: det handlar om att gynna medelklassen. Jag minns vagt att man under det tidiga nittiotalet också ofta talade om det kommande tvåtredjedelssamhället. Det är här.
onsdag 5 november 2008
färgad? afroamerikan?
Några anmärkningar om diskursen kring Obama är på sin plats efter denna fantastiska valseger. Ordet ”afroamerican” är utsuddat ur amerikansk offentlighet: man säger african american, följaktligen borde den svenska beteckningen följa denna önskan från denna minoritet och använda ordet afrikanamerikan istället. Afrikanamerikan är en beteckning på ättlingar till de slavar med ursprung i Afrika som finns i Nordamerika. Ett slags etnicitet med rasförtecken. Barack Obama har en amerikansk mamma och en afrikansk pappa. Han tillhör inte den etniska gruppen afrikanamerikaner. Det är, tror jag, en av de grundläggande orsakerna till att han alls kunde komma så här långt. Det vita amerikanska folket är inte närheten (jo så nära de kan komma) av att välja en afrikanamerikan till president.
Att Barack Obama nu har blivit vald har många orsaker, och jag ska här ignorera de flesta och fokusera på de som har med ”ras” och etnicitet att göra. Ett välkänt faktum är att afrikaner i Amerika i allmänhet bemöts på ett helt annat sätt än afrikanamerikaner. Jag har goda vänner som när de i USA har förklarat att de är ghaneser eller sydafrikaner fått ett helt annat bemötande än när de antagits vara afrikanamerikaner. Det beror på att ”det amerikanska dilemmat” inte främst är en fråga om ras. Det är en fråga om ekonomi och om historia. Det är en fråga om kärnvärden som frihet och oberoende. Det är en fråga om skuld.
Att dessa kärnvärden – frihet för vita amerikaner – byggdes på afrikanamerikanernas ofrihet tillhör det slags insikter som de flesta euroamerikaner inte riktigt kan härbärgera. Att det alls kunde ske – vita amerikaner är trots allt inte av en annan art än vi – de är vanligen utrustade med empati – berodde på en kollektiv förnekelse. En förnekelse av slavarnas mänsklighet. Denna förnekelse lever kvar än idag och rör slavättlingarna: afrikan-amerikanerna. Som alltså är en etnisk grupp med en specifik historia – vilken Barack Obama inte är en del av.
Ett av hans genidrag var att inte, trots att alla förväntade sig det, dra färgkortet. Att istället lansera sig och sin politik som universell, eller i alla fall en angelägenhet för hela Amerika (eller USA som jag hellre skulle kalla det), gjorde dels att han kunde attrahera många vita väljare som just lider av skuldsyndromet som ofta löses genom att fortsätta förneka afrikanamerikaners mänsklighet, genom att fortsätta blunda för de strukturella orättvisor och ofriheter ”the land of freedom” tilldelar en sjättedel av sin befolkning. Dels inte provocerade afrikanamerikanerna genom att göra anspråk på deras historia. På så sätt är Obama den president som genom sin bakgrund, och sitt intellekt, den president som kanske kan ge amerikaner oavsett ursprung ett sätt att hantera sin smärtsamma historia.
Jo, en sak till: man kan inte längre säga ”färgad” – det är som när August Strindberg och andra på 1800-talet med ”könet” avsåg kvinnan, och därmed påstod att mannen inte var en del av det könsliga, att inte han var nedsänkt i sitt kön som kvinnan var. Lyckligtvis har 100 år av feminism suddat ut den vanföreställningen. När ska vanföreställningen att ”vita” människor inte har färg, inte är en del av rasordningen, omöjliggöra talet om ”färgade” människor?
Att Barack Obama nu har blivit vald har många orsaker, och jag ska här ignorera de flesta och fokusera på de som har med ”ras” och etnicitet att göra. Ett välkänt faktum är att afrikaner i Amerika i allmänhet bemöts på ett helt annat sätt än afrikanamerikaner. Jag har goda vänner som när de i USA har förklarat att de är ghaneser eller sydafrikaner fått ett helt annat bemötande än när de antagits vara afrikanamerikaner. Det beror på att ”det amerikanska dilemmat” inte främst är en fråga om ras. Det är en fråga om ekonomi och om historia. Det är en fråga om kärnvärden som frihet och oberoende. Det är en fråga om skuld.
Att dessa kärnvärden – frihet för vita amerikaner – byggdes på afrikanamerikanernas ofrihet tillhör det slags insikter som de flesta euroamerikaner inte riktigt kan härbärgera. Att det alls kunde ske – vita amerikaner är trots allt inte av en annan art än vi – de är vanligen utrustade med empati – berodde på en kollektiv förnekelse. En förnekelse av slavarnas mänsklighet. Denna förnekelse lever kvar än idag och rör slavättlingarna: afrikan-amerikanerna. Som alltså är en etnisk grupp med en specifik historia – vilken Barack Obama inte är en del av.
Ett av hans genidrag var att inte, trots att alla förväntade sig det, dra färgkortet. Att istället lansera sig och sin politik som universell, eller i alla fall en angelägenhet för hela Amerika (eller USA som jag hellre skulle kalla det), gjorde dels att han kunde attrahera många vita väljare som just lider av skuldsyndromet som ofta löses genom att fortsätta förneka afrikanamerikaners mänsklighet, genom att fortsätta blunda för de strukturella orättvisor och ofriheter ”the land of freedom” tilldelar en sjättedel av sin befolkning. Dels inte provocerade afrikanamerikanerna genom att göra anspråk på deras historia. På så sätt är Obama den president som genom sin bakgrund, och sitt intellekt, den president som kanske kan ge amerikaner oavsett ursprung ett sätt att hantera sin smärtsamma historia.
Jo, en sak till: man kan inte längre säga ”färgad” – det är som när August Strindberg och andra på 1800-talet med ”könet” avsåg kvinnan, och därmed påstod att mannen inte var en del av det könsliga, att inte han var nedsänkt i sitt kön som kvinnan var. Lyckligtvis har 100 år av feminism suddat ut den vanföreställningen. När ska vanföreställningen att ”vita” människor inte har färg, inte är en del av rasordningen, omöjliggöra talet om ”färgade” människor?
tisdag 4 november 2008
Möte med praktiker
Jag föreläste om min forskning för praktiker, familjerättssekreterare, idag. Det var inte första gången. Det brukar vara kul. Och det var kul idag också. Men det är något som skaver. Här kommer jag med kritik mot deras sätt att sköta sitt jobb. Nyanserad kritik. Väl underbyggd. Intressant kritik – tycker jag. Men; och det är här det skaver; det är ju så himla LÄTT för mig att komma med den kritiken. Jag kan visa, på en mängd sätt, hur de gör barnen till objekt, eller inkompetenta subjekt, i utredningstexterna. Jag visar hur det "undergräver barnens chans till delaktighet i den sociala processen". (Här är jag lite trött på mina egna formuleringar och måste ta avstånd från dem genom att använda citationstecken.)Visst, skitbra. Men det är inte jag som GÖR det där oerhört svåra, hjärtslitande jobbet. Jag träffar inga barn eller mammor som varit utsatta för våld. Jag läser bara texter om dem. Med vilken rätt kommer jag här och tycker att allt är så jävla intressant? Åh, jag vet inte, men idag kände jag mig delvis som en jävligt torr och duktig teoretiker som vet hur allt ska vara – utan att göra det själv.
söndag 26 oktober 2008
Backabranden
Jag läser i DN om Milorad och Masoud. Överlevare från Backabranden 1998. Jag har verkligen ingen tes. Inget att tillägga. Bara ett behov av att uttrycka förtvivlan och sorg. Jag vet inte varför den händelsen griper mig så jävla starkt, än idag. Då, den hösten och vintern, grät jag dagligen. Idag gråter jag högt, vilket aldrig händer, när jag läser om deras liv, om deras kamp, om den där natten, om hur alla kämpade, om paniken, om hur utanförskapet skapade myter och hat mellan svennar och blattar, men också överbryggade klyftor.
tisdag 12 augusti 2008
Milli Vanilli på OS-invigningen
Hörde just på nyheterna att den lilla (typ 6-7 år) flickan som iklädd en röd klänning sjöng som en liten ängel på os-invigningen härom dagen faktiskt inte sjöng alls - det var det en annan liten flicka som gjorde. Hon ansågs dock vara för ful/inte tillräckligt söt för att få uppträda; man tyckte inte att hon skulle representera nationen på ett riktigt sätt. Fy fan säger jag bara! Det är ungefär det svinigaste jag har hört i år - och de ansvariga verkar inte ens skämmas. Kulturrelativism i all ära, men detta är rent åt helvete.
fredag 8 augusti 2008
Dagens feminist?
På väg till landet härom dagen lyssnade jag på musik, bl a Snoop Dogg & Robyn-samarbetet "sexual eruption". I texten visar Snoop upp en lite mer kvinnovänlig sida än normalt (inte för att det säger så mycket, men ändå) han poängterar vikten av att vara en gentleman och se till att tjejen "gets hers" innan han själv avslutar. Jag undrar om han själv tycker sig göra ett statement för kvinnors rätt till sexualitet etc, typ "hell yeah, a bitch got rights", eller om det ligger något annat bakom? Skulle vara lite kul att veta...
onsdag 6 augusti 2008
O jogo bonito 2
I ett tidigare inlägg (O jogo bonito, juni) tyckte jag att det var så kul att manliga fotbollskommentatorer påpekade att Nuno Gomes i det portugisiska landslaget hade rådjursögon och var bildskön. I dag tittade jag på OS-matchen Sverige - Kina. Inte en enda utseendekommentar från de båda manliga kommentatorerna! Själv tänkte jag på saker som; "oj vad det är många i det svenska landslaget som har precis likadan frisyr; blont hår i hästsvans!" och "hoppsan, den kinesiskan ser exakt ut som en monchichi med sitt uppstående hår."
Nu är det ju inte så att jag önskar att det ska utseendekommenteras och jag hade säkert blivit skitirriterad om kommentatorerna sagt något ( de mansgrisarna! ) men jag tycker det var intressant att de inte sa något när det fanns så mycket att säga och jag undrar om en kvinnlig kommentator skulle ha sagt något? Eller om det särskilt tabu att kommentera fotbollstjejer? Eller är det bara OK för män att utseendekommentera män?
tisdag 5 augusti 2008
Den sista manliga bastionen?
Det finns tydligen en OS-gren som inte är öppen för kvinnor; boxning. Och de är bra säger "svenska medaljhoppet" Naim Terbunja till Aftonbladet. För om tjejerna får vara med så kan det bli synd om killarna. Det skulle förstöra boxningen, menar Terbunja. (Buhu) Enligt Aftonbladet är det få manliga boxare som aktivt stödjer damboxning i OS. Inte backar de upp människor som håller på med samma sport som de själva. Nej då. Tjejerna ses som ett hot. Tjejerna smittar med sin lågstatus.
Terbunja skulle aldrig se damboxning på TV "och då är jag ändå intresserad av boxning!" Men dubbla världsmästaren Anna Laurell skulle han ändå titta på eftersom han "tycker om henne som person."
När fotbolls-EM gick av stapeln var en del män och killar rädda att smittas av lågstatusen via kvinnliga sportkommentatorer. Då skickades det hatbrev och hotbrev till redaktionerna. Fotboll och boxning = no no. Friidrott? Det går bra, tjejer. Välkomna i den härliga idrottsgemenskapen.
söndag 3 augusti 2008
11 bergsklättrare vs 100-tals hinduer
Idag har 123 hinduer klämts till döds vid utövandet av en religiös högtid, de flesta av dem barn. Ungefär så rapporterar Dagens Eko kvart i fem idag söndag. Lite senare ägnas 11 bergsklättrares död betydligt mer uppmärksamhet.
När jag själv går till dagstidningarna på nätet är det dödsfallen på K2 som både intresserar mig och drabbar mig. Idiotin i att samla på bragder, européer som tror att de är odödliga och mer eller mindre kan konsumera äventyr. Men också Fredrik Strängs mentala styrka, hans lugn, hans sätt att sätta sin egen säkerhet och sina ambitioner åt sidan för att bistå de drabbade. Hans förmåga att låta bli att vara sentimental: släppa taget om den döda som han bar på för att prioritera att rädda de som fortfarande var vid liv. Han har blivit ett helt annat slags hjälte än den han hade blivit om han lyckats nå den enormt svårnådda toppen.
Hur kommer det sig att jag och de medier jag har konsulterat (gäller svenska – NYT hade inget om vare sig det ena eller det andra på sitt ”löp”, Le Monde hade den indiska katastrofen högst och störst) värderar 11 bergsklättrare högre än 123 (en siffra som beräknas stiga) hinduer? Självklart har det etniska förtecken – även om åtminstone en av de omkomna förmodligen är infödd, beskrivs som ”anställd höghöjdsbärare”, så är förmodligen de flesta klättrarna européer eller euroamerikaner.
Kan det vara så att de personifierar – på ett ganska konstruerat sätt visserligen – själva essensen i det europeiska idealet: utforskaren, eller som man säger på engelska och så mycket mer träffande: the explorer – själva sinnebilden för dessa uthålliga och förnuftiga män som har gjort världen till vad den är? De modiga och kraftfulla som inte väjer för något, vars blick är riktad högt.
Medan indierna, hinduerna, mycket typiskt representerar just motsatsen: tradition, nedsänkthet i kultur och vanföreställningar. Massan vs individen, igen.
När jag själv går till dagstidningarna på nätet är det dödsfallen på K2 som både intresserar mig och drabbar mig. Idiotin i att samla på bragder, européer som tror att de är odödliga och mer eller mindre kan konsumera äventyr. Men också Fredrik Strängs mentala styrka, hans lugn, hans sätt att sätta sin egen säkerhet och sina ambitioner åt sidan för att bistå de drabbade. Hans förmåga att låta bli att vara sentimental: släppa taget om den döda som han bar på för att prioritera att rädda de som fortfarande var vid liv. Han har blivit ett helt annat slags hjälte än den han hade blivit om han lyckats nå den enormt svårnådda toppen.
Hur kommer det sig att jag och de medier jag har konsulterat (gäller svenska – NYT hade inget om vare sig det ena eller det andra på sitt ”löp”, Le Monde hade den indiska katastrofen högst och störst) värderar 11 bergsklättrare högre än 123 (en siffra som beräknas stiga) hinduer? Självklart har det etniska förtecken – även om åtminstone en av de omkomna förmodligen är infödd, beskrivs som ”anställd höghöjdsbärare”, så är förmodligen de flesta klättrarna européer eller euroamerikaner.
Kan det vara så att de personifierar – på ett ganska konstruerat sätt visserligen – själva essensen i det europeiska idealet: utforskaren, eller som man säger på engelska och så mycket mer träffande: the explorer – själva sinnebilden för dessa uthålliga och förnuftiga män som har gjort världen till vad den är? De modiga och kraftfulla som inte väjer för något, vars blick är riktad högt.
Medan indierna, hinduerna, mycket typiskt representerar just motsatsen: tradition, nedsänkthet i kultur och vanföreställningar. Massan vs individen, igen.
måndag 28 juli 2008
Skilsmässor, folkhälsan och "barnets bästa"
Förra veckan ondgjorde sig konservativa läkare, psykologer och politiker över folks slarviga benägenhet att skilja sig hur som helst - utan en tanke på "barnens bästa". På DN:s debattsida http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=807356 kräver de att regeringen ska göra minskade antal skilsmässor till ett prioriterat folkhälsomål! Nu ville inte DN ha vår replik så den presenteras stolt här:
Replik till DN debatt onsdagen den 23 juli
Fyra medarbetare vid tankesmedjan Claphaminstitutet vill i DN Debatt att regeringen ska göra minskat antal skilsmässotal till ett prioriterat folkhälsomål. De gör sig skyldiga till en mängd felslut trots att de säger sig bygga på "ny forskning". De diskuterar ”kvalitet och hållbarhet i parrelationer”, ”frånvarande pappor” och ”barnets bästa” i en salig röra och förenklar å det grövsta. En ”närvarande pappa” är inte per definition en bra förälder. ”Kvalitet och hållbarhet” är relativa begrepp och detsamma gäller i högsta grad ”barnets bästa”. Dessutom är det djupt problematiskt att använda benämningarna ”bråkar och slåss” för att beskriva det fysiska våld som i de allra flesta fall innebär mäns våld motkvinnor. Eller ur ett barnperspektiv; pappors våld mot mammor. För inte så väldigt länge sedan var många kvinnor ekonomiskt beroende av sina män och hade därför svårt att ta ut skilsmässa. I dag är situationenen annan; det är kvinnor som tar initiativ till de flesta skilsmässor(ofta för att de upplever bristande engagemang vad gäller barn och hushållsarbete från mannens sida) och det har också visat sig vara kvinnorna som "vinner" socialt, om än inte ekonomiskt, på ett sådant arrangemang. Men Claphamskribenterna vill inte höra talas om att skilsmässor och äktenskap skulle ha något med män, kvinnor och brist på jämställdhet att göra. Istället är det ”barnets bästa” som förs fram och den nya forskningen handlar om barns utveckling i relation till faderns engagemang i barnet. För det första är det problematiskt att man väljer att diskutera skilsmässor utifrån ”barns bästa”; ett begrepp som kan användas för att argumentera för i princip vad som helst som vi vuxna anser ligger i barns intressen. För det andra fokuseras, som vanligt när det gäller barn, deras ”utveckling”. Det väsentliga blir då att barn utvecklas till välmående vuxna någon gång i framtiden – hur barn har det här och nu framstår som mindre viktigt i diskussionen. Dessutom; en pinfärsk kartläggning som Folkhälsoinstitutet genomfört visar att 400 000barn i Sverige lever med en missbrukande förälder. En talesperson för Folkhälsoinstitutet säger i Rapport den 24 juli att barns räddning i en sådan situation kan vara att knyta an till människor utanför familjen.”Barnets bästa” är med andra ord inte synonymt med kärnfamiljen.
Redan i andra meningen av Claphamskribenternas debattartikel fastställs "problemet"; att barn genom skilsmässa förlorar kontakten med sina pappor. Men det finns faktiskt ingenting i gällande lagstiftning eller praxis vid skilsmässor som säger att det blir så. Det finns två skäl till varför barn förlorar kontakten med sina fäder vid skilsmässa eller separation: det ena är i fall där pappan är våldsam mot barnet och/eller mamman. Den andra orsaken till att barn förlorar kontakten med sin far vid en skilsmässa är helt enkelt bristande engagemang från pappan. Lägg inte skulden på skilsmässorna när pappor brister i engagemang. Om skilsmässan, som skribenterna själva påstår, i de flesta fall äger rum utan våld, hot och konflikt, kan pappan se fram emot inte bara delad vårdnad och delat ekonomiskt ansvar, utan också delat praktiskt ansvar, delad omsorg, delat boende och delat engagemang. Så ser rådande praxis ut: barnet behåller sin pappa, fast under nya praktiska omständigheter.
Rapporten från Folkhälsoinstitutet handlar om fäders betydelse för barnsutveckling. Rapporten medger redan i inledningen att den inte inbegriper några analyser av forskning kring fäders närvaro, eftersom studier kring "närvaro" inte har visat några som helst positiva resultat vad det gäller barns utveckling. Det som är viktigt är pappors engagemang. "Närvaro" är vad man kan förvänta sig av en pappa som lever i en kärnfamilj där den traditionella uppdelningen mellan barninriktad aktivitet och offentligriktad aktivitet är könsuppdelad. Att få pappor att engagera sig tydligare och mer i sina barns liv skulle väl i och för sig vara ett fint folkhälsomål. Men så som verkligheten ser ut nu så är skilsmässan en bättre förutsättning för att pappor verkligen ska ta det där ansvaret och vara engagerade. Efter skilsmässa, med ett delat boende, måste pappan träda in i ett engagemang som innan skilsmässan inte är ett krav utan ett fritt val. Claphamskribenterna tycker att regeringen fokuserar för mycket på jämställdhetsfrågor, men frågor om pappors engagemang är en jämställdhetsfråga. Pappors engagemang kommer inte att uppnås genom en politik som fokuserar på att upprätthålla en traditionell kärnfamilj.Kärnfamiljen som institution understödjer tyvärr bara att pappor är "närvarande", inte engagerade.
Replik till DN debatt onsdagen den 23 juli
Fyra medarbetare vid tankesmedjan Claphaminstitutet vill i DN Debatt att regeringen ska göra minskat antal skilsmässotal till ett prioriterat folkhälsomål. De gör sig skyldiga till en mängd felslut trots att de säger sig bygga på "ny forskning". De diskuterar ”kvalitet och hållbarhet i parrelationer”, ”frånvarande pappor” och ”barnets bästa” i en salig röra och förenklar å det grövsta. En ”närvarande pappa” är inte per definition en bra förälder. ”Kvalitet och hållbarhet” är relativa begrepp och detsamma gäller i högsta grad ”barnets bästa”. Dessutom är det djupt problematiskt att använda benämningarna ”bråkar och slåss” för att beskriva det fysiska våld som i de allra flesta fall innebär mäns våld motkvinnor. Eller ur ett barnperspektiv; pappors våld mot mammor. För inte så väldigt länge sedan var många kvinnor ekonomiskt beroende av sina män och hade därför svårt att ta ut skilsmässa. I dag är situationenen annan; det är kvinnor som tar initiativ till de flesta skilsmässor(ofta för att de upplever bristande engagemang vad gäller barn och hushållsarbete från mannens sida) och det har också visat sig vara kvinnorna som "vinner" socialt, om än inte ekonomiskt, på ett sådant arrangemang. Men Claphamskribenterna vill inte höra talas om att skilsmässor och äktenskap skulle ha något med män, kvinnor och brist på jämställdhet att göra. Istället är det ”barnets bästa” som förs fram och den nya forskningen handlar om barns utveckling i relation till faderns engagemang i barnet. För det första är det problematiskt att man väljer att diskutera skilsmässor utifrån ”barns bästa”; ett begrepp som kan användas för att argumentera för i princip vad som helst som vi vuxna anser ligger i barns intressen. För det andra fokuseras, som vanligt när det gäller barn, deras ”utveckling”. Det väsentliga blir då att barn utvecklas till välmående vuxna någon gång i framtiden – hur barn har det här och nu framstår som mindre viktigt i diskussionen. Dessutom; en pinfärsk kartläggning som Folkhälsoinstitutet genomfört visar att 400 000barn i Sverige lever med en missbrukande förälder. En talesperson för Folkhälsoinstitutet säger i Rapport den 24 juli att barns räddning i en sådan situation kan vara att knyta an till människor utanför familjen.”Barnets bästa” är med andra ord inte synonymt med kärnfamiljen.
Redan i andra meningen av Claphamskribenternas debattartikel fastställs "problemet"; att barn genom skilsmässa förlorar kontakten med sina pappor. Men det finns faktiskt ingenting i gällande lagstiftning eller praxis vid skilsmässor som säger att det blir så. Det finns två skäl till varför barn förlorar kontakten med sina fäder vid skilsmässa eller separation: det ena är i fall där pappan är våldsam mot barnet och/eller mamman. Den andra orsaken till att barn förlorar kontakten med sin far vid en skilsmässa är helt enkelt bristande engagemang från pappan. Lägg inte skulden på skilsmässorna när pappor brister i engagemang. Om skilsmässan, som skribenterna själva påstår, i de flesta fall äger rum utan våld, hot och konflikt, kan pappan se fram emot inte bara delad vårdnad och delat ekonomiskt ansvar, utan också delat praktiskt ansvar, delad omsorg, delat boende och delat engagemang. Så ser rådande praxis ut: barnet behåller sin pappa, fast under nya praktiska omständigheter.
Rapporten från Folkhälsoinstitutet handlar om fäders betydelse för barnsutveckling. Rapporten medger redan i inledningen att den inte inbegriper några analyser av forskning kring fäders närvaro, eftersom studier kring "närvaro" inte har visat några som helst positiva resultat vad det gäller barns utveckling. Det som är viktigt är pappors engagemang. "Närvaro" är vad man kan förvänta sig av en pappa som lever i en kärnfamilj där den traditionella uppdelningen mellan barninriktad aktivitet och offentligriktad aktivitet är könsuppdelad. Att få pappor att engagera sig tydligare och mer i sina barns liv skulle väl i och för sig vara ett fint folkhälsomål. Men så som verkligheten ser ut nu så är skilsmässan en bättre förutsättning för att pappor verkligen ska ta det där ansvaret och vara engagerade. Efter skilsmässa, med ett delat boende, måste pappan träda in i ett engagemang som innan skilsmässan inte är ett krav utan ett fritt val. Claphamskribenterna tycker att regeringen fokuserar för mycket på jämställdhetsfrågor, men frågor om pappors engagemang är en jämställdhetsfråga. Pappors engagemang kommer inte att uppnås genom en politik som fokuserar på att upprätthålla en traditionell kärnfamilj.Kärnfamiljen som institution understödjer tyvärr bara att pappor är "närvarande", inte engagerade.
söndag 13 juli 2008
gråt inte - forska
I går, i bilen mellan Göteborg och Småland, lyssnar jag på p1 och gråter så det blir imma på solglasögonen. Det är Susanne Björkman retrospektiv. "Du begriper ändå ingenting" från 1976 samt "Ett riktigt hem" från 2005. Programmen handlar om Susanne som var 14 år 1976 och som rymmer hemifrån. Man får höra uppslitande gräl mellan Susanne och hennes mamma. En förtvivlad Susanne som inte trivs i de olika familjehem hon placeras i. I det senare programmet träffar Björkman Susanne i huset på landet där hon bor med sina tre barn. Susanne säger att det har gått bra för henne i livet. Hon är stolt och glad över att ensam ha uppfostrat sina barn. De vet att hon alltid finns där för dem, säger hon. Så var det ju inte för Susanne själv när hon växte upp. Susanne säger att hon är glad att Björkman valt att följa upp henne för det är en sak som inte kom fram i det första programmet. Nämligen själva anledningen till att Susanne rymde hemifrån; hennes styvpappa förgrep sig sexuellt på henne från det att hon var sex år. Hon berättade aldrig för någon. Styvpappan hotade henne till tystnad. Björkman säger att hon vet att barn sällan berättar om sexuella övergrepp. Susanne själv säger att det var ju på 70-talet. Man var inte så upplyst då. Ändå undrar jag; fick hon någonsin frågan? Hon och hennes familj måste ha haft otaliga kontakter med socialtjänsten.
Visst är medvetenheten om sexuella övergrepp på barn större idag än på 1970-talet. Ändå är det största problemet fortfarande att barn inte berättar. Och när de ändå berättar händer det allt som oftast att de inte blir trodda. På en konferens om våld mot barn sitter jag bredvid en socionom som berättar att de på hennes arbetsplats haft flera "solklara fall" där barn berättat om sexuella övergrepp men att åklagaren sagt att man inte kan väcka åtal på grund av barnets ålder. "Ingen skulle ändå tro en femårig flicka". Socionomen var förtvivlad. - Jag mister snart min tilltro till rättssamhället sa hon. - Det är barnen inte betjänta av, sa konferensens föreläsaren strängt. Det är bara att bita ihop och fortsätta jobba.
Men vad ÄR det med barn som gör det svårt för vuxna att se och att tro på barns berättelser? Är det konstruktionen av barnet som oskuldsfullt som gör barnen särskilt sårbara i och med att de på så vis förnekas kunskaper om sexualitet, att de förnekas ett språk om sammanhang där sexualitet förekommer. Jag vet inte. Jag biter ihop om gråten och fortsätter forska.
onsdag 9 juli 2008
Skamliga privilegier
Jag sitter på tåget till Norrland. Konferensen jag har bevistat i Stockholm bekostar min biljett. En sovvagn, egen sovvagn. Jag blev lite sugen på ett glas vin och gick till det som nu har reducerats till en liten kiosk och förr brukade vara en restaurangvagn, med dukade bord. Jag fick kliva över gothlolitor, tränga mig förbi en mörkhyad man som hade de enda colabottnar som verkligen gör skäl för namnet – helt säkert har de en gång suttit i botten på två cocacolaflaskor – unga och gamla av alla sorter, för att nå fram till denna lilla kiosk. Väl där var kön så lång att jag valde att tvärvända och kasta mig tillbaka till min trygga kupé, min dator, mitt korrekturläsande (arbetet som gör att jag ändå i någon grad kan rättfärdiga min lyx), framförallt till min solitud. Skammen får mina kinder att blossa genom solbrännan, införskaffad under en helg i Stockholms skärgård. Men det var inte bara det att det är tråkigt att stå i kö och trängas. Jag ville undvika den extremt skämmiga och för mig konfliktfyllda situationen.
Jaha, men vad skulle jag göra då? Visst jag kunde be två av lolitorna att ta de två sängar som finns i min kupé, utöver min egen, men resten då? Mannen med colabottnarna, den medelålderskvinnan som vaktade sitt bagage? Var frågan om resten min dåliga ursäkt för att få njuta min lyx. Att kunna skriva det här. Att fortsätta arbeta någon timme till, och sedan titta på en film, och sova. Utvilad komma fram till Umeå och till E? Det påminner alldeles för starkt om hur de privilegierade alltid har gjort, blundat och flytt. Men å andra sidan – när jag betalar själv reser jag lika eländigt – om några dagar åker jag till Storlien, för egna pengar – då blir det sittvagn på natten. Och sen hem, samma sak.
Gayatri Spivak (inga andra jämförelser) kräver alltid förstaklassbiljetter, alltid med hänvisning till att när hon kommer fram ska hon kunna arbeta och vara i skick till det. Det är en historia som det skämtas om på alla universitet i västvärlden. Men jag förstår henne. Och köper, eller kräver, förstaklass när jag kan. Och njuter – och arbetar. Men denna skam. Och jag vet att jag kommer att möta olika reaktioner på detta. Min vän Ola brukar driva med mig och undra varifrån min klasskam kommer. Och underförstått mena, get over it – enjoy! Och så skulle många andra vänner också säga. Men. Det är något där. Det är något med hur vi å ena sidan funderar över att gå med i miljöpartiet, går med i facebookgrupper som är för höjt bensinpris etcetera. Och å den andra inte kan gå särskilt långt när det gäller att göra avkall på våra egna bekvämligheter och privilegier. Spivak igen. Hon pratar faktiskt om hur viktigt det är att avlära oss i våra kroppar att leva som privilegierade. Ett effektivt sätt att slippa det är att springa in i sin kupé och arbeta (skriva denna text), och slippa se vad privilegier är, vad bristen på dem är.
Jaha, men vad skulle jag göra då? Visst jag kunde be två av lolitorna att ta de två sängar som finns i min kupé, utöver min egen, men resten då? Mannen med colabottnarna, den medelålderskvinnan som vaktade sitt bagage? Var frågan om resten min dåliga ursäkt för att få njuta min lyx. Att kunna skriva det här. Att fortsätta arbeta någon timme till, och sedan titta på en film, och sova. Utvilad komma fram till Umeå och till E? Det påminner alldeles för starkt om hur de privilegierade alltid har gjort, blundat och flytt. Men å andra sidan – när jag betalar själv reser jag lika eländigt – om några dagar åker jag till Storlien, för egna pengar – då blir det sittvagn på natten. Och sen hem, samma sak.
Gayatri Spivak (inga andra jämförelser) kräver alltid förstaklassbiljetter, alltid med hänvisning till att när hon kommer fram ska hon kunna arbeta och vara i skick till det. Det är en historia som det skämtas om på alla universitet i västvärlden. Men jag förstår henne. Och köper, eller kräver, förstaklass när jag kan. Och njuter – och arbetar. Men denna skam. Och jag vet att jag kommer att möta olika reaktioner på detta. Min vän Ola brukar driva med mig och undra varifrån min klasskam kommer. Och underförstått mena, get over it – enjoy! Och så skulle många andra vänner också säga. Men. Det är något där. Det är något med hur vi å ena sidan funderar över att gå med i miljöpartiet, går med i facebookgrupper som är för höjt bensinpris etcetera. Och å den andra inte kan gå särskilt långt när det gäller att göra avkall på våra egna bekvämligheter och privilegier. Spivak igen. Hon pratar faktiskt om hur viktigt det är att avlära oss i våra kroppar att leva som privilegierade. Ett effektivt sätt att slippa det är att springa in i sin kupé och arbeta (skriva denna text), och slippa se vad privilegier är, vad bristen på dem är.
onsdag 18 juni 2008
"High heels. For babies."
Apropå de senaste inläggens generationsdiskussion måste jag bara tipsa om detta videoklipp. Så jävla absurt. Men fint att se Fox News' Megan Kelly outa sig som arg feminist.
tisdag 17 juni 2008
40-årskris?
Vad är det för slags makt jag håller på att förlora nu när jag närmar mig 40? Makten att bli sedd och makten att kunna avvisa som ligger i den privilegierade positionen att vara den åtrådda. Makten att positionera sig som den unga, nya med all potential framför sig. Vänta ni, jag kommer att bli bättre än er när jag uppnått högre ålder och mer mognad.
Om jag varit smartare när jag var 24 kunde jag ha dragit nytta av att min läskurshandledare på c-kursen i idéhistoria frågade om vi skulle åka hem till honom och ha "erotisk sex" när vi av en slump träffades på Stora Hotellet i Jönköping. Precis innan hade han berättat att hans fru och barn var bortresta. Förutom att jag ångrar att jag inte fann mig och svarade att jag föredrar oerotisk sex, ångrar jag att jag kände skam när det var dags att gå upp till institutionen. Jag drog mig för att gå dit. Frågade mig om min handledares beteende berodde på att jag hade haft hotpants på mig när han skulle examinera mig muntligt på den där Nietzsche-kursen. Hade jag varit smartare när jag var 24, eller mer världsvan, hade jag utnyttjat situationen och vänt den till min fördel. Hotat att anmäla honom om han inte gav mig VG till exempel. Han hade INNAN examinationen rapporterat in G berättade han glatt, den idioten.
Är det inte ett slöseri att unga människor är vackra? Det är ju när man är medelålders och klok man förstår att utnyttja det på ett kallt och hänsynslöst sätt. Det är min PLIKT att lära min tonårsdotter att vara smart. För egen del återstår bara att minnas Coco Chanels hårda ord: "En medelålders kvinna kan inte vara nog smal eller nog rik."
måndag 16 juni 2008
Utseende, kvinnlighet och makt
Angående skönhet, ungdom etcetera som har diskuterats i både blogginlägg och kommentarer vill jag tipsa om dagens diskussion i P1 i samband med avslutningen av radioföljetången. http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=1111. Programmet ligger ännu inte ute, men kommer väl när som helst.
Det finns en blogg i mitt nätverk som tar den här diskussionen men främst kring kroppsfixering och vikt: http://www.visomaldrigsasexist.net/
Det finns en blogg i mitt nätverk som tar den här diskussionen men främst kring kroppsfixering och vikt: http://www.visomaldrigsasexist.net/
söndag 15 juni 2008
Tjejer som gör saker tillsammans
Jag tänker på hur svårt det är att göra saker tillsammans. Behövs det ett nytt verb: tillsammansa. Och vad tusan gör det för skillnad.
Redan nu, bara två dagar senare är det för sent att kommentera elias inlägg om att vara feminint petit, så det kommer här i stället:
När en äldre kvinna, rotad i och nästan personifierad som själva kvinnorörelsen sedan hedenhös och lite tidigare, kritiserar ens idéer om görande av maskulinitet och femininitet så kan hon göra det mer eller mindre smidigt. I det exempel elias framhåller är det helt klart osmidigt gjort och inget jag står bakom (om det nu spelar någon roll vad "jag" står bakom). Ska vi prata vad som är produktivt så tror jag ändå att hon har en poäng. Och den har att göra med vart man lämnar "femininiteten" någonstans när man fokuserar på att "göra gubbar" (tidgare livligt diskterat i Gertrudes hörna)
Går man tillbaka lite i tiden så kan man kanske se hur det där med att använda fiendens strategi inte helt och hållet gynnar det man själv vill. Någonstans kommer man att betraktas som just "kvinna" eller "det där tycker du bara för att du är tjej" oavsett vilka maskuliniserade praktiker/härskartekniker man tillämpar. Feminitet är alltså inte tillräckligt utmanat. Jag tänker att det är problematiskt att tänka på sin egen agenda som experimentell och alla andras som tydligt organiserad, fast och självklar. "Gender as practice" (vilket var det aktuella seminariets ämne) ser jag som en syn på organistationer och makt inom dessa som alltid "experimentell", alltid prövande, alltid porös och full av falluckor som man själv eller någon annan kan falla igenom. Jag tänker då att ett uttalande som "it's easy for you to say, being young and attractive" inte som ett smällande på fina medelklassfingrar utan som ett förenklat sätt att säga: var försiktig med att använda kroppen och dess rörelsemönster som ditt emancipatoriska verktyg utan att samtidigt ha strategier för de att underminera de föreställningar som kopplar din femininitet till föreställningar som placerar dig och andra kvinnor utanför den (rationella) organisationen. Underskatta inte könsystemets begreppsmässiga inverkan på organisationer. Men underskatta inte heller dess formbarhet, dess mottaglighet och glipor. Underskatta inte dess irrationalitet.
Det är helt irrationellt att ha den här bloggen, att hålla på och göra "tjejer som gör saker tillsammans" and I feel fine!
Redan nu, bara två dagar senare är det för sent att kommentera elias inlägg om att vara feminint petit, så det kommer här i stället:
När en äldre kvinna, rotad i och nästan personifierad som själva kvinnorörelsen sedan hedenhös och lite tidigare, kritiserar ens idéer om görande av maskulinitet och femininitet så kan hon göra det mer eller mindre smidigt. I det exempel elias framhåller är det helt klart osmidigt gjort och inget jag står bakom (om det nu spelar någon roll vad "jag" står bakom). Ska vi prata vad som är produktivt så tror jag ändå att hon har en poäng. Och den har att göra med vart man lämnar "femininiteten" någonstans när man fokuserar på att "göra gubbar" (tidgare livligt diskterat i Gertrudes hörna)
Går man tillbaka lite i tiden så kan man kanske se hur det där med att använda fiendens strategi inte helt och hållet gynnar det man själv vill. Någonstans kommer man att betraktas som just "kvinna" eller "det där tycker du bara för att du är tjej" oavsett vilka maskuliniserade praktiker/härskartekniker man tillämpar. Feminitet är alltså inte tillräckligt utmanat. Jag tänker att det är problematiskt att tänka på sin egen agenda som experimentell och alla andras som tydligt organiserad, fast och självklar. "Gender as practice" (vilket var det aktuella seminariets ämne) ser jag som en syn på organistationer och makt inom dessa som alltid "experimentell", alltid prövande, alltid porös och full av falluckor som man själv eller någon annan kan falla igenom. Jag tänker då att ett uttalande som "it's easy for you to say, being young and attractive" inte som ett smällande på fina medelklassfingrar utan som ett förenklat sätt att säga: var försiktig med att använda kroppen och dess rörelsemönster som ditt emancipatoriska verktyg utan att samtidigt ha strategier för de att underminera de föreställningar som kopplar din femininitet till föreställningar som placerar dig och andra kvinnor utanför den (rationella) organisationen. Underskatta inte könsystemets begreppsmässiga inverkan på organisationer. Men underskatta inte heller dess formbarhet, dess mottaglighet och glipor. Underskatta inte dess irrationalitet.
Det är helt irrationellt att ha den här bloggen, att hålla på och göra "tjejer som gör saker tillsammans" and I feel fine!
torsdag 12 juni 2008
Anställningsbarhet
Jag har en väninna som jobbar på ett internationellt konsultföretag, Londonavdelningen. Hon jobbar mycket och, misstänker jag, tjänar rätt mycket. Jaha, tänker man då, nåt ska hon väl ha för att hon läst massa astråkig redovisning och lam marknadsföring. Men icke - väninnan har en "comparative literature major" från ett tjusigt universitet i USA. Min fråga är: Hur kommer det sig att företag i USA är villiga att anställa personer med en typiskt "onyttig" examen? Varför är inte svenska företag och organisationer det? Varför betyder det inte så mycket här i landet att man överhuvudtaget har en utbildning, om den inte är väldigt specialicerad (medicin) eller inom ett visst område som för tillfället skriker efter arbetskraft?
Delvis beror det nog på att amerikanska företag är lite modigare än europeiska (och europeiska i allmänhet lite modigare än svenska?) och bryr sig mer om "thinking outside the box-kvaliteter" snarare än att den arbetssökande redan från början behärskar ett visst dataprogram. Men det är nog inte hela sanningen. Jag tror tyvärr också att det beror på att utbildningen i humanistiska ämnen i Sverige ofta är rätt dålig. Den är satt på undantag, man tar nån kurs i ett språk och nån i litteraturvetenskap innan man ger sig på sina "riktiga" studier. Jag har bara personlig erfarenhet av ett fåtal ämnen, bara ett som lärare, men de resurser som finns är ett skämt om man tänker sig att man ska kunna ge studenterna något mer än rena sakkunkaper (och även dem skulle man kunna förmedla oerhört mycket bättre med mer tid till sitt förfogande).
I den bästa av världar (vilket tydligen är U Penn) borde alla studenter få skriva mycket och få chansen att diskutera sina uppsatser/essayer med lärare och andra studenter på ett organiserat sätt. Det borde vara fler examinerande uppgifter under varje kurs och, framförallt, det borde vara fler uppgifter/hemtentor etc som går ut på att lösa problem med hjälp av kunskaper från den aktuella kursen. Men till sådant behövs fler föreläsningstimmar, fler timmar för förberedelser och en ändrad attityd från många lärare som inte fattar att studenterna ska lära sig att göra saker de inte kan - inte lära sig saker så att de kan.
Delvis beror det nog på att amerikanska företag är lite modigare än europeiska (och europeiska i allmänhet lite modigare än svenska?) och bryr sig mer om "thinking outside the box-kvaliteter" snarare än att den arbetssökande redan från början behärskar ett visst dataprogram. Men det är nog inte hela sanningen. Jag tror tyvärr också att det beror på att utbildningen i humanistiska ämnen i Sverige ofta är rätt dålig. Den är satt på undantag, man tar nån kurs i ett språk och nån i litteraturvetenskap innan man ger sig på sina "riktiga" studier. Jag har bara personlig erfarenhet av ett fåtal ämnen, bara ett som lärare, men de resurser som finns är ett skämt om man tänker sig att man ska kunna ge studenterna något mer än rena sakkunkaper (och även dem skulle man kunna förmedla oerhört mycket bättre med mer tid till sitt förfogande).
I den bästa av världar (vilket tydligen är U Penn) borde alla studenter få skriva mycket och få chansen att diskutera sina uppsatser/essayer med lärare och andra studenter på ett organiserat sätt. Det borde vara fler examinerande uppgifter under varje kurs och, framförallt, det borde vara fler uppgifter/hemtentor etc som går ut på att lösa problem med hjälp av kunskaper från den aktuella kursen. Men till sådant behövs fler föreläsningstimmar, fler timmar för förberedelser och en ändrad attityd från många lärare som inte fattar att studenterna ska lära sig att göra saker de inte kan - inte lära sig saker så att de kan.
Is this your wife or your daughter?
I ett par veckor nu har jag gått och ackumulerat en irritation. Så idag, när jag sorterar i pärmen Blandade viktiga papper fastnar jag för ett journalutdrag från ett kirurgiskt ingrepp jag gjorde för några år sedan och läser:
”Patienten: Knappt 23-årig, ung kvinna.”
”liten, fin och gracil”
- So, is this your wife or your daughter?
- No, this is my colleague!
- Wie alt bist du eigentlich?
- 26
- O je, dann bin ich dir zu alt...aber vielleicht, wenn Du mal in Berlin ist...meld dich doch!
- We were just saying how petit and beautiful you are.
Som professionell råkar jag aldrig ut för sådant på hemmaplan. Gubbarna här är alldeles för respektfulla eller politiskt korrekta eller hårt hållna av bra chefer som min. Men här hemma händer det i helt andra sammanhang, bland människor som når innanför min jävlar-anamma-frustration; bland människor som jag tror är på min sida. För ett par veckor sedan möttes jag, på ett seminarium fullt av feminister, av argumentet:
- It’s easy for you, being young and attractive.
Som om jag inte har haft nog vett att skämmas för min vita, smala, priviligerade medelklassbakgrund fram till dess. Som om jag minsann skulle vänta med att uttala mig tills också jag slagit i glastaket eller åtminstone blivit ett par kilo tyngre.
Men allra som mest nedtryckande är det när mina vänner, mina upplysta, feministiskt övertygade, jämnåriga manliga bekanta avslutar en diskussion med det aldrig så ironiska argumentet
- Det är för att du är tjej.
onsdag 11 juni 2008
Frifräsande
Jag har ett nytt projekt jag tralla laa (fritt efter den gamla feministdängan "Jag ska bli sjuksköterska jag tralla laa"). Handledaren vill nog hellre att jag skriver på själva avhandlingen, och jag vet att det är nödvändigt att jag gör det. Men jag struntar tydligen i det och vi har inga fler möten inbokade innan sommaren så hon behöver inte få veta. Måste bara självrannsaka lite; detta frifräsande. Vad handlar det om? Jag har två idéer om varför. 1) det är roligt att vara olydig - en hel kultur skapad av trettio-nånting-människor har bestämt sig för att uppror och obstruktion är det rätta sättet att hantera 40-talistgenerationens massiva patent på Vuxenhet. Alltså är det tråkigt att vara vuxen (för det får vi ju ändå inte vara, buhu) och roligt att göra tvärtom. Jag behöver väl knappast nämna att handledaren är just 40-talist. Ibland, bara för att bryta det här tråkiga tråkiga mönstret (helt enkelt för att roa mig själv på ett olydigt sätt) så tillämpar jag det gamla årtiondesystemet, det vill säga att man tillhör det årtionde då man gjorde litterär debut. Då blir handledaren 80-talist (i det akademiska måste ju den litterära debuten motsvaras av disputationen)! Då ser jag handledaren framför mig som representant för den avskydda generationen av ungdomar som inte förstår ironi och som är bäst i världen på att vara individualister och karriärister och som ägnar sin barndomsnostalgi åt Fragglarna! Ha ha och hi hi, tänker jag när jag gör denna olydiga tankekullerbytta vid mitt arbetsbord i doktorankdammen. 2) mitt nya olydiga projekt utgår från en film om en manlig homosexuell våldtäkt (filmen heter Love: som i namnet Love, ett vanligt namn på 80-talister som är födda på 80-talet. Dom är ofta rådjursögda och oskuldsfulla, i alla fall i filmen är han det). En av mina viktigaste intellektuella förebilder är Eve Kosofsky Sedgwick, som har ägnat nästan hela sin akademiska karriär åt manlig homosexualitet/homosocialitet. Så det där frifräsandet handlar, enligt den här förklaringsmodellen, inte om att utföra modersmord utan om att anknyta och bilda sammanhang och att tillhöra. Att förstå saker utifrån förmoderns (här är betoningen viktig, nota bene) teoretiska plattform.
Det är viktigt att ha minst två förklaringsmodeller för varje beteende. Det gör det hela relativt och man kan kosta på sig att ha en tredje - hemlig - modell som man kan hänge sig åt. Som man kan tillbe i lönndom och pryda sig med likt en krans av blomster på midsommarfyllan!
Det är viktigt att ha minst två förklaringsmodeller för varje beteende. Det gör det hela relativt och man kan kosta på sig att ha en tredje - hemlig - modell som man kan hänge sig åt. Som man kan tillbe i lönndom och pryda sig med likt en krans av blomster på midsommarfyllan!
söndag 8 juni 2008
O jogo bonito
Det är alltid kul och fascinerande när sportvärlden visar att den inte är så homofob som ryktet säger. Två fina adjektiv jag hört/läst om den portugisiske spelaren Nuno Gomez är; "rådjursögd" samt "bildskön". Och det var INTE Louise Järleskog som sa/skrev dem utan två manliga reportrar. Den ständiga frågan i doktorankdammen; "Henke eller Zlatan?" får nog omformuleras till "Nuno eller Ronaldo?" För de är inte bara homems bonitos i det portugisiska landslaget. De spelar väldigt bra fotboll också. Jag tippar att Portugal vinner EM.
Etnokrameri = verklighetsflykt
Man har hittat ett ”nytt” ”ursprungsfolk” i Brasiliens Amazonas. Nu verkar Brasiliens policy vara att försöka ”skydda” indianer från interventioner från ”civilisationen”. Det är nog klokt. Men den svenska debatten!! Man tar sig för pannan. I P1s Godmorgon världen! den 8 juni får en journalist, Erling Söderström, 15 minuter på sig att först framhålla sin egen exklusivitet när det gäller att få tillgång till (resursen) ursprungsfolk. Vilket förmodligen ska bevisa att han är en mycket mycket god människa. Sedan får han vräka ur sig floskel efter floskel om hur zoéfolket lever som de ”alltid” har levt, lyckliga och fria. Han återger ett samtal med en ”ung vacker kvinna” och frågar henne om hur många män hon har. Hon visar upp fyra fingrar vilket representerar de fyra män hon ”har”. Och så följer en liten utvikning om den fria kärleken hos zoéfolket, och om hur det gäller båda könen: ”Hela tiden finns sexualiteten som en självklar och naturlig källa till glädje och samhörighet.”
Åh, denna civilisationskritik där oskyldiga (när det gäller västerländsk civilisation) indianer, eller andra ”vildar”, används som den goda motsatsen till det onda västerlandet. Paul Gauguin lyckades i alla fall göra fantastisk konst av sina tahitier. Och han levde och verkade under den tid som the scramble of Africa pågick, inte 50 år efter avkoloniseringen.
”Hos zoéfolket så upplever jag ett lugn, en harmoni, och glädjefylld nyfikenhet som jag aldrig har känt så starkt hos något av det mer än ett dussin ursprungsfolk som jag har vistats hos i Amazonas. Här finns inget våld, och till skillnad från många indiankulturer, finns ingen krigisk tradition.”
En orsak till att jag hatar detta är förstås ren och skär avundsjuka. Detta var min dröm när jag var tio år. Åka till Amazonas och hitta oupptäckta indianfolk, och lära mig av dem och lära dem. Det fulländade äventyret! Men jag var tio år!! Jag har fattat att det är ett barns dröm. Varför låter P1 honom använda zoéfolket för att skapa sig själv som god, som en som har genomskådat västerlandets ondska? Varför låter de honom vara ett tioårigt oansvarigt barn som kan använda de andra för sin egen verklighetsflykt?
[http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_GMV_080608120044.mp3]
Åh, denna civilisationskritik där oskyldiga (när det gäller västerländsk civilisation) indianer, eller andra ”vildar”, används som den goda motsatsen till det onda västerlandet. Paul Gauguin lyckades i alla fall göra fantastisk konst av sina tahitier. Och han levde och verkade under den tid som the scramble of Africa pågick, inte 50 år efter avkoloniseringen.
”Hos zoéfolket så upplever jag ett lugn, en harmoni, och glädjefylld nyfikenhet som jag aldrig har känt så starkt hos något av det mer än ett dussin ursprungsfolk som jag har vistats hos i Amazonas. Här finns inget våld, och till skillnad från många indiankulturer, finns ingen krigisk tradition.”
En orsak till att jag hatar detta är förstås ren och skär avundsjuka. Detta var min dröm när jag var tio år. Åka till Amazonas och hitta oupptäckta indianfolk, och lära mig av dem och lära dem. Det fulländade äventyret! Men jag var tio år!! Jag har fattat att det är ett barns dröm. Varför låter P1 honom använda zoéfolket för att skapa sig själv som god, som en som har genomskådat västerlandets ondska? Varför låter de honom vara ett tioårigt oansvarigt barn som kan använda de andra för sin egen verklighetsflykt?
[http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_GMV_080608120044.mp3]
torsdag 5 juni 2008
Stadskonferensens mesta pastor: Organics, mechanics and urban diabetes
Kort rapport från de senaste dagarnas IFHP-konferens i Liverpool, på temat ”Cultural regeneration: the return of the city”. Börjar med en bit innehåll och återkommer med en reflektion över konferensens gubberi - där fanns en hel del att nysta i!
Diskussionerna anknöt på ett bra sätt till det uppifrån/nerifrån-tänk jag skrev om i förra inlägget, mycket tack vare första sessionens chair: Reverend James Jones. Pastor Jones inledde med en reflektion kring det språk som används kring planering: Developers/planerare gillar att prata i mekaniska termer om stadens ”buttons”, ”targets” och ”outcome”, invånare/grannskap pratar i organiska termer om ”plant”, ”cultivate”, ”grow” och ”regenerate”. Här finns såklart en släng av goda gräsrötter kontra onda investerare; men intressantare är hur man utifrån terminologin kan förstå emergens, avstånd och nivåer. På plats ser man alltså varje enstaka hus byggas, väg breddas, kafé öppna, person flytta. Utifrån/ovanifrån framträder dessa förändringar som ett mönster, eller en mekanism – förtätning, regionalisering, gentrifikation eller segregation – vilken gör det möjligt för developern att ”trycka på rätt knapp”. Hur mindre delprojekt utfaller blir ointressant sålänge systemet – region, stad, grannskap – producerar det vi förväntar. Avstånd och skala är alltså avgörande för hur vi förstår och bygger det urbana, snarare än motsatsparet uppifrån/nerifrån.
Pastorn lanserade även begreppet ”urban diabetes” att förklara hur (kapital)flöden påverkar staden. Här återfinns visserligen den traditionella analogin stad = kropp, men mot bakgrund av diskussionen ovan kan ”kroppen” förstås som den avgränsade systemnivån. Diabetes är alltså det som händer när flödena (investeringar/etableringar) koncentreras till innerstan/hjärtat och cirkulationen inte når ut till ytterområden/extremiteter, vilket gör att dessa dör av. Det blir såklart lite väl förenklat med analogier, men kafferastsdiskussionen infekterades med en lyckad abstraktion utanför det vanliga ekonomi/mekaniktänket: Hur förbygger vi? Hur ger vi staden insulin? När är det dags att amputera?
onsdag 4 juni 2008
Viljan att veta – att veta vad man vill.
Jag har alltid vetat vad jag vill. Jag har aldrig vetat vad jag vill. Filosofiskt sett vet jag att det inte finns någon fri vilja och har inga problem med det. Jag är inte ute efter vad jag verkligen innerst inne vill. En stark känsla är det jag är ute efter. En kompass. Något som säger mig att jag ska stanna kvar eller gå. Och nej, jag talar inte om relationer. Eller det också. Men inte framför allt. Utan om jobb. Om det universitet som Jeanette i ett tidigare inlägg tänkte hänga sig klänga sig fast vid. Själv tvivlar jag. Inte för att jag vantrivs. Men jag valde att plugga. Sen valde jag att doktorera. Men resten? Valde jag det? Jag valde inte bort det, det kom till mig: undervisning – kul ibland, nästan jämt just nu för jag gör det så lite, minns dock att det kan vara hemskt, och ge grymma otillräcklighetskänslor; all administration – aldrig roligt, möjligen ett uns tillfredsställande när det är avslutat och man har rensat skrivbordet; organiserandet, mötena... jo vissa möten, när rätt människor pratar om rätt saker i rätt sammanhang och har mandat att göra något, men alla dessa möten när man vet vilka de andras käpphästar är, och vet att de tvångsmässigt kommer att dra upp det förr eller senare, och alla kommer att gå därifrån otillfredsställda. Det har jag inte valt.
Men vad vill jag då?
Men vad vill jag då?
tisdag 3 juni 2008
Det finns alltid något att göra
Snart är det semester. Jag är för första gången på många år inte sönderstressad i början på juni. Vädret har varit toppen i flera veckor. Allt är så... bra. Jag har inget att vara missnöjd över. Ändå kommer en känsla av – ja jag vet inte vad; ångest är för starkt, vemod är för sorgligt – en känsla av tomhet kanske, kommer över mig som hastigast en morgon vid skrivbordet. Jag förstår inte känslan. Vill knappt kännas vid den. Jag tittar på högarna av böcker som bildar spretiga torn på skrivbordet. De är så många och så tjocka, böckerna. Sakta klingar tomhetskänslan av och jag känner mig trygg. Vilket jobb jag har. Det finns alltid något att göra (är inte det en reklamslogan för något byggvaruhus?). Alltid böcker att läsa, alltid teorier att försöka få grepp om. Tidigare har den vetskapen gjort mig stressad; att alltid ligga steget efter. Men nu! En trygghet. Att det är skönt att komma till den lugna doktorankdammen efter en stressig morgon med tandborstningar, frukostbestyr och dagislämning, det visste jag. Att livet med familjen och vännerna är en underbar och alldeles nödvändig kontrast till arbetslivet visst jag också. Men den totala känslan av trygghet vid tanken på vad mitt arbete innebär, den var ny. Det kanske är värt att försöka hänga, klänga sig fast vid universitetet ändå. Det finns alltid något att göra.
torsdag 29 maj 2008
Uppifrån eller nerifrån – regionalisering, globalisering och politik
Nu lämnar jag gubberiet därhän för att fundera ett stycke kring det vi maktspelar om. I mitt brödfödejobb som tjänsteman arbetar jag med uppdraget att bistå politiken i den allomfattande (och ibland intetsägande) frågan om hållbar utveckling. Enkelt uttryckt handlar det om att stötta de förtroendevalda i att hitta en riktning för regionens utveckling och att styra åt detta håll.
Evelina W skriver i sitt senaste blogginlägg om de paradoxala uppgifter regionpolitiken står inför: att reagera på omvärldsanalysens trender (globalisering, regionalisering etc.); att förhålla sig till människors drivkrafter, beteenden och önskningar; samt att skapa en långsiktig vision. Problemet här är alltså hur politiken kan förhålla sig till territoriella processer på mikro- och makronivå. Vad finns det för möjligheter till styrning i en ”alltmer globaliserad värld med allt fler och tätare kopplingar mellan människor, organisationer och platser”?
Dessa "allt fler och tätare kopplingar" kan förstås utifrån det tardianska/ deluezoguattarianska nedifrån-och-upp-tänk som Kalle P har ägnat en hel hög med inlägg åt i en annan del av bloggosfären. Väldigt kortfattat [jag gör det enkelt för mig] handlar det tänket här om hur strukturer på den aggregerade (molära) nivån inte existerar före de (molekylära) flöden och processer som sägs finnas inuti eller begränsas av strukturen. Molära beskrivningar av samhällsprocesser är istället alltid en funktion av avstånd och verkligheten är mycket mer oordnad än sådana kategoriseringar antyder. De trender och drivkrafter som omvärldsbevakningen och agglomerationsteorier fångar – globalisering, tillväxt, regionalisering, polycentrism – sker alltså inte utanför eller ovanpå stadsregionen utan uppstår genom en mängd molekylära aktiviteter och processer.
Om detta skriver Erik Westholm i artikeln ”Regionen som varumärke” i nya numret av ITPS Framtider.
Detta förhållningssätt speglas även i Evelinas inlägg, där hon beskriver hur regioner använder visionsskapandet för att just omvandla föreställningar om regional utveckling till politisk styrning.
För att återgå till min egen region, så finns ambitionen att visionen om hållbar utveckling kan bli en vägvisare för en dynamisk förändringsprocess, och på så sätt användas för att inte låsa fast sig vid en framtida struktur eller ett statiskt tillstånd. Men hur styrs regionen mot en dynamisk förändringsprocess? Hur styr politiken utan överkodningar? Kan man styra? Vill man styra? Bör man styra?
Evelina W skriver i sitt senaste blogginlägg om de paradoxala uppgifter regionpolitiken står inför: att reagera på omvärldsanalysens trender (globalisering, regionalisering etc.); att förhålla sig till människors drivkrafter, beteenden och önskningar; samt att skapa en långsiktig vision. Problemet här är alltså hur politiken kan förhålla sig till territoriella processer på mikro- och makronivå. Vad finns det för möjligheter till styrning i en ”alltmer globaliserad värld med allt fler och tätare kopplingar mellan människor, organisationer och platser”?
Dessa "allt fler och tätare kopplingar" kan förstås utifrån det tardianska/ deluezoguattarianska nedifrån-och-upp-tänk som Kalle P har ägnat en hel hög med inlägg åt i en annan del av bloggosfären. Väldigt kortfattat [jag gör det enkelt för mig] handlar det tänket här om hur strukturer på den aggregerade (molära) nivån inte existerar före de (molekylära) flöden och processer som sägs finnas inuti eller begränsas av strukturen. Molära beskrivningar av samhällsprocesser är istället alltid en funktion av avstånd och verkligheten är mycket mer oordnad än sådana kategoriseringar antyder. De trender och drivkrafter som omvärldsbevakningen och agglomerationsteorier fångar – globalisering, tillväxt, regionalisering, polycentrism – sker alltså inte utanför eller ovanpå stadsregionen utan uppstår genom en mängd molekylära aktiviteter och processer.
Om detta skriver Erik Westholm i artikeln ”Regionen som varumärke” i nya numret av ITPS Framtider.
”I vår studie av Stockholm-Mälardalen ser vi att globalisering inte är en utifrån eller uppifrån kommande kraft – utan snarare en process som skapas i samspel mellan olika aktörer på olika nivåer.”Westholm beskriver vidare hur denna process förstärks – i KP’s termer överkodas – genom att kommuner och andra aktörer handlar utifrån ”föreställningen om globaliseringens effekter, som på så vis omvandlas till en verklig politik.”
Detta förhållningssätt speglas även i Evelinas inlägg, där hon beskriver hur regioner använder visionsskapandet för att just omvandla föreställningar om regional utveckling till politisk styrning.
”Utan vision har man lämnat sig själv att driva vind för våg, hamna på efterkälken, bli ett offer för omständigheter.”Visionen blir i regionpolitiken en överkodning som styr utformningen av regionala regelsystem och bokstavligen cementeras i infrastruktur och bebyggelse. I Westholms projekt ”Det dolda kommunsystemet” ser han hur varumärket Stockholm-Mälarregionen på detta sätt projicerar den strukturen ”regionalisering” på en mängd molekylära territoriella processer.
”Det är inte bara det faktiska varjedagliga utbytet i regionen som bestämmer graden av regionalisering. Visionen rymmer en stark idé om att regionen kommer att kunna ta form i landskapet ’om vi bara lyckas beskriva den som en region’.”Westholms slutsats är att visions- och varumärkestänkandet står i motsatsförhållande till regionen som demokratisk arena där olika intressen bryts mot varandra och att ”[v]arumärket tenderar att kolonisera framtiden genom att låsa fast den i ett fåtal grepp som alla aktörer förväntas hålla sig till.”
För att återgå till min egen region, så finns ambitionen att visionen om hållbar utveckling kan bli en vägvisare för en dynamisk förändringsprocess, och på så sätt användas för att inte låsa fast sig vid en framtida struktur eller ett statiskt tillstånd. Men hur styrs regionen mot en dynamisk förändringsprocess? Hur styr politiken utan överkodningar? Kan man styra? Vill man styra? Bör man styra?
tisdag 27 maj 2008
Hur man blir en gubbe
Jag är just tillbaka på kontoret från ett tjänstemannanätverksavstämningsmöte med en kollega (jämbördig, jämnårig, manlig) och två gubbar (män, 50+). Gubbe #1 är chef i min organisation och Gubbe #2 är motsvarande chef i en annan organisation.
Vi ses för att stämma av första steget i en politisk process, där jag och kollegan ska avrapportera ett uppdrag omfattande en hel hög möten med andra viktiga gubbar, som inledningsvis uteslutande har tagit hans hand först. Men det är egentligen oviktigt. Jag har länge tränat på att bli en gubbe. I mötessammanhang lutar jag mig gärna tillbaka i stolen och sätter upp foten på en annan stolskant (vilket inte är att rekommendera om man har kjol och det bjuds på mandelkubb, eftersom smulorna då hamnar i kjolfånget), eller knäpper händerna bakom huvudet, eller. Och igår funderade jag på att börja klä mig i skjorta och kavaj för att få tillgång till gesten att rätta till skjortan i armhålan.
Jag inbillar mig gärna att det här gör jag helt medvetet, eller åtminstone kontrollerat, för den goda saken att som tjänstekvinna klättra upp bland tjänstemännen. För att lära gubbarna att det inte nödvändigtvis är kollegan man vill dunka rygg med.
Men på det här mötet gör jag en alldeles oförberedd, oplanerad, omedveten gubbe. Min kollega säger sådant som jag inte tycker och som inte heller är det som gubbarna vill höra. Mitt i hans utläggning hör jag plötsligt mig själv grymta ljudligt, samtidigt som jag flyttar blicken från kollegan, kort tar ögonkontakt med Gubbe #2 (här säger det *klick*) och avslutar min manöver med att titta ut genom fönstret. #2 svarar med ett tungt andetag och min kollega slutar prata efter en och en halv mening. Det är kort tyst. Jag hmmar lite svävande och säger att ”det viktiga är att vi gör rätt avvägning här”. Gubbar #1 och #2 mmmar och jag fortsätter med Göteborgsmarkören (kollegan saknar den rätta dialekten) att ”vi måste se till att alla är med på tåget”. Sedan skäms jag som sig bör lite och försöker släta över genom att inkludera kollegan i mitt ”vi” när jag fortsätter.
När mötet avslutats och vi alla har tagit i hand och sagt på återseende, säger Gubbe #1, bestämmaren, med lägre röst ”Du kanske har en halvtimme nu? Det är en grej jag skulle vilja…”
[OBS! FIKTION]
Vi ses för att stämma av första steget i en politisk process, där jag och kollegan ska avrapportera ett uppdrag omfattande en hel hög möten med andra viktiga gubbar, som inledningsvis uteslutande har tagit hans hand först. Men det är egentligen oviktigt. Jag har länge tränat på att bli en gubbe. I mötessammanhang lutar jag mig gärna tillbaka i stolen och sätter upp foten på en annan stolskant (vilket inte är att rekommendera om man har kjol och det bjuds på mandelkubb, eftersom smulorna då hamnar i kjolfånget), eller knäpper händerna bakom huvudet, eller. Och igår funderade jag på att börja klä mig i skjorta och kavaj för att få tillgång till gesten att rätta till skjortan i armhålan.
Jag inbillar mig gärna att det här gör jag helt medvetet, eller åtminstone kontrollerat, för den goda saken att som tjänstekvinna klättra upp bland tjänstemännen. För att lära gubbarna att det inte nödvändigtvis är kollegan man vill dunka rygg med.
Men på det här mötet gör jag en alldeles oförberedd, oplanerad, omedveten gubbe. Min kollega säger sådant som jag inte tycker och som inte heller är det som gubbarna vill höra. Mitt i hans utläggning hör jag plötsligt mig själv grymta ljudligt, samtidigt som jag flyttar blicken från kollegan, kort tar ögonkontakt med Gubbe #2 (här säger det *klick*) och avslutar min manöver med att titta ut genom fönstret. #2 svarar med ett tungt andetag och min kollega slutar prata efter en och en halv mening. Det är kort tyst. Jag hmmar lite svävande och säger att ”det viktiga är att vi gör rätt avvägning här”. Gubbar #1 och #2 mmmar och jag fortsätter med Göteborgsmarkören (kollegan saknar den rätta dialekten) att ”vi måste se till att alla är med på tåget”. Sedan skäms jag som sig bör lite och försöker släta över genom att inkludera kollegan i mitt ”vi” när jag fortsätter.
När mötet avslutats och vi alla har tagit i hand och sagt på återseende, säger Gubbe #1, bestämmaren, med lägre röst ”Du kanske har en halvtimme nu? Det är en grej jag skulle vilja…”
[OBS! FIKTION]
måndag 26 maj 2008
Inspiration
Inspirationsbloggar? Fyll på:
lördag 24 maj 2008
LYDIGA studenter önskas
Appropå inlägget om uppsatshandledning och diskussionen kring det:
Jag tycker att studenterna kan få vara olydiga när de
1. visat att de hjälpligt behärskar svenskans syntax (eller engelskans då, om det är det språk de valt att skriva på).
2. insett att man inte ska börja en vetenskaplig text med att redovisa sina egna funderingar kring ämnet, typ "jag har funderat mycket kring mäns och kvinnors språk och varför vi ofta missförstår varandra. Det är vanligt förekommande och därför tyckte jag att det var intressant att välja som ämne för min uppsats".
3. Inte fuskar genom att kopiera någon annans arbete.
Innan de lyckas uppnå de tre målen ska de vara så. jävla. lydiga...
Jag tycker att studenterna kan få vara olydiga när de
1. visat att de hjälpligt behärskar svenskans syntax (eller engelskans då, om det är det språk de valt att skriva på).
2. insett att man inte ska börja en vetenskaplig text med att redovisa sina egna funderingar kring ämnet, typ "jag har funderat mycket kring mäns och kvinnors språk och varför vi ofta missförstår varandra. Det är vanligt förekommande och därför tyckte jag att det var intressant att välja som ämne för min uppsats".
3. Inte fuskar genom att kopiera någon annans arbete.
Innan de lyckas uppnå de tre målen ska de vara så. jävla. lydiga...
fredag 23 maj 2008
barnakademin: smör på datorn, koncentrationsproblem och konstiga mail
Tar upp tråden från ett tidigare inlägg, nämligen den om hur mycket man ska låta studenterna ta del av ens privata liv, eller hur mycket de två liven får lov att ingå i varandra.
Det är fredag eftermiddag och jag sitter i köket och försöker besvara veckans sista mail, åtgärda det som behövs före helgen. Jag försöker skriva vissa saker på engelska, men det är ta mig mig fan omöjligt. På radion, eller dotterns mobiltelefon, spelas hennes favoritlåtar, mellanmålet sprids ut över hela köksbordet, där jag sitter med datorn. Och skriver. Dom andra äter syltmackor, och emellanåt ställer de sig upp och dansar i köket, vill att jag skall eller inte skall titta på.
Jag skriver: "Foucault’s establishing of the body as a site for power (Foucault 1986) opens up to a variety of analysis of the government, where the private/public dichotomy not is necessary for the understanding. Power is, in Foucault’s words, constituting knowledge, bodies and subjectivity and is in its way productive and operational. Discourses are merely the ways in which power operates, allocating specific spaces to specific bodies."
Men det jag hör är: Någonting som inte alls har att göra med Foucault. Och jag har svårt att koncentrera mig, eftersom mina ögon hela tiden dras till de danssteg som utförs bara några meter från mig. Pratet och fnittret tränger ut allt annat ur mitt huvud, jnej, jag kan verkligen inte koncentrera mig. Men ändå.
Jag går inte in i arbetsrummet och sätter mig, ostörd. Jag går inte dit, jag stannar hellre kvar här, i röran.
Det är fredag eftermiddag och jag sitter i köket och försöker besvara veckans sista mail, åtgärda det som behövs före helgen. Jag försöker skriva vissa saker på engelska, men det är ta mig mig fan omöjligt. På radion, eller dotterns mobiltelefon, spelas hennes favoritlåtar, mellanmålet sprids ut över hela köksbordet, där jag sitter med datorn. Och skriver. Dom andra äter syltmackor, och emellanåt ställer de sig upp och dansar i köket, vill att jag skall eller inte skall titta på.
Jag skriver: "Foucault’s establishing of the body as a site for power (Foucault 1986) opens up to a variety of analysis of the government, where the private/public dichotomy not is necessary for the understanding. Power is, in Foucault’s words, constituting knowledge, bodies and subjectivity and is in its way productive and operational. Discourses are merely the ways in which power operates, allocating specific spaces to specific bodies."
Men det jag hör är: Någonting som inte alls har att göra med Foucault. Och jag har svårt att koncentrera mig, eftersom mina ögon hela tiden dras till de danssteg som utförs bara några meter från mig. Pratet och fnittret tränger ut allt annat ur mitt huvud, jnej, jag kan verkligen inte koncentrera mig. Men ändå.
Jag går inte in i arbetsrummet och sätter mig, ostörd. Jag går inte dit, jag stannar hellre kvar här, i röran.
Livet kan börja!?
Livet kan börja nämnde J i det allra första inlägget i Gertrude’s Corner. Ibland tror jag att det är sant. Nu kan livet börja, äntligen. Nu är det slut med dumhet och dags för klokhetens inträde i världen. Nämligen att jag ska få börja bestämma (jo, jag vet, jag bestämmer redan en del). Inte så att jag är maktgalen. Men jag har rätt bra koll. Och det har mina vänner också. Tillsammans skulle vi kunna göra vår del av världen lite bättre. Jag tror faktiskt det. Och så har någon insett det, och föreslagit många av oss till en styrelse. Och det ser så bra ut (lite för bra för att vara sant!). Fast jag vet att det arbetet är tufft och så. Men tänker, vill jag ha en bättre värld så är det väl bara att anta utmaningen och kavla upp ärmarna. Börja bygga i verkligheten. Tiden är förbi när man sitter på kaféer och gnäller över dom som har makten. Man blir (nästan, säger nästan) erbjuden den. Men (för att låna Kalle Ps uttryck) 68 samlar ihop sig och går till motattack. Det är lessamt. Jag har alla avsnitten av Livet kan börja. Får gå tillbaka och titta på dom och vänta ett tag till.
onsdag 21 maj 2008
Kanon
Jag försöker skriva något om något jag tänkt på och arbetat med i åratal. Något som jag vet att jag kan förklara för människor. Människor lyssnar på mig när jag, visserligen omständligt, och möjligen lite babbligt, förklarar betydelsen av att läsa ”dålig” litteratur, ickekanonisk litteratur. Hur det kan lära oss saker om historien, och om nuet, som ingen ”god” kanoniserad litteratur kan lära oss. Men jag kan inte skriva om det. Varför? Är det för att det är för viktigt? Och i en mening så självklart. Jag vet inte. Kanske för att det också rör i något geggigt, något abjektalt. Något djupt oestetiskt. Och att jag själv tvekar inför det abjektala, inför det geggiga, inför det fula. Samtidigt som jag dras till det. Samtidigt som jag måste hålla på med det, och jag måste hitta ett sätt att skriva om det – inte bara om den litteraturen, utan också om varför det är så viktigt. Det har i alla fall att göra med att saker hänger ihop, och måste göra det, och att om man vill förstå något om något alls måste man vara i det fula, och förstå hur det blev så fult.
Offentliga handlingar
I famnen ett argt barn och två matkassar, i huvudet allt annat än det akademiska; jag registrerar att personen jag möter ser bekant ut. Ett ögonblick för sent inser jag att det är en av mina studenter. Jag hinner inte ordna ansiktsdragen, än mindre modulera rösten. Jag skäms. För att jag inte är lik läraren E. som studenten känner, för att jag är en vanlig småbarnsförälder med smutsigt hår och trasiga jeans. För att två världar inte går ihop och ändå måste göra det. För att småbarnsförälderns handlingar ter sig så triviala och privata i ljuset av lektorsrollen.
När studenten passerat, med ett överseende leende, kliver jag av scenen.
B-uppsatshandledning
Hur ska jag orka tänka tankar åt andra människor – eller begripa deras tankar, när jag knappt orkar tänka begripliga tankar åt mig själv? Och det handlar ju inte bara om tankar. Uppsatsen ska ju ha en bra struktur också. Studenternas språk måste korrigeras. Noterna ska skrivas på rätt sätt. Plötsligt har jag ett ansvar för andra människor – på mitt jobb!
Livet i repris: Det ska vara 90-tal på tv.
Jag slår på tv:n en tidig eftermiddag och är plötsligt tio år yngre. Jag kan välja mellan Ally McBeal, Livet runt 30, Vänner, Fresh Prince i Bel Air och Beverly Hills. Man kan betrakta dem som en sammanlänkad historia om att växa upp: Att gå från att vara ordentlig flicka med stödjande familj, skaffa jobb med romantiska prospekt, drabbas av vardagslivets tristess och slutligen skaffa sig en karriär som ensamstående. 90-talets tv-historia präglas av identifikation och utveckling (kanske inte en positiv sådan, men ändå). Men humorn - som ändå måste sägas vara det mest framträdande draget vid sidan av det sedvanliga dramat i dessa tv-serierna – består ju mest av trista grabbar som gör trista grejer. Det är ju en del av det roliga. Hur är det nu?
Framstående tv-serier av dags dato har ju varit Sopranos, Desperate Housewives, 6 feet under, Nip/Tuck, 24, West Wing och Grey’s Anatomy. Att göra en liknande sammanslagning av dessa serier skulle betyda att våra döttrars (som kommer se dessa i repris om tio år) möjlighet till identifikation består av haschrökande tonårsrebeller med konstnärsdrömmar, hemmafruar, frånskilda läkare med manipulativa drag, ensamstående hårt arbetande kvinnor (för presidenten, ad notam) och en och annan naivt betraktande – men olycklig – ung kvinna. För dessa serier är ju nu inte heller humorn särskilt karaktäristisk, utan fiktionen.
Och fiktionen består av spännande män som gör spännande saker. Men när jag såg Livet runt 30 för första gången (då jag var 14 år) framstod det livet som Spännande. Det var fiktion. Vad händer om vi blickar framåt? Om tjugo år – vilka serier repriseras då? Vilka karaktärer kommer framstå som minnesvärda? Hur kommer utvecklingslinjerna se ut? Och vilkas liv kommer vara värda att repriseras?
Framstående tv-serier av dags dato har ju varit Sopranos, Desperate Housewives, 6 feet under, Nip/Tuck, 24, West Wing och Grey’s Anatomy. Att göra en liknande sammanslagning av dessa serier skulle betyda att våra döttrars (som kommer se dessa i repris om tio år) möjlighet till identifikation består av haschrökande tonårsrebeller med konstnärsdrömmar, hemmafruar, frånskilda läkare med manipulativa drag, ensamstående hårt arbetande kvinnor (för presidenten, ad notam) och en och annan naivt betraktande – men olycklig – ung kvinna. För dessa serier är ju nu inte heller humorn särskilt karaktäristisk, utan fiktionen.
Och fiktionen består av spännande män som gör spännande saker. Men när jag såg Livet runt 30 för första gången (då jag var 14 år) framstod det livet som Spännande. Det var fiktion. Vad händer om vi blickar framåt? Om tjugo år – vilka serier repriseras då? Vilka karaktärer kommer framstå som minnesvärda? Hur kommer utvecklingslinjerna se ut? Och vilkas liv kommer vara värda att repriseras?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)