onsdag 21 maj 2008
Kanon
Jag försöker skriva något om något jag tänkt på och arbetat med i åratal. Något som jag vet att jag kan förklara för människor. Människor lyssnar på mig när jag, visserligen omständligt, och möjligen lite babbligt, förklarar betydelsen av att läsa ”dålig” litteratur, ickekanonisk litteratur. Hur det kan lära oss saker om historien, och om nuet, som ingen ”god” kanoniserad litteratur kan lära oss. Men jag kan inte skriva om det. Varför? Är det för att det är för viktigt? Och i en mening så självklart. Jag vet inte. Kanske för att det också rör i något geggigt, något abjektalt. Något djupt oestetiskt. Och att jag själv tvekar inför det abjektala, inför det geggiga, inför det fula. Samtidigt som jag dras till det. Samtidigt som jag måste hålla på med det, och jag måste hitta ett sätt att skriva om det – inte bara om den litteraturen, utan också om varför det är så viktigt. Det har i alla fall att göra med att saker hänger ihop, och måste göra det, och att om man vill förstå något om något alls måste man vara i det fula, och förstå hur det blev så fult.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Kanske just detta problem dröjer sig kvar i litteraturen eftersom dess kanoner inte smutsats ner på samma sätt som konstens så kallade Mästare. Rädslan för att att skriva ner, tror jag bidrar till att upprätthålla just detta problem. Kan det vara så?
Jag funderar lite på vilken typ av saker det är man bara kan lära sig av "dålig" litteratur. Om man visste vad det var så skulle man ju för första gången ha en bra definition på vad som är "bra" och vad som är "dåligt", nämligen att det som man kan lära sig sakerna av är bra och det man inte kan lära sig sakerna av är dåligt!
Jag är rätt kass på kulturveteri, men läste en gång en rätt intressant grej - när man analyserar popkultur kan det vara en poäng att inte fråga sig "vad symboliserar detta?", utan "vilka processer fick detta att bli till?".
Genom denna lilla manöver gör man helt plötsligt fulkultur mycket mer intressant än finkultur.. och man riskerar inte beskyllas för att hålla på med "Madonna studies"... nåväl, hoppas texten blev bra!
tack för komments. Jag tror att som Ellen antyder, att det är just det att man inte riktigt kan veta vad det är som finns utanför diskursens ordning för att tala med Michel, och att det är därför man måste sniffa omkring. Jag tror dock att man ska akta sig för att själv vara för upptagen kring gränserna mellan fint och fult. Det är djävulens röst som säger att man ska hålla på med gränserna och hålla sig på rätt sida – oavsett vilken sida man väljer. Och visst är rädslan en del av problemet mr svensk. Och det är den jag försöker bryta ner.
Use minor language to send the major language racing!
Skräp-litt är ett hot mot det borgerliga bildningsidealet eftersom det kräver att man ignorerar det träd man måste ha i huvet för att buga inför kanon... kanon, kanon!... "kom och gör mig värdig!" Rom, Athen, Todnauberg... ni rasar alla under skräplitteraturens gegga som likt en syndaflod sveper ned både Akropolis och den fria mannens toga i begärsavgrunden.
Du har helt rätt. Man måste förstå det fula, eftersom kanon är alldeles för enkel (och tråkig).
Japp, men vad menar vi med ordet "förstå det fula"? Förstå vad ett kulturellt uttryck representerar/symboliserar/refererar till, eller förstå de processer/maskiner att uttrycket blir x och inte y?
Jag menar, det är just i fallet low-brow som becoming-ontologier kan vara så mycket mer intressanta än dagens etablerade littvet-ansatser...
--- "förstå de processer/maskiner som aktualiseras i att uttrycket blir x och inte y" skall det stå ---
Jag är inte lika tvärsäker på uppdelningen som du Kalle. Sen pratar jag iofs inte från ett littvet perspektiv, utan från nåt slags idéhistoriskt. Men jag är med på att förskjuta fokus från symboltolkning till proccessfokus. Men det ligger i den idéhistoriska metoden ändå. Fast det finns också ett problem med det – att man riskerar att intressera sig för saker/fenomen/texter/personer som i efterhand blivit "intressanta". Och hur komma ur det?
Kalle: Det senare givetvis. Jag vet inte ens vad representation är. Jag tänker inte, jag jobbar... ;)
ml: Ett intressant fenomen. Cultural studies löste det med att utgå från den molära överkodningen "the popular vs. fine arts". Den håller ju dock inte in pomo times längre... du kanske ska jobba med slumpen kanske. Eller bara köpa böcker som biblioteket säljer ut när de har blivit obsoleta. Kanon är ju ganska hårdkodad i bokaffärer och bibliotek...
Jag blir mest intresserad av de sista meningarna i inlägget, om det geggiga och fula och varför vi måste kännas vid det. Men hur gör man, rent konkret? Går det att begreppsliggöra?
Men om man tänker kanon + process i termer av evolution. Då kan det väl finnas en poäng att leta i mikroevolution. Kanske kan man följa memflöden (liksom genflöden) där avvikelsen från det kända och definierande blir för liten och meningslös för att spela roll.
Eller också kan man börja i andra ändan och leta rudiment. Kan det bli äckligare och fulare än blindtarmslitteratur?
Två deleuzianer möts i bloggosfären:
ck: Use minor language to send the major language racing! ... Man måste förstå det fula, eftersom kanon är alldeles för enkel (och tråkig).
kp: Japp, men vad menar vi med ordet "förstå det fula"? ... "förstå de processer/maskiner som aktualiseras i att uttrycket blir x och inte y" skall det stå
Den schizoanalytiska språkpolisen i aktion. Och vilket är "the minor language" i detta meningsutbyte?
Skicka en kommentar