Ute och reser med proteser

Framför mig på tåget sitter en man och läser om »widgets« och det slår mig hur konstigt resandet har blivit. En påse full med sladdar till mina widgets: datorsladden, mobilladdaren, ipodsladden, kamerans koppling till datorn plus laddningsutrustning, samt löparklockans laddare ligger i resväskan. Jag vet inte vad som är mest bisarrt: hur beroende jag är av alla mina prylar; eller att de inte är mer kompatibla, att jag fortfarande måste bära med mig minst en sladd till var och en av dem. Igår på hotellet hade jag lite kris eftersom både datorn, kameran och mobilen var urladdade, och jag bara hade en enda ledig kontakt. Fick välja bort tvn, och istället läsa en bok. Grymt bra. Att läsa böcker alltså. Det borde man göra oftare. Synd att det var protesernas behov av ström som »tvingade« mig.

Men vad står alla dessa prylar/proteser för? Vad ersätter de? När min dotter reste i Sydamerika för ett år sedan tyckte jag faktiskt lite synd om henne. Via resedagboken (en site som förmodligen har blivit helt omodern sedan mer moderna verktyg som facebook har ersatt dem) kunde jag följa hennes resa, bilderna såg jag direkt. Det vill säga så fort hon skrev och laddade upp. Det gjorde hon ju inte så fort som ett oroligt modershjärta begär. Men om gick för lång tid utan nyheter så smsade jag henne, och förhörde mig.

När jag var i hennes ålder, var hon och jag och hennes pappa i Asien i tre månader. Jag tror jag ringde min mamma två gånger. Båda gångerna i ungefär en minut vilket typ kostade en förmögenhet. Och ljudkvaliteten med fördröjningar var så dålig att det enda som kommunicerades var att vi var vid liv.

Min ena poäng är att dessa proteser har gjort världen väldigt tillgänglig, men å andra sidan finns ingenstans att fly. Och som jag behövde fly från min mamma då!! Den andra poängen är väl att vi aldrig kommer särskilt långt. Häromdagen vandrade jag omkring i kvarter i Paris som jag bott i för 12 år sedan. De var sig väldigt lika: Hotel Nouvel France på Rue Keller som jag bodde på fanns kvar. Inte ett dugg uppsnofsat eller så. Fortfarande kunde man hyra rum per månad (550€). Jag skulle aldrig sätta min fot där, inte bo där en natt igen ens om jag fick 550€. Men den ensamhet och ödslighet jag mindes att jag känt under den där tiden (det var före mobiltelefonen fanns i min ägo och nästan före internet – nå, email hade jag såklart men det var någon halvtimme på Biblioteque Nationale man kunde snika åt sig några email – trots att de försökt stoppa det genom att spärra @-tangenten. Men jag överlistade dom! Ändå var det väldigt ensamt och väldigt långt bort. Men nu är det Facebook och Blogger och webmail och Wifi och sms. Jag smsar med vänner utan att de vet att jag är i Paris. Jag läser mina vanliga tidningar och ser mina vanliga teveprogram. Allt är som vanligt.

Är det längre någon mening med att resa? Det är i alla fall väldigt tryggt och skönt.

Finanskrisen – giriga företagares fel eller skattetryckets?

Stefan Persson, H&M, försöker i dagens DN slå ett slag för det etiska företagandet. Eller?

Rubriken, ”Företagarna bör ompröva sin fokusering på vinster”, låter ganska fint. Dagens finanskris beror på att företagarna har varit för giriga. I am totally with you here Stefan!

Men redan i första fetstilta meningen framskymtar ett avgrundsdjup mellan min och Stefans ”kritik” av företagarnas girighet: för Stefan är det nämligen ytterst Staten som ska fixa detta ”genom att underlätta för de företag som vill bidra till allmännyttiga företag.” Ganska snart blir det också klart att det är detta skattetryck som är boven i dramat. Eftersom företagare måste skatta så mycket på sina ”gåvor” avstår, tänker sig Stefan, många företag från att ge.

Själva gåvan definieras i Stefans diskurs som att bidra till samhället. Det verkar vara något helt annat än att betala skatt. Men skatt är, åtminstone i ett demokratiskt samhälle, just att bidra till samhället, men där bidraget inte syftar till att gynna givarnas varumärke, och dessutom styrs användandet av skatten av demokratiskt valda politiker och inte av företagens per definition odemokratiska intressen. Inte så mycket med dig längre Stefan!

Spanking – tidens melodi?

Alltså, detta med bestraffning, genomlysning, transparens som metod för framsteg – var kommer denna trend ifrån, och vad tjänar den för syften?

Det aktuella exempel jag tänker på just nu är att lärare ska bedömas av elever och att det ska påverka deras löner. En grupp som under många decennier fått allt sämre arbetsvillkor, och sett sitt yrkes status sjunka, och dessutom faktiskt har ett av de allra viktigaste jobben.

Vad hände med uppmuntran? Erkännande? Att bli sedd för allt bra man gör? Att få resurser för att genomföra sina visioner, de som gjorde att man en gång ville bli lärare och pedagog?

Varför tror »vi« att straff kommer att göra någon bättre? Eller har jag missförstått vem bestraffningarna är till för? Såg någon rubrik någonstans som gick ut på att ifrågasätta vad man egentligen tror sig vinna på att sänka a-kassan och förkorta tiden man kan stämpla.

Är det som Aristoteles sa att man mår bra av att betrakta en tragedi? Att vi andra ska se dessa tragedier och må bättre och prestera bättre?

sexbrott, typ, men inte riktigt.

Jag är så arg så jag kan inte skriva annat än fakta:

En student på läkarlinjen är dömd för våldtäkt mot barn. Han har nu studieuppehåll från termin tio för att kunna delta i den behandling han blivit tilldömd. Straffet för våldtäkt mot barn har ett straffvärde på minst 2 års fängelse. Studenten har redan suttit häktad i två och en halv månad, vilket dras av från straffvärdet.

Studenten meddelar rätten att han förmodligen kommer att bli avstängd från sin utbildning pga domen mot honom. Därmed blir de fyra år han hittills lagt ner på sin utbildning värdelösa. Av denna anledning sätter rätten ner straffet till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (något som brukar vara förbehållet missbrukare). Eftersom studenten har en rätt omfattande behandlingsplan, kan han inte delta i studierna. Därför blir han beviljad studieavbrott från sin utbildning.

Lärosätet vill stänga av studenten, eftersom han blivit dömd för ett allvarligt brott, men Högskolans avskiljandenämnd anser inte att det föreligger någon risk (för vem?) att ha studenten kvar. Beslutet som fattas går alltså rakt emot vad som låg till grund för att studenten fick straffnedsättning i Hovrätten. Hovrätten inväntade inte beslut från Högskolans avskiljandenämnd, eller ens ett yttrande därifrån, när de beviljade straffnedsättningen. De gick på vad studenten kunde tala om för dem.

Studenten kan alltså när som helst återuppta sin studier på läkarprogrammet. Termin tio vid lärosätet i fråga innebär 6 veckors praktik inom pediatrik eller på BUP. Menar Högskolans avskiljandenämnd att det är lämpligt att en student som är dömd för, och ännu inte avtjänat sitt straff för, våldtäkt mot barn gör sin praktik inom pediatrik?

Thomas Johansson, nämndens ordförande, motiverar beslutet med att den här typen av brott inte innebär någon påtaglig risk att upprepas. Det är sant. Sexualbrottslingar har en förhållandevis låg återfallsfrekvens. Men Högskolans avskiljandenämnd skall väl för i helvete inte besluta utifrån riskprofiler? Och OM de skulle de, finge de nog titta närmare på unga sexualbrottslingars återfallsbenägenhet när det gäller våldtäkt mot barn, och någon sådan statistik finns inte. Uppgiften torde väl ändå vara att besluta i det enskilda fallet. Och med tanke på den omfattande behandlingsplan studenten genomgår, kan man väl tänka sig att de som fattat beslut om själva behandlingen tar ganska allvarligt på det brott studenten begått.

Är det här en jävla sammansvärjning?? Har Högskolans avskiljandenämnd ihop det med Hovrätten?

Egna, betydelsefulla röster

I Göteborgs-Posten idag; två artiklar (på sidan 18) som beskriver hur barn, två flickor på tio och 13 år, genom att få egna röster har kunnat påverka sina egna liv. Tioåriga Nujood Ali från Jemen protesterade mot äktenskapet med den 30-åriga mannen, fick igenom skilsmässa och säger att "Nu är mitt liv sött som godis." 13-åriga Hannah Jones, England, slipper en hjärtoperation, efter att ha vädjat till läkarna, och får tillbringa sin sista tid hemma med sin familj. 

Barn är experter på sina egna liv. De behöver inte alltid vuxna som vet vad som är "barnets bästa." Det bästa är inte att foga sig och okritiskt göra som vuxna säger. Det bästa är att tänka själv. Och det ska barnen få lära sig i skolan. Om det är det som är flumpedagogik så gillar jag det.

»Slå i taket«

Vid den förra stora krisen, i början av 1990-talet, sänktes många försäkringar »tillfälligt«, från 90% ersättning till 80% för att sanera statens finanser. Sedan dess har jag aldrig någonsin hört talas om någon återställning till 90%-nivån.

Däremot talas det ofta om »takhöjning«. Om man höjde ersättningsprocenten så skulle de med lägst inkomster gynnas. Men med takhöjningen skulle medelinkomsttagare gynnas. Detta säger något om den politiska (även om det som AJ konstaterat »unfortunately there is no politics anymore«) diskursens förskjutning under de två senaste decennierna: det handlar om att gynna medelklassen. Jag minns vagt att man under det tidiga nittiotalet också ofta talade om det kommande tvåtredjedelssamhället. Det är här.

färgad? afroamerikan?

Några anmärkningar om diskursen kring Obama är på sin plats efter denna fantastiska valseger. Ordet ”afroamerican” är utsuddat ur amerikansk offentlighet: man säger african american, följaktligen borde den svenska beteckningen följa denna önskan från denna minoritet och använda ordet afrikanamerikan istället. Afrikanamerikan är en beteckning på ättlingar till de slavar med ursprung i Afrika som finns i Nordamerika. Ett slags etnicitet med rasförtecken. Barack Obama har en amerikansk mamma och en afrikansk pappa. Han tillhör inte den etniska gruppen afrikanamerikaner. Det är, tror jag, en av de grundläggande orsakerna till att han alls kunde komma så här långt. Det vita amerikanska folket är inte närheten (jo så nära de kan komma) av att välja en afrikanamerikan till president.

Att Barack Obama nu har blivit vald har många orsaker, och jag ska här ignorera de flesta och fokusera på de som har med ”ras” och etnicitet att göra. Ett välkänt faktum är att afrikaner i Amerika i allmänhet bemöts på ett helt annat sätt än afrikanamerikaner. Jag har goda vänner som när de i USA har förklarat att de är ghaneser eller sydafrikaner fått ett helt annat bemötande än när de antagits vara afrikanamerikaner. Det beror på att ”det amerikanska dilemmat” inte främst är en fråga om ras. Det är en fråga om ekonomi och om historia. Det är en fråga om kärnvärden som frihet och oberoende. Det är en fråga om skuld.

Att dessa kärnvärden – frihet för vita amerikaner – byggdes på afrikanamerikanernas ofrihet tillhör det slags insikter som de flesta euroamerikaner inte riktigt kan härbärgera. Att det alls kunde ske – vita amerikaner är trots allt inte av en annan art än vi – de är vanligen utrustade med empati – berodde på en kollektiv förnekelse. En förnekelse av slavarnas mänsklighet. Denna förnekelse lever kvar än idag och rör slavättlingarna: afrikan-amerikanerna. Som alltså är en etnisk grupp med en specifik historia – vilken Barack Obama inte är en del av.

Ett av hans genidrag var att inte, trots att alla förväntade sig det, dra färgkortet. Att istället lansera sig och sin politik som universell, eller i alla fall en angelägenhet för hela Amerika (eller USA som jag hellre skulle kalla det), gjorde dels att han kunde attrahera många vita väljare som just lider av skuldsyndromet som ofta löses genom att fortsätta förneka afrikanamerikaners mänsklighet, genom att fortsätta blunda för de strukturella orättvisor och ofriheter ”the land of freedom” tilldelar en sjättedel av sin befolkning. Dels inte provocerade afrikanamerikanerna genom att göra anspråk på deras historia. På så sätt är Obama den president som genom sin bakgrund, och sitt intellekt, den president som kanske kan ge amerikaner oavsett ursprung ett sätt att hantera sin smärtsamma historia.

Jo, en sak till: man kan inte längre säga ”färgad” – det är som när August Strindberg och andra på 1800-talet med ”könet” avsåg kvinnan, och därmed påstod att mannen inte var en del av det könsliga, att inte han var nedsänkt i sitt kön som kvinnan var. Lyckligtvis har 100 år av feminism suddat ut den vanföreställningen. När ska vanföreställningen att ”vita” människor inte har färg, inte är en del av rasordningen, omöjliggöra talet om ”färgade” människor?

Möte med praktiker

Jag föreläste om min forskning för praktiker, familjerättssekreterare, idag. Det var inte första gången. Det brukar vara kul. Och det var kul idag också. Men det är något som skaver. Här kommer jag med kritik mot deras sätt att sköta sitt jobb. Nyanserad kritik. Väl underbyggd. Intressant kritik – tycker jag. Men; och det är här det skaver; det är ju så himla LÄTT för mig att komma med den kritiken. Jag kan visa,  på en mängd sätt, hur de gör barnen till objekt, eller inkompetenta subjekt, i utredningstexterna. Jag visar hur det "undergräver barnens chans till delaktighet i den sociala processen". (Här är jag lite trött på mina egna formuleringar och måste ta avstånd från dem genom att använda citationstecken.)Visst, skitbra. Men det är inte jag som GÖR det där oerhört svåra, hjärtslitande jobbet. Jag träffar inga barn eller mammor som varit utsatta för våld. Jag läser bara texter om dem. Med vilken rätt kommer jag här och tycker att allt är så jävla intressant? Åh, jag vet inte, men idag kände jag mig delvis som en jävligt torr och duktig teoretiker som vet hur allt ska vara – utan att göra det själv.