tisdag 16 december 2008

I fablernas värld

I GP den 4/12, kunde man läsa om zoologens Jörgen Johnssons studie av kontaktannonser, som visade att män föredrar yngre kvinnor, och att kvinnor föredrar äldre män. Enligt Johnsson stärker dessa resultat tesen om biologins inflytande över människors sociala beteende, där det att säkra människosläktets fortlevnad ligger högst upp på agendan.

Problemet med undersökningen och dess resultat, och det vis varpå de presenteras, är tvåfaldigt: För det första dras långtgående biologiska slutsatser av en språklig och social företeelse. För det andra stärker Johnssons analys av resultaten myten om kvinnor och män som i första hand biologiska varelser vars huvudsakliga strävan består i att säkra artens fortlevnad. Dessa båda problem hänger givetvis ihop, och som genusvetare känner jag mig förpliktigad att säga något om detta, och – om möjligt – visa på alternativa tolkningar.

Jörgen Johnsson säger i artikeln i GP att resultaten från undersökningen ”visar att det biologiska arvet fortfarande spelar stor roll”. Frågan är om ”det biologiska arvet” går att studera genom att analysera formuleringar i kontaktannonser. Med detta ser jag en rad metodologiska problem torna upp sig, och undersökningen hade förmodligen sett helt annorlunda ut om den utförts av humanister eller samhällsvetare. Hur kommer det sig att någon tycker det är rimligt att en zoolog utför den här typen av undersökningar? Jörgen Johnssons expertområde är ju som bekant fiskars beteende.

Den grundläggande frågan i undersökningen, den som döljer sig bakom resultaten, är ju ändå den om orsaken till att man anger ålder som variabel i sin kontaktannons. En sociolog, etnolog, lingvist eller för all del genusvetare, hade kunnat ge helt andra svar på den frågan än de biologiskt deterministiska som nu anges. Det skulle tex kunna handla om maktordningar i samhället, språkbruk i specifika situationer, kontaktannonsen som litterär genre, sociala ordningar på olika arenor osv. Det hade kunnat ge en mer komplex bild av kontaktannonsen och dess författare.

Genom att presentera resultaten på det sätt som gjorts, det vill säga utan att problematisera dem, och framförallt utan att visa på resultatens specifikt biologiska orsaker, förutsätts Naturen stå över Kulturen. Johnsson medger att kultur har inverkan på människors liv, men här är det ändå Naturen som har övertaget. Han tar därmed för givet att kontaktannonsskrivandet är en del av reproduktionsapparaten.

Men hur stor roll spelar egentligen författandet av kontaktannonser för artens fortlevnad? Hur stor andel av befolkningen i reproduktiv ålder sätter in en kontaktannons, eller besvarar en? I hur många fall leder detta till en fullgången graviditet och förlossning? Av alla barn som föds – hur många gör det som ett resultat av att någon satte in en kontaktannons?

Vad jag vill peka på är naturligtvis att människors sociala liv består av mycket mer än att hitta sätt att säkra artens fortlevnad. Kontaktannonsskrivande kan lika gärna studeras ur helt andra perspektiv, och därmed bereda plats för en människosyn som är lite mer komplex än vad Johnsson vill göra gällande när han tolkar sina resultat.