onsdag 17 juni 2009

Högre seminariet

Äckligt. Hemskt. 

Två ord som yttrades om en avhandlingstext idag på ett högre seminarium. Det äckliga var personliga betraktelser som någon tyckte var för intima och därför äckliga. Det hemska var ett helt kapitel. Jag var inte författaren. Jag satt och lyssnade och tittade, helt uppslukad av vad som hände  runt bordet.  För några veckor sedan, däremot, var det jag som var författaren. Då, som nu, tänkte jag på att vissa seminariedeltagare nästan alltid hummade  och/eller nickade instämmande när någon annan seminariedeltagare yttrade något kritiskt. Skakade på huvudet. Snörpte på munnen. Medan andra såg vänligt intresserade ut och uttryckte sig konstruktivt om texten utan att vara i närheten av att använda ord som äckligt och hemskt. 

Det finns ett mått av sadism i seminariekulturen och jag tycker så illa om det. "Vi ska aldrig bli sådana!" är ett slags stridsrop vi doktorander utropat till varandra den senaste tiden, när vi diskuterat företeelser och beteenden vi observerat omkring oss.  Aldrig sadister. Aldrig masochister.