Uppifrån eller nerifrån – regionalisering, globalisering och politik

Nu lämnar jag gubberiet därhän för att fundera ett stycke kring det vi maktspelar om. I mitt brödfödejobb som tjänsteman arbetar jag med uppdraget att bistå politiken i den allomfattande (och ibland intetsägande) frågan om hållbar utveckling. Enkelt uttryckt handlar det om att stötta de förtroendevalda i att hitta en riktning för regionens utveckling och att styra åt detta håll.

Evelina W skriver i sitt senaste blogginlägg om de paradoxala uppgifter regionpolitiken står inför: att reagera på omvärldsanalysens trender (globalisering, regionalisering etc.); att förhålla sig till människors drivkrafter, beteenden och önskningar; samt att skapa en långsiktig vision. Problemet här är alltså hur politiken kan förhålla sig till territoriella processer på mikro- och makronivå. Vad finns det för möjligheter till styrning i en ”alltmer globaliserad värld med allt fler och tätare kopplingar mellan människor, organisationer och platser”?

Dessa "allt fler och tätare kopplingar" kan förstås utifrån det tardianska/ deluezoguattarianska nedifrån-och-upp-tänk som Kalle P har ägnat en hel hög med inlägg åt i en annan del av bloggosfären. Väldigt kortfattat [jag gör det enkelt för mig] handlar det tänket här om hur strukturer på den aggregerade (molära) nivån inte existerar före de (molekylära) flöden och processer som sägs finnas inuti eller begränsas av strukturen. Molära beskrivningar av samhällsprocesser är istället alltid en funktion av avstånd och verkligheten är mycket mer oordnad än sådana kategoriseringar antyder. De trender och drivkrafter som omvärldsbevakningen och agglomerationsteorier fångar – globalisering, tillväxt, regionalisering, polycentrism – sker alltså inte utanför eller ovanpå stadsregionen utan uppstår genom en mängd molekylära aktiviteter och processer.

Om detta skriver Erik Westholm i artikeln ”Regionen som varumärke” i nya numret av ITPS Framtider.

”I vår studie av Stockholm-Mälardalen ser vi att globalisering inte är en utifrån eller uppifrån kommande kraft – utan snarare en process som skapas i samspel mellan olika aktörer på olika nivåer.”

Westholm beskriver vidare hur denna process förstärks – i KP’s termer överkodas – genom att kommuner och andra aktörer handlar utifrån ”föreställningen om globaliseringens effekter, som på så vis omvandlas till en verklig politik.”

Detta förhållningssätt speglas även i Evelinas inlägg, där hon beskriver hur regioner använder visionsskapandet för att just omvandla föreställningar om regional utveckling till politisk styrning.

”Utan vision har man lämnat sig själv att driva vind för våg, hamna på efterkälken, bli ett offer för omständigheter.”

Visionen blir i regionpolitiken en överkodning som styr utformningen av regionala regelsystem och bokstavligen cementeras i infrastruktur och bebyggelse. I Westholms projekt ”Det dolda kommunsystemet” ser han hur varumärket Stockholm-Mälarregionen på detta sätt projicerar den strukturen ”regionalisering” på en mängd molekylära territoriella processer.

”Det är inte bara det faktiska varjedagliga utbytet i regionen som bestämmer graden av regionalisering. Visionen rymmer en stark idé om att regionen kommer att kunna ta form i landskapet ’om vi bara lyckas beskriva den som en region’.”

Westholms slutsats är att visions- och varumärkestänkandet står i motsatsförhållande till regionen som demokratisk arena där olika intressen bryts mot varandra och att ”[v]arumärket tenderar att kolonisera framtiden genom att låsa fast den i ett fåtal grepp som alla aktörer förväntas hålla sig till.”

För att återgå till min egen region, så finns ambitionen att visionen om hållbar utveckling kan bli en vägvisare för en dynamisk förändringsprocess, och på så sätt användas för att inte låsa fast sig vid en framtida struktur eller ett statiskt tillstånd. Men hur styrs regionen mot en dynamisk förändringsprocess? Hur styr politiken utan överkodningar? Kan man styra? Vill man styra? Bör man styra?

Hur man blir en gubbe

Jag är just tillbaka på kontoret från ett tjänstemannanätverksavstämningsmöte med en kollega (jämbördig, jämnårig, manlig) och två gubbar (män, 50+). Gubbe #1 är chef i min organisation och Gubbe #2 är motsvarande chef i en annan organisation.

Vi ses för att stämma av första steget i en politisk process, där jag och kollegan ska avrapportera ett uppdrag omfattande en hel hög möten med andra viktiga gubbar, som inledningsvis uteslutande har tagit hans hand först. Men det är egentligen oviktigt. Jag har länge tränat på att bli en gubbe. I mötessammanhang lutar jag mig gärna tillbaka i stolen och sätter upp foten på en annan stolskant (vilket inte är att rekommendera om man har kjol och det bjuds på mandelkubb, eftersom smulorna då hamnar i kjolfånget), eller knäpper händerna bakom huvudet, eller. Och igår funderade jag på att börja klä mig i skjorta och kavaj för att få tillgång till gesten att rätta till skjortan i armhålan.

Jag inbillar mig gärna att det här gör jag helt medvetet, eller åtminstone kontrollerat, för den goda saken att som tjänstekvinna klättra upp bland tjänstemännen. För att lära gubbarna att det inte nödvändigtvis är kollegan man vill dunka rygg med.

Men på det här mötet gör jag en alldeles oförberedd, oplanerad, omedveten gubbe. Min kollega säger sådant som jag inte tycker och som inte heller är det som gubbarna vill höra. Mitt i hans utläggning hör jag plötsligt mig själv grymta ljudligt, samtidigt som jag flyttar blicken från kollegan, kort tar ögonkontakt med Gubbe #2 (här säger det *klick*) och avslutar min manöver med att titta ut genom fönstret. #2 svarar med ett tungt andetag och min kollega slutar prata efter en och en halv mening. Det är kort tyst. Jag hmmar lite svävande och säger att ”det viktiga är att vi gör rätt avvägning här”. Gubbar #1 och #2 mmmar och jag fortsätter med Göteborgsmarkören (kollegan saknar den rätta dialekten) att ”vi måste se till att alla är med på tåget”. Sedan skäms jag som sig bör lite och försöker släta över genom att inkludera kollegan i mitt ”vi” när jag fortsätter.

När mötet avslutats och vi alla har tagit i hand och sagt på återseende, säger Gubbe #1, bestämmaren, med lägre röst ”Du kanske har en halvtimme nu? Det är en grej jag skulle vilja…”

[OBS! FIKTION]

Inspiration

Inspirationsbloggar? Fyll på: 

http://feministphilosophers.wordpress.com
http://professionalmirror.blogspot.com
http://bitchphd.blogspot.com/

LYDIGA studenter önskas

Appropå inlägget om uppsatshandledning och diskussionen kring det:

Jag tycker att studenterna kan få vara olydiga när de
1. visat att de hjälpligt behärskar svenskans syntax (eller engelskans då, om det är det språk de valt att skriva på).
2. insett att man inte ska börja en vetenskaplig text med att redovisa sina egna funderingar kring ämnet, typ "jag har funderat mycket kring mäns och kvinnors språk och varför vi ofta missförstår varandra. Det är vanligt förekommande och därför tyckte jag att det var intressant att välja som ämne för min uppsats".
3. Inte fuskar genom att kopiera någon annans arbete.

Innan de lyckas uppnå de tre målen ska de vara så. jävla. lydiga...

barnakademin: smör på datorn, koncentrationsproblem och konstiga mail

Tar upp tråden från ett tidigare inlägg, nämligen den om hur mycket man ska låta studenterna ta del av ens privata liv, eller hur mycket de två liven får lov att ingå i varandra.

Det är fredag eftermiddag och jag sitter i köket och försöker besvara veckans sista mail, åtgärda det som behövs före helgen. Jag försöker skriva vissa saker på engelska, men det är ta mig mig fan omöjligt. På radion, eller dotterns mobiltelefon, spelas hennes favoritlåtar, mellanmålet sprids ut över hela köksbordet, där jag sitter med datorn. Och skriver. Dom andra äter syltmackor, och emellanåt ställer de sig upp och dansar i köket, vill att jag skall eller inte skall titta på.

Jag skriver: "Foucault’s establishing of the body as a site for power (Foucault 1986) opens up to a variety of analysis of the government, where the private/public dichotomy not is necessary for the understanding. Power is, in Foucault’s words, constituting knowledge, bodies and subjectivity and is in its way productive and operational. Discourses are merely the ways in which power operates, allocating specific spaces to specific bodies."

Men det jag hör är: Någonting som inte alls har att göra med Foucault. Och jag har svårt att koncentrera mig, eftersom mina ögon hela tiden dras till de danssteg som utförs bara några meter från mig. Pratet och fnittret tränger ut allt annat ur mitt huvud, jnej, jag kan verkligen inte koncentrera mig. Men ändå.

Jag går inte in i arbetsrummet och sätter mig, ostörd. Jag går inte dit, jag stannar hellre kvar här, i röran.

Livet kan börja!?

Livet kan börja nämnde J i det allra första inlägget i Gertrude’s Corner. Ibland tror jag att det är sant. Nu kan livet börja, äntligen. Nu är det slut med dumhet och dags för klokhetens inträde i världen. Nämligen att jag ska få börja bestämma (jo, jag vet, jag bestämmer redan en del). Inte så att jag är maktgalen. Men jag har rätt bra koll. Och det har mina vänner också. Tillsammans skulle vi kunna göra vår del av världen lite bättre. Jag tror faktiskt det. Och så har någon insett det, och föreslagit många av oss till en styrelse. Och det ser så bra ut (lite för bra för att vara sant!). Fast jag vet att det arbetet är tufft och så. Men tänker, vill jag ha en bättre värld så är det väl bara att anta utmaningen och kavla upp ärmarna. Börja bygga i verkligheten. Tiden är förbi när man sitter på kaféer och gnäller över dom som har makten. Man blir (nästan, säger nästan) erbjuden den. Men (för att låna Kalle Ps uttryck) 68 samlar ihop sig och går till motattack. Det är lessamt. Jag har alla avsnitten av Livet kan börja. Får gå tillbaka och titta på dom och vänta ett tag till.

Kanon

Jag försöker skriva något om något jag tänkt på och arbetat med i åratal. Något som jag vet att jag kan förklara för människor. Människor lyssnar på mig när jag, visserligen omständligt, och möjligen lite babbligt, förklarar betydelsen av att läsa ”dålig” litteratur, ickekanonisk litteratur. Hur det kan lära oss saker om historien, och om nuet, som ingen ”god” kanoniserad litteratur kan lära oss. Men jag kan inte skriva om det. Varför? Är det för att det är för viktigt? Och i en mening så självklart. Jag vet inte. Kanske för att det också rör i något geggigt, något abjektalt. Något djupt oestetiskt. Och att jag själv tvekar inför det abjektala, inför det geggiga, inför det fula. Samtidigt som jag dras till det. Samtidigt som jag måste hålla på med det, och jag måste hitta ett sätt att skriva om det – inte bara om den litteraturen, utan också om varför det är så viktigt. Det har i alla fall att göra med att saker hänger ihop, och måste göra det, och att om man vill förstå något om något alls måste man vara i det fula, och förstå hur det blev så fult.

Offentliga handlingar

I famnen ett argt barn och två matkassar, i huvudet allt annat än det akademiska; jag registrerar att personen jag möter ser bekant ut. Ett ögonblick för sent inser jag att det är en av mina studenter. Jag hinner inte ordna ansiktsdragen, än mindre modulera rösten. Jag skäms. För att jag inte är lik läraren E. som studenten känner, för att jag är en vanlig småbarnsförälder med smutsigt hår och trasiga jeans. För att två världar inte går ihop och ändå måste göra det. För att småbarnsförälderns handlingar ter sig så triviala och privata i ljuset av lektorsrollen. 

När studenten passerat, med ett överseende leende, kliver jag av scenen.    

B-uppsatshandledning

Hur ska jag orka tänka tankar åt andra människor – eller begripa deras tankar, när jag knappt orkar tänka begripliga tankar åt mig själv? Och det handlar ju inte bara om tankar. Uppsatsen ska ju ha en bra struktur också. Studenternas språk måste korrigeras. Noterna ska skrivas på rätt sätt. Plötsligt har jag ett ansvar för andra människor – på mitt jobb!

Livet i repris: Det ska vara 90-tal på tv.

Jag slår på tv:n en tidig eftermiddag och är plötsligt tio år yngre. Jag kan välja mellan Ally McBeal, Livet runt 30, Vänner, Fresh Prince i Bel Air och Beverly Hills. Man kan betrakta dem som en sammanlänkad historia om att växa upp: Att gå från att vara ordentlig flicka med stödjande familj, skaffa jobb med romantiska prospekt, drabbas av vardagslivets tristess och slutligen skaffa sig en karriär som ensamstående. 90-talets tv-historia präglas av identifikation och utveckling (kanske inte en positiv sådan, men ändå). Men humorn - som ändå måste sägas vara det mest framträdande draget vid sidan av det sedvanliga dramat i dessa tv-serierna – består ju mest av trista grabbar som gör trista grejer. Det är ju en del av det roliga. Hur är det nu?

Framstående tv-serier av dags dato har ju varit Sopranos, Desperate Housewives, 6 feet under, Nip/Tuck, 24, West Wing och Grey’s Anatomy. Att göra en liknande sammanslagning av dessa serier skulle betyda att våra döttrars (som kommer se dessa i repris om tio år) möjlighet till identifikation består av haschrökande tonårsrebeller med konstnärsdrömmar, hemmafruar, frånskilda läkare med manipulativa drag, ensamstående hårt arbetande kvinnor (för presidenten, ad notam) och en och annan naivt betraktande – men olycklig – ung kvinna. För dessa serier är ju nu inte heller humorn särskilt karaktäristisk, utan fiktionen.

Och fiktionen består av spännande män som gör spännande saker. Men när jag såg Livet runt 30 för första gången (då jag var 14 år) framstod det livet som Spännande. Det var fiktion. Vad händer om vi blickar framåt? Om tjugo år – vilka serier repriseras då? Vilka karaktärer kommer framstå som minnesvärda? Hur kommer utvecklingslinjerna se ut? Och vilkas liv kommer vara värda att repriseras?