Högre seminariet

Äckligt. Hemskt. 

Två ord som yttrades om en avhandlingstext idag på ett högre seminarium. Det äckliga var personliga betraktelser som någon tyckte var för intima och därför äckliga. Det hemska var ett helt kapitel. Jag var inte författaren. Jag satt och lyssnade och tittade, helt uppslukad av vad som hände  runt bordet.  För några veckor sedan, däremot, var det jag som var författaren. Då, som nu, tänkte jag på att vissa seminariedeltagare nästan alltid hummade  och/eller nickade instämmande när någon annan seminariedeltagare yttrade något kritiskt. Skakade på huvudet. Snörpte på munnen. Medan andra såg vänligt intresserade ut och uttryckte sig konstruktivt om texten utan att vara i närheten av att använda ord som äckligt och hemskt. 

Det finns ett mått av sadism i seminariekulturen och jag tycker så illa om det. "Vi ska aldrig bli sådana!" är ett slags stridsrop vi doktorander utropat till varandra den senaste tiden, när vi diskuterat företeelser och beteenden vi observerat omkring oss.  Aldrig sadister. Aldrig masochister.

Utbytbarhetens tyranni

Att popularisera som det så fint heter, att uttrycka allt så att alla förstår, att kliva ner från sitt elfenbenstorn, att påstå att (som studenter och andra gör ideligen) att en Spivak, en Deleuze eller någon annan, skulle kunna uttryckt det dom vill säga på ett ”enklare” sätt, är inte det bara naivt?

Vem skulle säga att en Porsche likaväl skulle kunna ersättas med en Lada? Jo, några skulle säga att det visst går, men inte så värst många av dom som tvärsäkert uttalar sig om att allt kan uttryckas b e g r i p l i g t skulle acceptera att få sin Porsche utbytt mot en Lada. Eller att Dafgårds matlåda är ekvivalent med en måltid på en högstatus krog? Hur kommer det sig att det är okej att kräva av akademikerna att inte ha en känsla för nyanser, stil, skillnad, sofistikerade olikheter? Att akademikerna ska leva i utbytbarhetens tyranni där allt är lika bra som något annat, att skillnad inte finns.

Detta säger studenter som inte vill läsa originaltexter, journalister som kräver av akademiker att de ska göra journalisternas jobb (översättandet, populariserandet). Till och med universitetsväsendet kräver det av oss numer. Vårt tänkande ska kunna mätas, vägas och jämföras. Nyckeltal och index är nya stressmoment på forskarens himmel.

Formerna för hur vi ska skriva bestäms inte längre av innehåll och temperament utan av vilken peer reviewed granskad tidskrift som ger högst ”poäng” och hur de vill att artikeln ska se ut. (Nästa steg är förstås att försäkra sig om att artikeln blir citerad, och enklaste vägen dit är att lägga in ett eller annat sakfel som triggar alla besserwissrar därute som måste korrigera.)

Artiklar, argument, motsvarar alltså visst antal poäng och som i sin tur översätts till pengar. Men är det som dom säger, att översättning är det nya svarta? Och vill vi verkligen ha det så?

Låga undervisningsanslag påverkar även forskningen

Studenter får allt mindre undervisning, berättar DN idag. Den nivå på undervisning och utbildning som rekommenderas i högskoleutredningen 1992 innebär att varje student får kosta 52 000 per år. För humaniora och samhällsvetenskap ligger anslagen på 33 000. Att detta utarmar utbildningens kvalitet är ganska självklart - hur bra ifrån sig en utbildningsinstitution än gör  för 33 000 hade den kunnat göra något bättre för 52 000 - vad som däremot sällan nämns i sammanhanget är att de otillräckliga resurserna även påverkar forskningen negativt. För att kunna sköta ett läraruppdrag på ett sätt som innebär att studenterna engageras, får det stöd och hjälp de behöver samt tillgodogör sig färdigheter som skiljer högskolestudier i humaniora från ren faktainhämntning, krävs att man som doktorand, lektor eller professor lägger mer tid på undervisning och planering av undervisning än man har betalt för. Denna tid tas till syvende och sist oftast från den egna forskningen. Särskilt illa är detta för icke fast anställda lärare (doktorander, forskarassistenter etc) eftersom de ska hinna med en viss "mängd" forskning på en begränsad tid.