Diskussionerna anknöt på ett bra sätt till det uppifrån/nerifrån-tänk jag skrev om i förra inlägget, mycket tack vare första sessionens chair: Reverend James Jones. Pastor Jones inledde med en reflektion kring det språk som används kring planering: Developers/planerare gillar att prata i mekaniska termer om stadens ”buttons”, ”targets” och ”outcome”, invånare/grannskap pratar i organiska termer om ”plant”, ”cultivate”, ”grow” och ”regenerate”. Här finns såklart en släng av goda gräsrötter kontra onda investerare; men intressantare är hur man utifrån terminologin kan förstå emergens, avstånd och nivåer. På plats ser man alltså varje enstaka hus byggas, väg breddas, kafé öppna, person flytta. Utifrån/ovanifrån framträder dessa förändringar som ett mönster, eller en mekanism – förtätning, regionalisering, gentrifikation eller segregation – vilken gör det möjligt för developern att ”trycka på rätt knapp”. Hur mindre delprojekt utfaller blir ointressant sålänge systemet – region, stad, grannskap – producerar det vi förväntar. Avstånd och skala är alltså avgörande för hur vi förstår och bygger det urbana, snarare än motsatsparet uppifrån/nerifrån.
Pastorn lanserade även begreppet ”urban diabetes” att förklara hur (kapital)flöden påverkar staden. Här återfinns visserligen den traditionella analogin stad = kropp, men mot bakgrund av diskussionen ovan kan ”kroppen” förstås som den avgränsade systemnivån. Diabetes är alltså det som händer när flödena (investeringar/etableringar) koncentreras till innerstan/hjärtat och cirkulationen inte når ut till ytterområden/extremiteter, vilket gör att dessa dör av. Det blir såklart lite väl förenklat med analogier, men kafferastsdiskussionen infekterades med en lyckad abstraktion utanför det vanliga ekonomi/mekaniktänket: Hur förbygger vi? Hur ger vi staden insulin? När är det dags att amputera?
4 kommentarer:
Något som är intressant med hela urban regeneration-grejen är ju frågan om vad syftet egentligen är med hela den praxis som börjar utvecklas på detta område. Generellt brukar det vara något bludder om att "lyfta" en stad som ligger "efter" (exempelvis Liverpool) - men vad innebär det egentligen? Jag har aldrig hört någon praktiker som arbetar med denna typ av projekt egentligen ge någon djupare motivering än så, och det gör i alla fall verkligen mig orolig. Smells like doxa to me...
Jag skulle verkligen vilja höra någon på fältet gå till botten med det här, vad är det egentligen man vill uppnå med sin urbana förnyelse?
Att den abstraktion som är "regionen" helt enkelt ska gå "bättre" (dvs snyggare statistik vad gäller BRP/capita eller produktivitet)? Att vidga de lokala politikerna skattebas (och/eller anseende)? Eller kanske att genom förnyelseåtgärder skapa ett bättre liv för de människor som redan bor och lever i en region?
Jag tror att de flesta praktiker på fältet skulle ge åtminstone en läpparnas bekännelse till det sistnämnda, men med tanke på hur den här typen av arbete många gånger bedrivs i praktiken undrar jag om det ofta kanske egentligen är de två förstnämnda målen som är prioriterade. Och det behöver inte alls vara någon ond konspiration som ligger bakom utan snarare just doxa, en del av den (bland praktiker) oifrågasatta regionalekonomiska sanningen. Och kanske framförallt praktiken - det finns ett "så här man gör när man ska förnya en region"-praxis. En Manual 1A, som samtidigt är väldigt svår att komma åt eftersom den inte är kodifierad, och därför svår att ifrågasätta på vare sig en epistemologisk eller politisk-filosofisk nivå. Men eftersom denna doxa och praxis idag är så vedertagen så ser ingen desperat region (läs: Liverpool) någon anledning att börja nedifrån och bygga uppåt genom att till exempel fråga folk om och hur de skulle vilja "förnyas", man hänvisar bara löst till några good practice-exempel (Barcelona bla bla, Bilbao bla bla, Glasgow bla bla), påstår sedan lamt att man lagt till någon sorts lokal flavor till det, och så tutar man och kör!
Jag vet själv hur enkelt det är att "go native", det tog mig bara två veckor innan jag var tvungen att sätta upp en liten lapp bredvid mitt skrivbord: "Tillväxten ska vara till för människornas skull - inte vice verca". Kan tyckas enkelt men är skrämmande lätt att glömma bort i planerar-euforin...
Hej Hemligheten!
Visst, varför regeneration? Varför planerar man städer? Vad vill de där planerarna och politikerna EGENTLIGEN?
Men om vi hoppar över hela poängen-med-att-planera-diskussionen och nöjer oss med att förhålla oss till regeneration-begreppet jämfört med andra planerarfavoriter som growth och development, så tycker jag att ordet (och tänket) på ett bättre sätt kommer åt mikroprocesser i staden. Regeneration innehåller ju till skillnad från syster-flosklerna regional konkurrens eller tillväxt, flera nivåer /skalor/avstånd och kan kanske på det sättet användas för att fånga upp mer än regionenhetens ekonomiska performance. Jag tror nämligen att det finns något i pastorns två språkvärldar som möts här, och att det kanske finns en möjlighet för oss ovanifrånplanerare att se till andra mekanismer än tillväxtmaskinen. Det handlar ju inte så mycket om "att fråga folk vad dom vill ha", som att skapa utrymme för en mindre mekanisk/fuktionell stadsutveckling.
Men det här är ju naturligtvis en väldigt utopisk förhoppning. Och i praktiken, när vi sitter där i våra GIS-lab och kartrum och ringar in vilka områden som behöver åtgärdas, då borde också jag ha en lapp som påminner mig om att syftet med kartor och grafik inte är estetik.
Du högg precis där jag blottade mig ;) Inser att min rant-and-rave om politikers/planerares egentliga motiv försvagade min argumentation och var något "off point".
Det jag egentligen ville peka på var ju den praktik som har etablerats och de ständigt återkommande argument som används för att rättfärdiga den praktiken (doxa). Och i det sammanhanget tror jag tyvärr inte att det spelar någon roll om vi använder oss av upplysningstidens mekanistiska metaforer eller romantikens organiska - båda typerna av språk verkar, i mina ögon, snarare till att dölja än att klarlägga att det som pågår är POLITIK, i ordets rätta bemärkelse. Människor som tar beslut och handlar, och då utifrån väldigt skilda intressegrunder och utgångspositioner. Det språk som behövs aktiverar människor istället för att passivisera dem på det sätt som de mekaniska och organiska språkbruken gör, ett språk som inte får människor att tro att det räcker med att en expert "trycker på en knapp" eller "sår ett frö" för att allt ska bli bra, och sedan kan man bara luta sig tillbaka och låta allt ordna sig.
Det behövs ett språk kring stadsförnyelse som belyser att all typ av utveckling är en ständigt pågående (politisk) kamp, och om man vill försvara sina intressen måste man vara ständigt aktiv i den kampen. Man kan aldrig luta sig tillbaka och låta "experterna" sköta jobbet. Just i detta sammanhang är Liverpool både ett jättebra och jättedåligt exempel. Ett bra exempel för att man här har valt politiska representanter på premissen att de får i stort sätt fria händer att göra vad som helst som "behövs" för att "lyfta staden". Ett dåligt exempel för att just Liverpool var en plats där man verkligen tog fajten i nästan två decennier (hamnstrejker, the Militants kamikazeangrepp på Thatcher, osv), och förlorade så man förstår ändå att människorna där blivit håglösa och inte längre orkade.
För att hoppa lite till frågan om centrum-periferi, någonstans är ju ändå en kärnfråga i sammanhanget: tjänar en jämnfattig region på att skapa förmögna enklaver inom sig? Dvs - blir livet bättre för de fattiga i en region för att områden befolkade av uteslutande förmögna människor etableras mitt ibland dem? Den vedertagna doxan ger ju ett rungande "ja", men i mina ögon börjar det här alltmer likna någon sorts lös och halvt oartikulerad "trickle-down"-ideologi http://en.wikipedia.org/wiki/Trickle_down_economics.
Som jag ser det måste syftet med att skapa zoner av välstånd i en annars ekonomiskt utsatt region vara att å ena sidan skapa hopp om social mobilitet, å andra sidan möjligheter till social mobilitet (om man nu håller social mobilitet som ideal överhuvudtaget). Om man bara skapar förhoppningar men inga möjligheterså att människor upptäcker att deras egna vägar till ett bättre liv till stor del är stängda tror jag att man skapat sig en revolutionär häxkittel snarare än en idyllisk socioekonomisk smältdegel. Eller så är människor för uppgivna, drogade och trötta för att bråka och vi övergår allt mer till Saskia Sassens globala tvåklass-modell med en global beslutsfattarklass och det serviceproletariat som tjänar dem (snabbreferens: http://www.guardian.co.uk/world/2006/jul/04/globalisation.comment).
...och när man inte längre minns vad man skrev i början av inlägget är det dags att sluta skriva.
Visst, jag är på din sida. Som jag skrev i mitt förra inlägg om regionalisering, är ju poängen att det som ses som mekanismer/trender/krafter/logiker ingalunda kommer utifrån utan uppstår som ett mönster av en massa mikroprocesser. Jag tycker inte heller att det är bättre när planerare/politiker utvecklar en praktik i termer av att "så frön" än att "trycka på knappar". Det jag vill komma åt är att pastorns språkbruksexempel synliggör att avstånd/skala definierar både hur vi läser av en utveckling och vilka möjligheter vi har att formulera en politik/praktik.
Om vi planerare sedan hittar något sätt att utnyttja denna öppning är jag mindre säker på...
Skicka en kommentar