I ett par veckor nu har jag gått och ackumulerat en irritation. Så idag, när jag sorterar i pärmen Blandade viktiga papper fastnar jag för ett journalutdrag från ett kirurgiskt ingrepp jag gjorde för några år sedan och läser:
”Patienten: Knappt 23-årig, ung kvinna.”
och några rader längre ner heter det i beskrivningen av ett organ med latinskt namn att detta är...
”liten, fin och gracil”
Nu vet ju inte jag vad journal-praxis säger, men inte känns det som kompletterande medicinsk information att jag förutom mina knappa 23-år dessutom var ung? Säkert påverkade inte klassificeringen som ung och liten kvinna den vård jag fick, men det finns – inte så få – tillfällen när just dessa kategorier öppet används som motargumentation och effektiv uteslutning.
För en vecka sedan deltog jag i en internationell planeringskonferens, och då min chef sitter med i organisationens styrelse blev jag medbjuden till en informell middag, dagen innan de organiserade aktiviteterna startade. ”Ett trevligt gäng” beskrev min chef styrelsen som, och visst ett gäng hyggliga GUBBAR. Ibland glömmer jag hur extremare mansdominerad (planerings)världen är utanför Sverige. När vi hade satt oss till bords fick chefen frågan:
- So, is this your wife or your daughter?
- No, this is my colleague!
Sedan fortlöpte kvällen med följande konversation med en full tysk
- Wie alt bist du eigentlich?
- 26
- O je, dann bin ich dir zu alt...aber vielleicht, wenn Du mal in Berlin ist...meld dich doch!
Och något senare när jag råkade få ögonkontakt med gubben tvärs över bordet som var involverad i ett samtal med min bordsgranne:
- We were just saying how petit and beautiful you are.
Kvällen avslutades utanför restaurangen med ett gubbgäng diskuterandes min ålder och hur himla ung jag egentligen var. Kände mig lite bättre till mods efter att ha vräkt över min frustration på chefen under promenaden hem. Som professionell råkar jag aldrig ut för sådant på hemmaplan. Gubbarna här är alldeles för respektfulla eller politiskt korrekta eller hårt hållna av bra chefer som min. Men här hemma händer det i helt andra sammanhang, bland människor som når innanför min jävlar-anamma-frustration; bland människor som jag tror är på min sida. För ett par veckor sedan möttes jag, på ett seminarium fullt av feminister, av argumentet:
- It’s easy for you, being young and attractive.
Som om jag inte har haft nog vett att skämmas för min vita, smala, priviligerade medelklassbakgrund fram till dess. Som om jag minsann skulle vänta med att uttala mig tills också jag slagit i glastaket eller åtminstone blivit ett par kilo tyngre.
Men allra som mest nedtryckande är det när mina vänner, mina upplysta, feministiskt övertygade, jämnåriga manliga bekanta avslutar en diskussion med det aldrig så ironiska argumentet
- Det är för att du är tjej.
12 kommentarer:
När var detta?
Säkert välförtjänt om du tar åt dig, men den här gången var faktiskt inget av citaten hämtat från dig ;-)
Känner mig träffad av detta inlägg därför att min pappa nyligen STOLT berättade om hur han hade varit på tjänsteresa med en yngre kollega och fått just frågan om hon var hans fru eller hans dotter. Som om det vore coolt att någon skulle kunna tänka så om honom, att det var ett högt betyg till hans egen "manlighet". Kanske ska tipsa honom om den här sidan...
Förstår dock vad du menar, hur ironisk-skämtsam en kommentar än är kan den slå fel - speciellt om den kommer från "andra sidan" i någon form av konfliktsformation.
Uttalanden - however ironiska - som "det är för att du är tjej", eller "det är för att du är gubbslem", blir lätt problematiska när de kommer från någon av motsatta könet.
@ Anonym
Skicka du hit farsan så ska vi nog lära honom ett och annat... Det som kändes bra för mig i det här fallet var att chefen förstod hur obekväm jag kände mig och reagerade med att aktivt involvera mig i professionella samtal. Egentligen tror jag att det är sådant gubbar behöver:
1. lära sig se när en vän/kollega/främling känner sig kränkt/generad/utsluten
2. uppfinna sätt att göra motstånd och inte fastna i gubbjargongen
@ Kalle P
Jo, fast här är det ju inte bara "det motsatta könet" som gör det problematiskt.
Jag inser att mina olika exempel egentligen handlar om tre väldigt olika saker, där middagsupplevelsen är provocerande för att ett gäng puckon vägrar låta mig vara en professionell person. Och dessutom angriper med, i deras ögon, komplimanger som gör det svårt för mig att gå till motattack.
I Kommentaren att jag skulle hålla käft för att jag var ung och attraktiv kom från en kvinna, för att jag tyckte att man kanske kunde försöka vara lite produktiv istället för att ägna sig åt kritiskt gnäll.
Det tredje fallet är, på samma sätt, trist för att människor som jag "jobbar med" plötsligt räknar ut mig. Och inte ens med argumentationen att jag blir något - gubbslem - utan genom att låsa fast mig i en tjej. Så jävla improduktivt!
E - håller med dig, det var lite olika grejer, men all the same illa frustrerande.
Om "motsatt sida i konfrontation: Min poäng var mest den nötta noteringen om att vissa ironiskt använda ord/benämningar inte kan användas av vem som helst - tänk fallen homosexuella och afro-amerikaner. Åtminstone inte utan att komplikationer lätt uppstår.
Dessutom - en fråga, for argument's sake - en kille med gubbslems-epitet är väl också fett borträknad från byggandet?
KP - din poäng är min poäng! Det är ju när jag som ensam kvinna i ett gäng med tio manliga bekanta, som för många av den sortens markörer får mig att välja tjejgänget istället. Ironi och högt i tak vänner emellan är ju annars en bra grej!
Och visst gubbslemsepitetet är tungt att bära det också. Fast på ett annat sätt kanske. Du kan trots allt reagera med att göra något åt det, synliggöra, förändra eller åtminstone förklara din praktik. [Gubbslemsprojektet visar ju på potentialen] Jag har svårt att på ett lika produktivt sätt hantera "tjej" eller "petit", det är ju faktiskt inte något jag kan eller vill ändra.
Men sen så ska rätt vara rätt och man ska skilja på folk o fä. DET ÄR NATURLIGTVIS VARKEN DU ELLER CHRIS SOM JOBBAR SÅ HÄR. Då hade jag slutat bygga med er för längesen.
Absolut - vi pratar om samma saker - och visst är det så att maktpositionen är avgörande - precis som i fallet homosexuella/afroamerikaner.
Hur som helst - jag är ändå spänd på vilka som är de onda vännerna...
Vet inte vad som är mest spännande, om du antingen
1 - jobbar naming-and-shaming (kanske till och med skapar en "the daily hate"-lista över dåliga personer i din närhet), eller
2 - låter oss läsare spekulera vidare... :-)
Word!
Mitt första nervösa radioframträdande. Reportern (kvinna 35). Sista frågan (den enda jag minns i dag): "Du är bara 18 år och talar redan som en politiker!" Fann mig kvickt, tyckte jag då: "Ska jag ta det som en förolämpning eller som en komplimang?"
Samma sommar. Jobbar i äldrevården. Kvinnlig chef, 45: "Tänka sig, att du som är ung kille kan göra ugnspannkaka åt sex pensionärer -- alldeles själv!" (Kvinnliga ordinarie, 50+, bantningssnack och röd prince på rasterna: "Kan inte du se om du kan laga Sixtens rullstol?")
13 år äldre. Föreläser för en grupp lärarstudenter. Student (kvinna 45), inför hela gruppen: "Hur gammal är du egentligen?", implying: Så ung och ändå så halledudane duktig! Kom inte på något bättre än "Tillräckligt gammal för att bli smickrad för att du frågar".
En ackumulerad irritation, om än med en klackspark.
Men också: Arbetsplats med medelålder på 57 år. Chef, den bästa jag haft, en fantastisk förebild, kvinna 50 som promotade en på professionella grunder mot alla -- gubbar och tanter -- som behandlar en som ett ungdomligt alibi. (Samtidigt: Läsarreaktioner som ungefär var tredje gång (mellan den anonyma rassegojan och tokmupparna) kör "lille vän"... ah, de var roliga att samla på).
Någon gång måste man väl sluta vara ung? Eller är det då man blivit gubbe?
And no, this boy såg ingen apostrofering i bläckplumpen... ;)
Det är ju lite olika saker som pratas om här. Den där paternalismen (även om den kommer från kvinnor) som förminskar en för att man är ung går ju bort.
Men det är något med de där feministernas elaka kommentar. Säger jag som är mittemellan åldersmässigt. De var förmodligen också unga och attraktiva och om de hade tur hade de chansen att ”vara med” och blev nedlåtande undanskuffade. De minns säkert detta, men minns kanske allra mest sin svunna skönhet.
Jag försöker skriva mig fram till en solidaritet mellan kvinnor av olika generationer. Min egen relation till mina ”förmödrar” har alltid varit sårig. Och det har gjort mig förbannad och lessen när de försöker sätta mig på plats på olika sätt. Men – förutom att det minsta man kan begära är att folk har hyfs – så berättar det ändå något om patriarkatet och hur det verkar. Ni, vi, kommer också att vara där snabbare än vi trodde möjligt. Och jag tror att det är svårare att genomskåda ageismen (åldersdiskriminering?) därifrån, dessutom blir det så många förlorade år.
Oj vad svårt det var att komma till saken: Jo jag tror att kvinnor, feminister måste prata ännu mer, igen, om skönheten, åldrandet och hur det spelar in i makt och maktövertagande. Det är lättare att tala om det i relation till män. Men fruktansvärt svårt när det gäller kvinna till kvinna. Alltså att prata om och synliggöra hur fruktansvärt mycket dessa saker, skönhet och ålder, spelar in. Och hur mycket kvinnor konkurrerar med varann, istället för att bygga! så mycket kraft som går till det, medan gubbarna bygger vidare på sina torn.
ML -
Så rätt: "feminister måste prata ännu mer, igen, om skönheten, åldrandet och hur det spelar in i makt och maktövertagande". Mitt problem är att jag då känner mig ungefär lika klumpig som när jag ska till att prata om klass eller etnicitet. Och i min ambition att själva varken fastna i ett klättra-uppåt-sparka-nedåt-beteende eller börja syssla med modersmod, har jag länge tassat på tå kring frågan om kvinnor, makt, konkurrens och slem.
Läste nyligen ett inlägg på bloggen A Womyn's Ecdysis http://myecdysis.blogspot.com/2008/05/new-editionkids-on-block-feminism.html [vi behöver en blogroll] som relaterar till temat från andra hållet. Här synliggörs en sorts bitterhet(?) som framkallar de där "du är allt en sån där liten tredje vågen feminist" -kommentarerna.
Skicka en kommentar