Jag tänker på hur svårt det är att göra saker tillsammans. Behövs det ett nytt verb: tillsammansa. Och vad tusan gör det för skillnad.
Redan nu, bara två dagar senare är det för sent att kommentera elias inlägg om att vara feminint petit, så det kommer här i stället:
När en äldre kvinna, rotad i och nästan personifierad som själva kvinnorörelsen sedan hedenhös och lite tidigare, kritiserar ens idéer om görande av maskulinitet och femininitet så kan hon göra det mer eller mindre smidigt. I det exempel elias framhåller är det helt klart osmidigt gjort och inget jag står bakom (om det nu spelar någon roll vad "jag" står bakom). Ska vi prata vad som är produktivt så tror jag ändå att hon har en poäng. Och den har att göra med vart man lämnar "femininiteten" någonstans när man fokuserar på att "göra gubbar" (tidgare livligt diskterat i Gertrudes hörna)
Går man tillbaka lite i tiden så kan man kanske se hur det där med att använda fiendens strategi inte helt och hållet gynnar det man själv vill. Någonstans kommer man att betraktas som just "kvinna" eller "det där tycker du bara för att du är tjej" oavsett vilka maskuliniserade praktiker/härskartekniker man tillämpar. Feminitet är alltså inte tillräckligt utmanat. Jag tänker att det är problematiskt att tänka på sin egen agenda som experimentell och alla andras som tydligt organiserad, fast och självklar. "Gender as practice" (vilket var det aktuella seminariets ämne) ser jag som en syn på organistationer och makt inom dessa som alltid "experimentell", alltid prövande, alltid porös och full av falluckor som man själv eller någon annan kan falla igenom. Jag tänker då att ett uttalande som "it's easy for you to say, being young and attractive" inte som ett smällande på fina medelklassfingrar utan som ett förenklat sätt att säga: var försiktig med att använda kroppen och dess rörelsemönster som ditt emancipatoriska verktyg utan att samtidigt ha strategier för de att underminera de föreställningar som kopplar din femininitet till föreställningar som placerar dig och andra kvinnor utanför den (rationella) organisationen. Underskatta inte könsystemets begreppsmässiga inverkan på organisationer. Men underskatta inte heller dess formbarhet, dess mottaglighet och glipor. Underskatta inte dess irrationalitet.
Det är helt irrationellt att ha den här bloggen, att hålla på och göra "tjejer som gör saker tillsammans" and I feel fine!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Puh, tack Kajsa! Du lyckades säga det som jag försökte säga som ett svar på elias inlägg, och även ville säga angående gubberiet.
Jävlar Kajsa, tack! Det var en inläggskommentar som hette duga!
Jag tror att det är helt rätt att fråga sig "vart man lämnar 'femininiteten' någonstans" i detta gubberi och - god knows - det gör jag. Men det var ju just den motfrågan som behövts ställas för att ta både mig och diskussionen vidare, och inte en sträng bedömning/bestraffning av min "femininitet". Jag tror att ML var inne på rätt spår när hon i kommentarerna till mitt inlägg skrev "feminister måste prata ännu mer, igen, om skönheten, åldrandet och hur det spelar in i makt och maktövertagande" och "fruktansvärt svårt när det gäller kvinna till kvinna". Om jag följer med dig tillbaka till nämnda seminarium [som förtjänar ett inlägg i sig] så vill jag minnas att också frågan om kvinnliga organisationer och makt mellan kvinnor ställdes, men varken fick ett svar eller en diskussion mer än ”det vore intressant att...”.
Jag är helt med dig i att vore fullständigt galet att se min egen agenda som experimentell och avantgarde, och alla andras som styrd och förlegad. Men syftet var absolut inte att säga att jag är unik och oövervinnlig och behärskar alla spelets regler, utan att våga exponera min egen förtillfället-ung-kvinna-bland-gubbar-maktpraktik. Just för att försöka komma åt en diskussion som inte bara handlar om hur män konstruerar män och kvinnor konstruerar kvinnor och män konstruerar kvinnor och kvinnor konstruerar män – utan nå fram till temat makt genom att inte bara titta på över och under. För jag märker [som jag skrev i gubb-inlägget] hur jag praktiserar femininitet och maskulinitet och makt på ett alldeles irrationellt sätt – även om mitt genusteoretiska intresse låter mig framställa det som mina emancipatoriska verktyg.
elias: jag menade inte att du tycker att din praktik är experimentell och avantgarde, utan att det alltid kommer att vara så att vissa saker som man gör uppfattas som att försöka uppfinna hjulet på nytt. Idén om att folk försöker uppfinna hjulet på nytt är befängd i sig och det krossar mitt hjärta att det är så jävla svårt att prata över generationsgränserna. Är det ett hjul som vi ligger och tuggar på för att det alltid finns en kärna av att använda sina egna erfarenheter för att förstå dom här sakerna? Gäller både nya (läs: yngre) och gamla (läs: äldre) feminister. Det här blir ett nytt inlägg snart, det märker jag. Det ska heta "Jeanette W, Virginia W och 'jag'". Eller nåt sånt.
Cool Kajsa, ser fram emot ditt kommande inlägg. Och det är väl precis just att påbörja ett samtal över någon sorts generationsgräns som vi försöker göra här?
Kolla in det här klippet som jag blev tipsad om på Womyn Ecdysis
http://www.youtube.com/watch?v=pjsvvY8Rn08
Så vill jag också känna: "I like being a young blood to somebody"
Skicka en kommentar