Jag har ett nytt projekt jag tralla laa (fritt efter den gamla feministdängan "Jag ska bli sjuksköterska jag tralla laa"). Handledaren vill nog hellre att jag skriver på själva avhandlingen, och jag vet att det är nödvändigt att jag gör det. Men jag struntar tydligen i det och vi har inga fler möten inbokade innan sommaren så hon behöver inte få veta. Måste bara självrannsaka lite; detta frifräsande. Vad handlar det om? Jag har två idéer om varför. 1) det är roligt att vara olydig - en hel kultur skapad av trettio-nånting-människor har bestämt sig för att uppror och obstruktion är det rätta sättet att hantera 40-talistgenerationens massiva patent på Vuxenhet. Alltså är det tråkigt att vara vuxen (för det får vi ju ändå inte vara, buhu) och roligt att göra tvärtom. Jag behöver väl knappast nämna att handledaren är just 40-talist. Ibland, bara för att bryta det här tråkiga tråkiga mönstret (helt enkelt för att roa mig själv på ett olydigt sätt) så tillämpar jag det gamla årtiondesystemet, det vill säga att man tillhör det årtionde då man gjorde litterär debut. Då blir handledaren 80-talist (i det akademiska måste ju den litterära debuten motsvaras av disputationen)! Då ser jag handledaren framför mig som representant för den avskydda generationen av ungdomar som inte förstår ironi och som är bäst i världen på att vara individualister och karriärister och som ägnar sin barndomsnostalgi åt Fragglarna! Ha ha och hi hi, tänker jag när jag gör denna olydiga tankekullerbytta vid mitt arbetsbord i doktorankdammen. 2) mitt nya olydiga projekt utgår från en film om en manlig homosexuell våldtäkt (filmen heter Love: som i namnet Love, ett vanligt namn på 80-talister som är födda på 80-talet. Dom är ofta rådjursögda och oskuldsfulla, i alla fall i filmen är han det). En av mina viktigaste intellektuella förebilder är Eve Kosofsky Sedgwick, som har ägnat nästan hela sin akademiska karriär åt manlig homosexualitet/homosocialitet. Så det där frifräsandet handlar, enligt den här förklaringsmodellen, inte om att utföra modersmord utan om att anknyta och bilda sammanhang och att tillhöra. Att förstå saker utifrån förmoderns (här är betoningen viktig, nota bene) teoretiska plattform.
Det är viktigt att ha minst två förklaringsmodeller för varje beteende. Det gör det hela relativt och man kan kosta på sig att ha en tredje - hemlig - modell som man kan hänge sig åt. Som man kan tillbe i lönndom och pryda sig med likt en krans av blomster på midsommarfyllan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kajsinha! Lyllos dig som så självklart kan vara olydig och frifräsig mot din handledare. Betänk MIN handledare. Hon är inte bara det i särklass skarpaste verktyget i snickarboden - hon kunde dessutom vara min lillasyster. Jag var på ett slutseminarium idag där hon var opponent och gissa vem som satt där rådjursögd av beundran inför hennes briljanta kommentarer. Hur ska JAG kunna göra uppror?
det är bara att göra. jag vet att det inte går med just din bedårande handledare men man måste, eller så går man snällt och akademiskt in under kategori 2) eller 3!
men Jeanette, du kan ju välja någan helt A N N A N att göra uppror mot? Minns vår diskussion om hatobjekt, alla måste ha ett hatobjekt. På samma sätt behöver vi ett upprorsobjekt, valet är ditt, valet är fritt!
Skicka en kommentar