onsdag 9 juli 2008

Skamliga privilegier

Jag sitter på tåget till Norrland. Konferensen jag har bevistat i Stockholm bekostar min biljett. En sovvagn, egen sovvagn. Jag blev lite sugen på ett glas vin och gick till det som nu har reducerats till en liten kiosk och förr brukade vara en restaurangvagn, med dukade bord. Jag fick kliva över gothlolitor, tränga mig förbi en mörkhyad man som hade de enda colabottnar som verkligen gör skäl för namnet – helt säkert har de en gång suttit i botten på två cocacolaflaskor – unga och gamla av alla sorter, för att nå fram till denna lilla kiosk. Väl där var kön så lång att jag valde att tvärvända och kasta mig tillbaka till min trygga kupé, min dator, mitt korrekturläsande (arbetet som gör att jag ändå i någon grad kan rättfärdiga min lyx), framförallt till min solitud. Skammen får mina kinder att blossa genom solbrännan, införskaffad under en helg i Stockholms skärgård. Men det var inte bara det att det är tråkigt att stå i kö och trängas. Jag ville undvika den extremt skämmiga och för mig konfliktfyllda situationen.

Jaha, men vad skulle jag göra då? Visst jag kunde be två av lolitorna att ta de två sängar som finns i min kupé, utöver min egen, men resten då? Mannen med colabottnarna, den medelålderskvinnan som vaktade sitt bagage? Var frågan om resten min dåliga ursäkt för att få njuta min lyx. Att kunna skriva det här. Att fortsätta arbeta någon timme till, och sedan titta på en film, och sova. Utvilad komma fram till Umeå och till E? Det påminner alldeles för starkt om hur de privilegierade alltid har gjort, blundat och flytt. Men å andra sidan – när jag betalar själv reser jag lika eländigt – om några dagar åker jag till Storlien, för egna pengar – då blir det sittvagn på natten. Och sen hem, samma sak.

Gayatri Spivak (inga andra jämförelser) kräver alltid förstaklassbiljetter, alltid med hänvisning till att när hon kommer fram ska hon kunna arbeta och vara i skick till det. Det är en historia som det skämtas om på alla universitet i västvärlden. Men jag förstår henne. Och köper, eller kräver, förstaklass när jag kan. Och njuter – och arbetar. Men denna skam. Och jag vet att jag kommer att möta olika reaktioner på detta. Min vän Ola brukar driva med mig och undra varifrån min klasskam kommer. Och underförstått mena, get over it – enjoy! Och så skulle många andra vänner också säga. Men. Det är något där. Det är något med hur vi å ena sidan funderar över att gå med i miljöpartiet, går med i facebookgrupper som är för höjt bensinpris etcetera. Och å den andra inte kan gå särskilt långt när det gäller att göra avkall på våra egna bekvämligheter och privilegier. Spivak igen. Hon pratar faktiskt om hur viktigt det är att avlära oss i våra kroppar att leva som privilegierade. Ett effektivt sätt att slippa det är att springa in i sin kupé och arbeta (skriva denna text), och slippa se vad privilegier är, vad bristen på dem är.

6 kommentarer:

Ellen B sa...

Det ligger mycket i vad du säger. Jag vet inte om jag spekulerar för mycket när jag gissar att kvinnor i allmänhet har svårare för det där än män? Tror att det handlar om en slags förminskning av det egna arbetets betydelse, eller åtminstone får det det som konsekvens... Min väninna i affärsvärlden berättar att hon frågade en fd kollega som numera jobbar för ett annat företag varför hans företag har first class som policy på flighter utanför Europa (i väninnans företag får man nöja sig med business class), vad finns det mer att önska än det man får i business class, liksom?
Jo, tydligen är det så att man i first class får nästan en riktig säng med täcke och kuddar och lakan och man kan stänga skjutdörrar runt sig så att man är som i ett eget rum. På så sätt kommer man fram utvilad och kan göra ett bra jobb....

Anonym sa...

Okej, här kommer get-over-it-kommentaren: Det är ju bra att du åker så mycket förstaklass du kan. Man ska stödja tåget och se till att de blir del av överflödssamhället hellre än att de är beroende av arvet från gamla SJ med bristtänk.

Jag får ibland ångest när jag köper en dyr grej. Men däremot lägger jag nästan hela min månadslön på restauranger, biljetter och hotell. Det är positiv konsumtion som gör att man träffar människor och gör nya saker. Sen har jag skrivit säkert fem artiklar på flygplan och flygplatser. Få ställen är jag så produktiv på.... men okej... här kommer klimatångesten även för mig... ska jobba mera tåg... lovar... på knä...

Anonym sa...

Nej, jag tycker att du ska skämmas. Det är bara otäcka höginkomsttagare med högersympatier som åker i sovkupé, medan vi arbetare tvingas trängas i smutsen på golvet bland underprivilegierade gothlolitor och mörkhyade. För att inte tala om hur småborgerligt det är att dricka vin. Och dessutom ha mage att klaga över att det saknas en restaurangvagn med dukade bord. Tro inte att du kan köpa dig avlat genom att åka eländigt för egna pengar – det är som att misshandla sin fru och sedan skänka pengar till en kvinnojour.

Jeanette sa...

Hördu Anonym: det var en riktigt dålig, för att inte säga tarvlig jämförelse med kvinnojouren du gjorde där. Först trodde jag att du var ironisk (otäcka höginkomsttagare) men nu vete fan.

Penny sa...

@ Anonym: Vad är det för en konstig jämförelse? "Som att slå sin fru och sedan skänka pengar till kvinnojourer"?

Skammen är skamlig, skammen över det priviligerade tillståndet, att njuta av det och att behöva rättfärdiga det. Det är ju för fan inget jobb att slå sin fru, ett jobb vari skammen ingår.

Kamma dig, och ordna dina argument.

Anonym sa...

Rätta mig om jag minns fel, men säger inte någon i Tarkovskijs "Solaris" någonting i stil med att "det är skammen som kommer rädda världen"? Med det som ledstjärna: Hur vänder man skammen till något produktivt? Kanske genom att undersöka den och inte döva den? Kanske genom att blogga om den och skapa ett samtal om dess förutsättningar och konsekvenser?