gråt inte - forska

I går, i bilen mellan Göteborg och Småland, lyssnar jag på p1 och gråter så det blir imma på solglasögonen. Det är   Susanne Björkman retrospektiv. "Du begriper ändå ingenting" från 1976 samt "Ett riktigt hem" från 2005. Programmen handlar om Susanne som var 14 år 1976 och som rymmer hemifrån. Man  får höra uppslitande gräl mellan Susanne och hennes mamma. En förtvivlad Susanne som inte trivs i de olika familjehem hon placeras i. I det senare programmet träffar Björkman Susanne i huset på landet där hon bor med sina tre barn. Susanne säger att det har gått bra för henne i livet. Hon är stolt och glad över att ensam ha uppfostrat sina barn. De vet att hon alltid finns där för dem, säger hon. Så var det ju inte för Susanne själv när hon växte upp. Susanne säger att hon är glad att Björkman valt att följa upp henne för det är en sak som inte kom fram i det första programmet. Nämligen själva anledningen till att Susanne rymde hemifrån; hennes styvpappa förgrep sig sexuellt på henne från det att hon var sex år. Hon berättade aldrig för någon. Styvpappan hotade henne till tystnad. Björkman säger att hon vet att barn sällan berättar om sexuella övergrepp. Susanne själv säger att det var ju på 70-talet. Man var inte så upplyst då. Ändå undrar jag; fick hon någonsin frågan? Hon och hennes familj måste ha haft otaliga kontakter med socialtjänsten. 

Visst är medvetenheten om sexuella övergrepp på barn större idag än på 1970-talet. Ändå är det största problemet fortfarande att barn inte berättar. Och när de ändå berättar händer det allt som oftast att de inte blir trodda. På en konferens om våld mot barn sitter jag bredvid en socionom som berättar att de på hennes arbetsplats haft flera "solklara fall" där barn berättat om sexuella övergrepp men att åklagaren sagt att man inte kan väcka åtal på grund av barnets ålder. "Ingen skulle ändå tro en femårig flicka". Socionomen var förtvivlad. - Jag mister snart min tilltro till rättssamhället sa hon. - Det är barnen inte betjänta av, sa konferensens föreläsaren strängt. Det är bara att bita ihop och fortsätta jobba.

Men vad ÄR det med barn som gör det svårt för vuxna att se och att tro på barns berättelser? Är det konstruktionen av barnet som oskuldsfullt som gör barnen särskilt sårbara i och med att de på så vis förnekas kunskaper om sexualitet, att de förnekas ett språk om sammanhang där sexualitet förekommer. Jag vet inte.  Jag biter ihop om gråten och fortsätter forska.