tisdag 4 november 2008
Möte med praktiker
Jag föreläste om min forskning för praktiker, familjerättssekreterare, idag. Det var inte första gången. Det brukar vara kul. Och det var kul idag också. Men det är något som skaver. Här kommer jag med kritik mot deras sätt att sköta sitt jobb. Nyanserad kritik. Väl underbyggd. Intressant kritik – tycker jag. Men; och det är här det skaver; det är ju så himla LÄTT för mig att komma med den kritiken. Jag kan visa, på en mängd sätt, hur de gör barnen till objekt, eller inkompetenta subjekt, i utredningstexterna. Jag visar hur det "undergräver barnens chans till delaktighet i den sociala processen". (Här är jag lite trött på mina egna formuleringar och måste ta avstånd från dem genom att använda citationstecken.)Visst, skitbra. Men det är inte jag som GÖR det där oerhört svåra, hjärtslitande jobbet. Jag träffar inga barn eller mammor som varit utsatta för våld. Jag läser bara texter om dem. Med vilken rätt kommer jag här och tycker att allt är så jävla intressant? Åh, jag vet inte, men idag kände jag mig delvis som en jävligt torr och duktig teoretiker som vet hur allt ska vara – utan att göra det själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jeanette. Kom igen. Spivak säger »Det finns bara en sak som är värre än att lägga sig i. Det är att inte göra det.«
Ingen som är mitt i det kan se det du ser. Du kan inte se det dom ser heller. Dom kanske inte kommer att ha så jädra stor nytta av vad du gör. Men nästa generation socionomer, och deras klienter.
Vita heterosexuella medelklassbrudar med hög utbildning får också prata – inte bara bruna arbetarklassflator. Om vi skulle lyssna på den rösten du redogör för (jag hör den hela tiden) så skulle vi inte få mycket gjort. Din analys är viktig. Säkert nyttig också på något sätt någon dag. Även om man bävar inför den direkta och uppenbara nytta som praktikerna gör, här och nu.
Det är dock kanske inte i de situationer som du befunnit dig idag som spelet om vem som är nyttigast och viktigast kan vinnas. Metoden är väl snarare att ta sig ur den frågan, den tävlingen. För sanningen är ju att vi inte vet. Vi vet inte vilken nytta de där praktikerna gör. Kanske kommer man om 50 år betrakta dagens sociala arbete som vi betraktar Myrdalarnas program.
Kanske bidrar din analys till att det inte blir så.
Ja, jag får komma igen. Och inte känna mig som en parasit.Det var en ny känsla, den jag fick i mötet med praktikerna igår; att min analys är världsfrånvänd, idealistisk. Men så klart vill jag lägga mig i! Praktiker tar så mycket för givet när det gäller barnen de träffar; att de alltid är lojala med sina föräldrar, att de ska slippa ta ansvar, att de inte vill prata om våld.Och när jag kommer och pratar om andra förståelser så undrar de på vilken grund jag gör det.Och jag vet ju det och jag tycker att min kritik är befogad. Men de var inte intresserade av att diskutera det de själva tar för givet. Där väger deras ERFARENHET tyngre.
Go girl!
De är inte dina domare! Även om alla diskurser om verkligheten vs akademin etcetera syftar till att få oss att tro att vi inte lever i verkligheten etc.
Men är det inte just därför vi har teoretiker? Det behövs någon med ett annat perspektiv för att kunna se helheten. Någon som kan ha synpunkter och mål som i dagsläget ej går att leva upp till.
Om vi alla var praktiker skulle ju ingenting någonsin förändras...
/Monica
Skicka en kommentar