Att popularisera som det så fint heter, att uttrycka allt så att alla förstår, att kliva ner från sitt elfenbenstorn, att påstå att (som studenter och andra gör ideligen) att en Spivak, en Deleuze eller någon annan, skulle kunna uttryckt det dom vill säga på ett ”enklare” sätt, är inte det bara naivt?
Vem skulle säga att en Porsche likaväl skulle kunna ersättas med en Lada? Jo, några skulle säga att det visst går, men inte så värst många av dom som tvärsäkert uttalar sig om att allt kan uttryckas b e g r i p l i g t skulle acceptera att få sin Porsche utbytt mot en Lada. Eller att Dafgårds matlåda är ekvivalent med en måltid på en högstatus krog? Hur kommer det sig att det är okej att kräva av akademikerna att inte ha en känsla för nyanser, stil, skillnad, sofistikerade olikheter? Att akademikerna ska leva i utbytbarhetens tyranni där allt är lika bra som något annat, att skillnad inte finns.
Detta säger studenter som inte vill läsa originaltexter, journalister som kräver av akademiker att de ska göra journalisternas jobb (översättandet, populariserandet). Till och med universitetsväsendet kräver det av oss numer. Vårt tänkande ska kunna mätas, vägas och jämföras. Nyckeltal och index är nya stressmoment på forskarens himmel.
Formerna för hur vi ska skriva bestäms inte längre av innehåll och temperament utan av vilken peer reviewed granskad tidskrift som ger högst ”poäng” och hur de vill att artikeln ska se ut. (Nästa steg är förstås att försäkra sig om att artikeln blir citerad, och enklaste vägen dit är att lägga in ett eller annat sakfel som triggar alla besserwissrar därute som måste korrigera.)
Artiklar, argument, motsvarar alltså visst antal poäng och som i sin tur översätts till pengar. Men är det som dom säger, att översättning är det nya svarta? Och vill vi verkligen ha det så?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vad gäller populariserandet så vill jag föreslå en variant på din metafor: att popularisera är att visa en leksaksmodell av den Porsche som vi normalt forskar omkring i. Jag tror inte att någon kräver att forskare i sin vardagliga praktik ska använda leksaksmodellen - den är ju inte en ersättning för den riktiga saken. Sen är det en annan fråga vem det åligger att utföra arbetet att bygga leksakmodellen.
Tack för helt riktig kritik!
M: "Formerna för hur vi ska skriva bestäms inte längre av innehåll och temperament utan av vilken peer reviewed granskad tidskrift som ger högst ”poäng” och hur de vill att artikeln ska se ut."
Jag skulle vilja sätta fart på en övergång från slutna forskartidskrifter till mer öppna av wiki eller blogg eller vad vet jag. Alltså kollektivt forskande där man kan komma med tillägg, synpunkter, funderingar även om man inte tillhör den akademiska världen.
Alltså bojkotta forskartidskrifter och publicera sig på bloggar och i wikis istället.
Man får förstås bryta med själv-underordningssystemet: att låta några bedöma om ens artikel passar deras tidskrift. Hur den ska läsas och var den placeras. En frigörelse från karriär-slaveri alltså.
Förhoppningsvis kan man ändå få anställningar - ifall det är tillräckligt många som vägrar låta sin forskning kontrolleras.
Och ifall professorer upptäcker att i de nya forsknings-medierna produceras bättre forskning.
Självunderordningssystemet! Jag visste väl att det fanns ett bra ord på det vi sysslar med. En del personer på vår institution tycker att en bra forskningsmiljö = att sitta ensam och ostörd på sitt rum. Andra tycker att det är eftersträvansvärt att arbeta 16 timmar om dygnet när man skriver avhandling. Varför skulle mer TID göra en avhandling bättre?
Självunderordningssystem är ett toppenord – tack Per.
Jeanette: sorry to break it to you, men jag tror absolut att tid är en faktor. En mycket betydelsefull faktor. Men det är också så att få människor jobbar effektivt 16 timmar. Det motsvaras säkert av en en jävligt motiverad morsas fokuserade 7 timmar. Morsor, och kanske farsor om dom har/tar samma hemansvar, tenderar att bli mer effektiva. Men tid, när saker får drälla runt i huvudet, är superviktigt. Men hjärnan stängs ju inte direkt av när man håller på med disk och hemarbete – om man hunnit fylla på huvudet under dagen. Det där med vad som är en kreativ forskningsmiljö verkar ju vara högst individuellt, och är nog svårt att säga något generellt om, mer än att tillgång till andra forskare är viktigt.
Ja, ja, ml. Jag försöker ju bara vara lite kontroversiell. Alla vet att tid är viktigt. Vad jag menar är att det inte finns något givet samband mellan tid och kvalitet - det finns inget givet samband mellan kvalitet och någonting.
Jag är så trött på att föreställningen om det ensamma geniet som arbetar dygnet runt lever kvar. Jag blev lite glad av Per Herngrens idéer om kollektivt forskande. Ni skulle hört mig och Kajsa på Röhsska i söndags. Det var ett kollektivt försök! Ett roligt! Jag skulle ÖNSKA att det funnes ett samband mellan att ha roligt och att åstadkomma god kvalitet
Jeanette: Ni skulle hört mig och Kajsa på Röhsska i söndags. Det var ett kollektivt försök! Ett roligt! Jag skulle ÖNSKA att det funnes ett samband mellan att ha roligt och att åstadkomma god kvalitet"
Jag undrar om inte Deleuzes (och andras) affekt stöder det du säger. Det krävs affekt för att sätta fart och för att cirkulera. Affekt har ju ett par rötter på latin som är intressanta: Det ena är att "göra med", vilket jag läser som att sätta igång. Den andra latinska roten är dras till, vilket förklarar cirkulerande dragningskraft som puls, rotation, repetition, imitationskedjor (Tarde), den eviga återkomsten (Nietzsche).
Affekt förstås inte här som subjektiv känsloupplevelse. Man gör något kul av forskning (eller motstånd), det kan man sedan använda för att skapa en repeterande puls. Det som är kul är väl en puls mellan Röhska och er två och något forskningsproblem ni satte fart på (den första affekt betydelsen).
Ungefär som en seglare som använder vinden kan man använda affekt för att sätta fart på forskning. (Affekten eller vinden finns inte i segelbåten.)
Tja, det här var bara något som satte fart när jag läste era kommentarer. Jag drogs liksom med.
Skicka en kommentar