måndag 12 januari 2009

Låga undervisningsanslag påverkar även forskningen

Studenter får allt mindre undervisning, berättar DN idag. Den nivå på undervisning och utbildning som rekommenderas i högskoleutredningen 1992 innebär att varje student får kosta 52 000 per år. För humaniora och samhällsvetenskap ligger anslagen på 33 000. Att detta utarmar utbildningens kvalitet är ganska självklart - hur bra ifrån sig en utbildningsinstitution än gör  för 33 000 hade den kunnat göra något bättre för 52 000 - vad som däremot sällan nämns i sammanhanget är att de otillräckliga resurserna även påverkar forskningen negativt. För att kunna sköta ett läraruppdrag på ett sätt som innebär att studenterna engageras, får det stöd och hjälp de behöver samt tillgodogör sig färdigheter som skiljer högskolestudier i humaniora från ren faktainhämntning, krävs att man som doktorand, lektor eller professor lägger mer tid på undervisning och planering av undervisning än man har betalt för. Denna tid tas till syvende och sist oftast från den egna forskningen. Särskilt illa är detta för icke fast anställda lärare (doktorander, forskarassistenter etc) eftersom de ska hinna med en viss "mängd" forskning på en begränsad tid. 

4 kommentarer:

Per Herngren sa...

Skulle man kunna tänka sig "låga undervisningsanslag" som en möjlighet att helt resolut avskaffa överföringspedagogik (att genom föreläsningar föra över kunskap från en container till en annan och kontrollera överföringen via tentor)!

Och gå över till olika typer av arbetsseminarier där man i små grupper bygger kunskap som görs tillgängligt för oss andra via bloggar, wiki, video, audio, öppna arbetsseminarier.

De betalda handledarna/lärarna (inga mer föreläsningar, inga mer tentarättningar ...) kan därmed inte delta hela tiden i en studentgrupps forskningsarbete utan gästar regelbundet, utifrån tillgängliga resurser, studenternas forskningsarbete/kunskapsproduktion.

Här finns en möjlighet att via bloggar och öppna arbetsseminarier upplösa den alltför snäva uppdelningen mellan "studenter" och andra intresserade kunskapsbyggare.

Tentor kan ersättas med att varje student (gärna tillsammans) skriver ex en bloggartikel om varje viktig bok och publicerar kommentarer på minst tre av sina medstudenters bloggartiklar. Givetvis på ett byggande sätt - ej trista "invändningar". "Invändningar ger sällan något" (Deleuze i sin enda tv intervju).

Tja, några snabba brainstormfunderingar.

(med arbetsseminarie menar jag främst forskarbyggande, att studenterna producerar och tränar på att producera kunskap)

Ellen B sa...

Per, jag håller helt med om att de undervisningsformer du nämner (seminarier etc) i de flesta fall är att föredra framför klassisk katederundervisning med kunskapskontroll i form av tentor. Många lärare försöker också integrera sådant i sina kurser även på grundnivå. I vilken utsträckning det är möjligt att ersätta föreläsningar med "alternativa" undervisningsmetoder är dock beroende på ett antal faktorer:
1. Ämnestyp. Vissa ämnen kräver kunskapsöverföring "från en container till en annan", och någon form av kunskapskontroll. Detta gäller t ex ämnen teoritunga ämnen som logik och matematik, och även vissa delar av det ämne jag är verksam inom, lingvistik.
2. Studenternas nivå. För en del av studenterna skulle större självständighet inte vara något som helst problem - troligen exakt samma studenter som seglar igenom kurserna med vg vilken typ av undervisning och examination det än är fråga om. Min erfarenhet (förvisso inte vetenskapligt belagd) är att de "svagare" studenterna klarar självständigt arbete ännu sämre än de klarar "traditionell" kunskapsinhämtning och kunskapsredovisning.
3. Resurser. Sen så har vi det här med pengar igen. Jag anser att ska man bedriva undervisningen i form av seminarier och studentgruppsforskning så måste man som lärare ha möjlighet att (åtminstone på lägre nivåer) finnas till hands för att förklara delar av innehållet i kurslitteraturen, vägleda studenterna i "kunskapsproduktionen" och, sist men inte minst, ge studenterna feedback på det arbete de åstadkommit. Dessutom måste inriktingen på studenternas självständiga arbete i någon mån planeras. Detta tar MYCKET mer tid i anspråk än att förbereda traditionella föreläsningar och rätta tentor.

Då kan man invända att om man ställer lägre krav på kontroll och ger studenterna mycket stor frihet vad gäller såväl form som innehåll, så skulle denna typ av undervisning ta betydligt mindre tid /resurser i anspråk. Ja, sant. Tyvärr tror jag att det skulle få allvarliga konsekvenser. Kursinnehållet, och hur väl en students "kunskapsproduktion" visar en medvetenhet om detta, blir väldigt diffust om man som lärare endast gör tillfälliga "nedslag" i studenternas arbetsgrupper och det arbete de presterar. Det skulle göra det svårare att skilja på å ena sidan studentens kunskap om och förmåga att använda sig av, kursmaterialet, å andra sidan studentens allmänna intellektuella och verbala förmåga. Detta skulle alltså generellt gynna studenter som är vana att uttrycka sig i tal och skrift, studenter med gott självförtroende vad gäller deras åsikters relevans; d v s det skulle gynna manliga studenter från studievana hem.
Så, avslutningvis, jag är helt med på det du säger, men tror tyvärr att den typen av undervisning du förespråkar kräver större resurser snarare än mindre om man ska genomföra den på ett bra sätt.

Per Herngren sa...

Tack för intressant svar! Jag håller med om det mesta, och vill gärna fundera vidare lite på ett par saker:

Ellen: "Vissa ämnen kräver kunskapsöverföring "från en container till en annan", och någon form av kunskapskontroll. Detta gäller t ex ämnen teoritunga ämnen som logik och matematik,"

Jag undrar om vi inte projicerar kunskapsöverföring för att det är det vi fått lära oss sker. Att lära sig bygga teori, logik och matte tror jag är träning snarare än överföring. Det avgörande blir dock att man bygger och därmed tränar sig på att bygga. (På Cuba övar salsaband offentligt och folk kommer dit och dansar. Att öva i privata replokaler-FEL)

Ellen: "att de "svagare" studenterna klarar självständigt arbete ännu sämre än de klarar "traditionell" kunskapsinhämtning"

Ramlar vi inte här in i individualism. Frågan är väl bara hur vi får deltagarna att tillsammans i smågrupper producera ny kunskap som kan läka cancer, stoppa krig, genomskåda metodologisk nationalism/containervärldsbild etc.

Varje student bidrar med det de kan bidra med. För mig kan det i en grupp vara att dunka någon i ryggen, ställa en dum fråga... Vad som helst som sätter igång kreativiteten och byggandet smittar sedan av sig. Det är bara i ett kontroll-samhälle (betyg, tentor) som eleverna kommer att klara "sig" eller inte.

Lämnar vi det kontrolltänkandet så lyckas eller misslyckas studenterna snarare med att hoppa på tåget (kunskapsbyggandet, samtalet) och sätta sig tillrätta i en fåtölj (trivsel, trygghet) och följa med tåget (delta i kunskapsbyggandet på något sätt).

Misslyckas gör gruppen när några pratar över huvudet på andra eller använder makt för att tysta några. Inte för att någon är svag.

Konsensuspedagogik som jag träffade på i regnskogen i karibiska Guatemala går ut på att den lilla gruppen måste fortsätta samtala om problemet tills alla begriper och hänger på. Den som inte hänger med måste alltså lägga in veto tills gruppen lyckats formulera om problemet på ett sådant sätt att alla i gruppen kan gå vidare.

E: "sist men inte minst, ge studenterna feedback på det arbete de åstadkommit"

Med blogg-idéen så får varje student kommentarer från tre andra studenter på varje bok-referat de gör. Sedan får de också lärarens kommentarer utifrån de resurser som regering anslår. Ex på varje, eller på vart femte blogg-bokreferat man skriver (som grupp eller individuellt).

Utöver detta så kan intresserade komma in och kommentera eftersom det är offentliga blogga (fast vid behov anonyma elever med pseudonym).

De som inte försöker ge offentligt bidrag till världens kunskap får inte ut någon examen. Det blir därmed inte meriterande att privatisera kunskap i essäer eller uppsatser som bara skickas till lärare och arkivet.

Frågan blir därmed inte om eleven/studenten klarar sig, utan om gruppen (inklusive läraren) lyckas sätta fart på ett sådant sätt att folk har kul och bidrar på olika sätt och inte ramlar ur byggandet och gemenskapen.

Anonym sa...

när jag kom till min första föreläsning på universitetet (idéhistoria) visste jag att sokrates var ful. det var allt! att i det läget direkt hamna i fria seminariesituationer med andra mer eller mindre förvirrade studenter hade nog fått mig att hoppa av illa kvickt. med svansen mellan benen dessutom. har svårt att se det rakt igenom dumma i kunskapsöverföringen från professorn till mig i det läget... (men överför gärna lite mer kunskap om containeridén så kanske jag begriper bättre!)

jag ser katederföreläsningar lite som en multi-sinnlig variant på att läsa en bok, och i alla fall för mig är det lättare att lära om jag kan koppla information till fler sinnen än synen. men själva irl-heten i dem är kanske inte så viktig, de skulle nog kunna ersättas av förinspelade videoföreläsningar utan någon större förlust. (och det borde väl spara lärartid i längden?) om man kunde ladda ner föreläsningarna skulle man ju kunna kolla på dem flera gånger också, och för frågor kunde man ha bestämda chattider med läraren.

arbetsseminarier låter vettigt. men för att bli givande, i alla fall på grundnivå, tror jag att läraren måste göra mer än tillfälliga visiter. allra helst vara med mer eller mindre hela tiden! annars blir det pannkaka, blinda leder blinda och den som bäst håller låda kommer lådan hålla... jag tror inte att behovet av lärarens närvaro kan byggas bort med nya studieformer, däremot skulle man så klart kunna hitta på bättre sätt att suga ut mer av det goda ur er nu i dessa bistra tider.