Uppifrån eller nerifrån – regionalisering, globalisering och politik

Nu lämnar jag gubberiet därhän för att fundera ett stycke kring det vi maktspelar om. I mitt brödfödejobb som tjänsteman arbetar jag med uppdraget att bistå politiken i den allomfattande (och ibland intetsägande) frågan om hållbar utveckling. Enkelt uttryckt handlar det om att stötta de förtroendevalda i att hitta en riktning för regionens utveckling och att styra åt detta håll.

Evelina W skriver i sitt senaste blogginlägg om de paradoxala uppgifter regionpolitiken står inför: att reagera på omvärldsanalysens trender (globalisering, regionalisering etc.); att förhålla sig till människors drivkrafter, beteenden och önskningar; samt att skapa en långsiktig vision. Problemet här är alltså hur politiken kan förhålla sig till territoriella processer på mikro- och makronivå. Vad finns det för möjligheter till styrning i en ”alltmer globaliserad värld med allt fler och tätare kopplingar mellan människor, organisationer och platser”?

Dessa "allt fler och tätare kopplingar" kan förstås utifrån det tardianska/ deluezoguattarianska nedifrån-och-upp-tänk som Kalle P har ägnat en hel hög med inlägg åt i en annan del av bloggosfären. Väldigt kortfattat [jag gör det enkelt för mig] handlar det tänket här om hur strukturer på den aggregerade (molära) nivån inte existerar före de (molekylära) flöden och processer som sägs finnas inuti eller begränsas av strukturen. Molära beskrivningar av samhällsprocesser är istället alltid en funktion av avstånd och verkligheten är mycket mer oordnad än sådana kategoriseringar antyder. De trender och drivkrafter som omvärldsbevakningen och agglomerationsteorier fångar – globalisering, tillväxt, regionalisering, polycentrism – sker alltså inte utanför eller ovanpå stadsregionen utan uppstår genom en mängd molekylära aktiviteter och processer.

Om detta skriver Erik Westholm i artikeln ”Regionen som varumärke” i nya numret av ITPS Framtider.

”I vår studie av Stockholm-Mälardalen ser vi att globalisering inte är en utifrån eller uppifrån kommande kraft – utan snarare en process som skapas i samspel mellan olika aktörer på olika nivåer.”

Westholm beskriver vidare hur denna process förstärks – i KP’s termer överkodas – genom att kommuner och andra aktörer handlar utifrån ”föreställningen om globaliseringens effekter, som på så vis omvandlas till en verklig politik.”

Detta förhållningssätt speglas även i Evelinas inlägg, där hon beskriver hur regioner använder visionsskapandet för att just omvandla föreställningar om regional utveckling till politisk styrning.

”Utan vision har man lämnat sig själv att driva vind för våg, hamna på efterkälken, bli ett offer för omständigheter.”

Visionen blir i regionpolitiken en överkodning som styr utformningen av regionala regelsystem och bokstavligen cementeras i infrastruktur och bebyggelse. I Westholms projekt ”Det dolda kommunsystemet” ser han hur varumärket Stockholm-Mälarregionen på detta sätt projicerar den strukturen ”regionalisering” på en mängd molekylära territoriella processer.

”Det är inte bara det faktiska varjedagliga utbytet i regionen som bestämmer graden av regionalisering. Visionen rymmer en stark idé om att regionen kommer att kunna ta form i landskapet ’om vi bara lyckas beskriva den som en region’.”

Westholms slutsats är att visions- och varumärkestänkandet står i motsatsförhållande till regionen som demokratisk arena där olika intressen bryts mot varandra och att ”[v]arumärket tenderar att kolonisera framtiden genom att låsa fast den i ett fåtal grepp som alla aktörer förväntas hålla sig till.”

För att återgå till min egen region, så finns ambitionen att visionen om hållbar utveckling kan bli en vägvisare för en dynamisk förändringsprocess, och på så sätt användas för att inte låsa fast sig vid en framtida struktur eller ett statiskt tillstånd. Men hur styrs regionen mot en dynamisk förändringsprocess? Hur styr politiken utan överkodningar? Kan man styra? Vill man styra? Bör man styra?