onsdag 21 maj 2008

Livet i repris: Det ska vara 90-tal på tv.

Jag slår på tv:n en tidig eftermiddag och är plötsligt tio år yngre. Jag kan välja mellan Ally McBeal, Livet runt 30, Vänner, Fresh Prince i Bel Air och Beverly Hills. Man kan betrakta dem som en sammanlänkad historia om att växa upp: Att gå från att vara ordentlig flicka med stödjande familj, skaffa jobb med romantiska prospekt, drabbas av vardagslivets tristess och slutligen skaffa sig en karriär som ensamstående. 90-talets tv-historia präglas av identifikation och utveckling (kanske inte en positiv sådan, men ändå). Men humorn - som ändå måste sägas vara det mest framträdande draget vid sidan av det sedvanliga dramat i dessa tv-serierna – består ju mest av trista grabbar som gör trista grejer. Det är ju en del av det roliga. Hur är det nu?

Framstående tv-serier av dags dato har ju varit Sopranos, Desperate Housewives, 6 feet under, Nip/Tuck, 24, West Wing och Grey’s Anatomy. Att göra en liknande sammanslagning av dessa serier skulle betyda att våra döttrars (som kommer se dessa i repris om tio år) möjlighet till identifikation består av haschrökande tonårsrebeller med konstnärsdrömmar, hemmafruar, frånskilda läkare med manipulativa drag, ensamstående hårt arbetande kvinnor (för presidenten, ad notam) och en och annan naivt betraktande – men olycklig – ung kvinna. För dessa serier är ju nu inte heller humorn särskilt karaktäristisk, utan fiktionen.

Och fiktionen består av spännande män som gör spännande saker. Men när jag såg Livet runt 30 för första gången (då jag var 14 år) framstod det livet som Spännande. Det var fiktion. Vad händer om vi blickar framåt? Om tjugo år – vilka serier repriseras då? Vilka karaktärer kommer framstå som minnesvärda? Hur kommer utvecklingslinjerna se ut? Och vilkas liv kommer vara värda att repriseras?

2 kommentarer:

elias sa...

Härligt att vi är igång!

Reflektion 1: Jag hade ett motsvarande samtal vid fikabordet i förmiddags. Här handlade det om mord, olyckor, attacker, (och så småningom katastrofer) vi minns. "Jag minns när...mördades/tog livet av sig/dog, jag jobbade på...det året och kommer ihåg...". Generationstrauman: Dag Hammarskjöld, bröderna Kennedy, John Lennon, Olof Palme, Andy Warhol, Kurt Cobain. Fantastiska, spännande, VIKTIGA män som symboliserade en tidsanda, var hela historien. Mot slutet av fikarasten nämnde någon Anna Lindh. Men, men, det var tydligen för nyss för att vara en del av den riktiga historien - dessutom var ju 11 september så mycket viktigare i den här tiden.

Reflektion 2: Du glömde ju Sex and the City? Jämför bara hur vi och våra har legat sen Beverly Hills, i Vänner, i Ally, i SthC och hur vi nu landat i Desperate Housewives och Big Love.

Penny sa...

Det måste bli en uppföljare av detta, elias! Vilka är vår generations trauman? Är det så konstigt att uppleva behovet av att identifiera sig med män?

Vilka fantastiska kvinnor skapar vi trauman kring? Astrid Lindgren?

Angående reflektion 2:
Vad menar du med "hur vi och våra har legat sen Beverly Hills"? Menar du att vi på 90-talet låg som Bevvan, men nu ligger vi som Big Love?