När studenten passerat, med ett överseende leende, kliver jag av scenen.
onsdag 21 maj 2008
Offentliga handlingar
I famnen ett argt barn och två matkassar, i huvudet allt annat än det akademiska; jag registrerar att personen jag möter ser bekant ut. Ett ögonblick för sent inser jag att det är en av mina studenter. Jag hinner inte ordna ansiktsdragen, än mindre modulera rösten. Jag skäms. För att jag inte är lik läraren E. som studenten känner, för att jag är en vanlig småbarnsförälder med smutsigt hår och trasiga jeans. För att två världar inte går ihop och ändå måste göra det. För att småbarnsförälderns handlingar ter sig så triviala och privata i ljuset av lektorsrollen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
I famnen en ny högintressant avhandling, en slimad laptop, och ett forskningstipendium till Berekley, i huvudet allt annat än familjen; jag registrerar att personen jag möter ser bekant ut. Ett ögonblick för sent inser jag att det är ett av mina barn. Jag hinner inte ordna ansiktsdragen, än mindre modulera rösten. Jag skäms. För att jag inte är lik föräldern E. som barnet känner, för att jag är en av världens bästa forskare med snygg frisyr och sexiga jeans. För att två världar inte går ihop och ändå måste göra det. För att forskarens handlingar ter sig så triviala och privata i ljuset av föräldrarollen.
När barnet passerat, med ett överseende leende, kliver jag av scenen.
... kliver jag på scenen. Om än inte leende, snarare sammanbiten och fast beslutsam, att de två måste mötas. På lika villkor. Något annat vore trist och inte särdeles produktivt.
man tar med sig barnet till jobbet. man lär det ord: "studenter", "kaffemaskin", "kopieringsapparat", "studentlitteratur". Man pekar, viskande, "titta, en student! Nu går studenten och läser i en bok!"
Man lär barnet om "forskning" och barnet vill forska om godis. Det får det, och man har värsta godis-seminariet, där barnet berättar om sina slutsatser.
Men: man tar INTE med sina studenter hem, och de får inte se när man gråter. Eller får de det?
Det är väl precis det jag funderar över, din fråga: vill jag att studenterna skall veta att jag är en människa utanför undervisningssalen? Det är ju löjligt att tro att de inte vet det, eller att inbilla sig att de inte pratar om mina trasiga jeans och mitt smutsiga hår, på samma sätt som de pratar om att jag inte definierar begreppen jag talar om på föreläsningarna tillräckligt noga. Om de nu tar sig tid att tala om mig alls.
Min poäng är att jag tenderar att distansera mig från insikten om att studenterna ser mig som människa. Och varför i helvetet gör jag det? Varför är det så pinsamt att vara mänsklig?
Har det att göra med den där imaginära och samtidigt konstitutiva uppdelningen mellan offentlig/privat; där allt som hör ihop med mitt liv utanför universitetet är geggigt, fult, abjektalt (för att tala med Mikela)?
Jag kör motsatt strategi: jag vet att jag aldrig nånsin skulle lyckas med att vara sval, välfriserad, hel och perfekt. Istället kör jag mänsklighet och imperfektion som metod. Misslyckandets estetik! Också ett slags flykt
Jo, jag är med dig på misslyckandet strategi; men jag upplever ändå en känsla av abjektion i mötet mellan det privata (särskilt min föräldraroll) och min yrkesroll. Strange.
Skicka en kommentar