måndag 28 juli 2008

Skilsmässor, folkhälsan och "barnets bästa"

Förra veckan ondgjorde sig konservativa läkare, psykologer och politiker över folks slarviga benägenhet att skilja sig hur som helst - utan en tanke på "barnens bästa". På DN:s debattsida http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=807356 kräver de att regeringen ska göra minskade antal skilsmässor till ett prioriterat folkhälsomål! Nu ville inte DN ha vår replik så den presenteras stolt här:

Replik till DN debatt onsdagen den 23 juli

Fyra medarbetare vid tankesmedjan Claphaminstitutet vill i DN Debatt att regeringen ska göra minskat antal skilsmässotal till ett prioriterat folkhälsomål. De gör sig skyldiga till en mängd felslut trots att de säger sig bygga på "ny forskning". De diskuterar ”kvalitet och hållbarhet i parrelationer”, ”frånvarande pappor” och ”barnets bästa” i en salig röra och förenklar å det grövsta. En ”närvarande pappa” är inte per definition en bra förälder. ”Kvalitet och hållbarhet” är relativa begrepp och detsamma gäller i högsta grad ”barnets bästa”. Dessutom är det djupt problematiskt att använda benämningarna ”bråkar och slåss” för att beskriva det fysiska våld som i de allra flesta fall innebär mäns våld motkvinnor. Eller ur ett barnperspektiv; pappors våld mot mammor. För inte så väldigt länge sedan var många kvinnor ekonomiskt beroende av sina män och hade därför svårt att ta ut skilsmässa. I dag är situationenen annan; det är kvinnor som tar initiativ till de flesta skilsmässor(ofta för att de upplever bristande engagemang vad gäller barn och hushållsarbete från mannens sida) och det har också visat sig vara kvinnorna som "vinner" socialt, om än inte ekonomiskt, på ett sådant arrangemang. Men Claphamskribenterna vill inte höra talas om att skilsmässor och äktenskap skulle ha något med män, kvinnor och brist på jämställdhet att göra. Istället är det ”barnets bästa” som förs fram och den nya forskningen handlar om barns utveckling i relation till faderns engagemang i barnet. För det första är det problematiskt att man väljer att diskutera skilsmässor utifrån ”barns bästa”; ett begrepp som kan användas för att argumentera för i princip vad som helst som vi vuxna anser ligger i barns intressen. För det andra fokuseras, som vanligt när det gäller barn, deras ”utveckling”. Det väsentliga blir då att barn utvecklas till välmående vuxna någon gång i framtiden – hur barn har det här och nu framstår som mindre viktigt i diskussionen. Dessutom; en pinfärsk kartläggning som Folkhälsoinstitutet genomfört visar att 400 000barn i Sverige lever med en missbrukande förälder. En talesperson för Folkhälsoinstitutet säger i Rapport den 24 juli att barns räddning i en sådan situation kan vara att knyta an till människor utanför familjen.”Barnets bästa” är med andra ord inte synonymt med kärnfamiljen.

Redan i andra meningen av Claphamskribenternas debattartikel fastställs "problemet"; att barn genom skilsmässa förlorar kontakten med sina pappor. Men det finns faktiskt ingenting i gällande lagstiftning eller praxis vid skilsmässor som säger att det blir så. Det finns två skäl till varför barn förlorar kontakten med sina fäder vid skilsmässa eller separation: det ena är i fall där pappan är våldsam mot barnet och/eller mamman. Den andra orsaken till att barn förlorar kontakten med sin far vid en skilsmässa är helt enkelt bristande engagemang från pappan. Lägg inte skulden på skilsmässorna när pappor brister i engagemang. Om skilsmässan, som skribenterna själva påstår, i de flesta fall äger rum utan våld, hot och konflikt, kan pappan se fram emot inte bara delad vårdnad och delat ekonomiskt ansvar, utan också delat praktiskt ansvar, delad omsorg, delat boende och delat engagemang. Så ser rådande praxis ut: barnet behåller sin pappa, fast under nya praktiska omständigheter.

Rapporten från Folkhälsoinstitutet handlar om fäders betydelse för barnsutveckling. Rapporten medger redan i inledningen att den inte inbegriper några analyser av forskning kring fäders närvaro, eftersom studier kring "närvaro" inte har visat några som helst positiva resultat vad det gäller barns utveckling. Det som är viktigt är pappors engagemang. "Närvaro" är vad man kan förvänta sig av en pappa som lever i en kärnfamilj där den traditionella uppdelningen mellan barninriktad aktivitet och offentligriktad aktivitet är könsuppdelad. Att få pappor att engagera sig tydligare och mer i sina barns liv skulle väl i och för sig vara ett fint folkhälsomål. Men så som verkligheten ser ut nu så är skilsmässan en bättre förutsättning för att pappor verkligen ska ta det där ansvaret och vara engagerade. Efter skilsmässa, med ett delat boende, måste pappan träda in i ett engagemang som innan skilsmässan inte är ett krav utan ett fritt val. Claphamskribenterna tycker att regeringen fokuserar för mycket på jämställdhetsfrågor, men frågor om pappors engagemang är en jämställdhetsfråga. Pappors engagemang kommer inte att uppnås genom en politik som fokuserar på att upprätthålla en traditionell kärnfamilj.Kärnfamiljen som institution understödjer tyvärr bara att pappor är "närvarande", inte engagerade.

söndag 13 juli 2008

gråt inte - forska

I går, i bilen mellan Göteborg och Småland, lyssnar jag på p1 och gråter så det blir imma på solglasögonen. Det är   Susanne Björkman retrospektiv. "Du begriper ändå ingenting" från 1976 samt "Ett riktigt hem" från 2005. Programmen handlar om Susanne som var 14 år 1976 och som rymmer hemifrån. Man  får höra uppslitande gräl mellan Susanne och hennes mamma. En förtvivlad Susanne som inte trivs i de olika familjehem hon placeras i. I det senare programmet träffar Björkman Susanne i huset på landet där hon bor med sina tre barn. Susanne säger att det har gått bra för henne i livet. Hon är stolt och glad över att ensam ha uppfostrat sina barn. De vet att hon alltid finns där för dem, säger hon. Så var det ju inte för Susanne själv när hon växte upp. Susanne säger att hon är glad att Björkman valt att följa upp henne för det är en sak som inte kom fram i det första programmet. Nämligen själva anledningen till att Susanne rymde hemifrån; hennes styvpappa förgrep sig sexuellt på henne från det att hon var sex år. Hon berättade aldrig för någon. Styvpappan hotade henne till tystnad. Björkman säger att hon vet att barn sällan berättar om sexuella övergrepp. Susanne själv säger att det var ju på 70-talet. Man var inte så upplyst då. Ändå undrar jag; fick hon någonsin frågan? Hon och hennes familj måste ha haft otaliga kontakter med socialtjänsten. 

Visst är medvetenheten om sexuella övergrepp på barn större idag än på 1970-talet. Ändå är det största problemet fortfarande att barn inte berättar. Och när de ändå berättar händer det allt som oftast att de inte blir trodda. På en konferens om våld mot barn sitter jag bredvid en socionom som berättar att de på hennes arbetsplats haft flera "solklara fall" där barn berättat om sexuella övergrepp men att åklagaren sagt att man inte kan väcka åtal på grund av barnets ålder. "Ingen skulle ändå tro en femårig flicka". Socionomen var förtvivlad. - Jag mister snart min tilltro till rättssamhället sa hon. - Det är barnen inte betjänta av, sa konferensens föreläsaren strängt. Det är bara att bita ihop och fortsätta jobba.

Men vad ÄR det med barn som gör det svårt för vuxna att se och att tro på barns berättelser? Är det konstruktionen av barnet som oskuldsfullt som gör barnen särskilt sårbara i och med att de på så vis förnekas kunskaper om sexualitet, att de förnekas ett språk om sammanhang där sexualitet förekommer. Jag vet inte.  Jag biter ihop om gråten och fortsätter forska.







 

onsdag 9 juli 2008

Skamliga privilegier

Jag sitter på tåget till Norrland. Konferensen jag har bevistat i Stockholm bekostar min biljett. En sovvagn, egen sovvagn. Jag blev lite sugen på ett glas vin och gick till det som nu har reducerats till en liten kiosk och förr brukade vara en restaurangvagn, med dukade bord. Jag fick kliva över gothlolitor, tränga mig förbi en mörkhyad man som hade de enda colabottnar som verkligen gör skäl för namnet – helt säkert har de en gång suttit i botten på två cocacolaflaskor – unga och gamla av alla sorter, för att nå fram till denna lilla kiosk. Väl där var kön så lång att jag valde att tvärvända och kasta mig tillbaka till min trygga kupé, min dator, mitt korrekturläsande (arbetet som gör att jag ändå i någon grad kan rättfärdiga min lyx), framförallt till min solitud. Skammen får mina kinder att blossa genom solbrännan, införskaffad under en helg i Stockholms skärgård. Men det var inte bara det att det är tråkigt att stå i kö och trängas. Jag ville undvika den extremt skämmiga och för mig konfliktfyllda situationen.

Jaha, men vad skulle jag göra då? Visst jag kunde be två av lolitorna att ta de två sängar som finns i min kupé, utöver min egen, men resten då? Mannen med colabottnarna, den medelålderskvinnan som vaktade sitt bagage? Var frågan om resten min dåliga ursäkt för att få njuta min lyx. Att kunna skriva det här. Att fortsätta arbeta någon timme till, och sedan titta på en film, och sova. Utvilad komma fram till Umeå och till E? Det påminner alldeles för starkt om hur de privilegierade alltid har gjort, blundat och flytt. Men å andra sidan – när jag betalar själv reser jag lika eländigt – om några dagar åker jag till Storlien, för egna pengar – då blir det sittvagn på natten. Och sen hem, samma sak.

Gayatri Spivak (inga andra jämförelser) kräver alltid förstaklassbiljetter, alltid med hänvisning till att när hon kommer fram ska hon kunna arbeta och vara i skick till det. Det är en historia som det skämtas om på alla universitet i västvärlden. Men jag förstår henne. Och köper, eller kräver, förstaklass när jag kan. Och njuter – och arbetar. Men denna skam. Och jag vet att jag kommer att möta olika reaktioner på detta. Min vän Ola brukar driva med mig och undra varifrån min klasskam kommer. Och underförstått mena, get over it – enjoy! Och så skulle många andra vänner också säga. Men. Det är något där. Det är något med hur vi å ena sidan funderar över att gå med i miljöpartiet, går med i facebookgrupper som är för höjt bensinpris etcetera. Och å den andra inte kan gå särskilt långt när det gäller att göra avkall på våra egna bekvämligheter och privilegier. Spivak igen. Hon pratar faktiskt om hur viktigt det är att avlära oss i våra kroppar att leva som privilegierade. Ett effektivt sätt att slippa det är att springa in i sin kupé och arbeta (skriva denna text), och slippa se vad privilegier är, vad bristen på dem är.