»Slå i taket«

Vid den förra stora krisen, i början av 1990-talet, sänktes många försäkringar »tillfälligt«, från 90% ersättning till 80% för att sanera statens finanser. Sedan dess har jag aldrig någonsin hört talas om någon återställning till 90%-nivån.

Däremot talas det ofta om »takhöjning«. Om man höjde ersättningsprocenten så skulle de med lägst inkomster gynnas. Men med takhöjningen skulle medelinkomsttagare gynnas. Detta säger något om den politiska (även om det som AJ konstaterat »unfortunately there is no politics anymore«) diskursens förskjutning under de två senaste decennierna: det handlar om att gynna medelklassen. Jag minns vagt att man under det tidiga nittiotalet också ofta talade om det kommande tvåtredjedelssamhället. Det är här.

färgad? afroamerikan?

Några anmärkningar om diskursen kring Obama är på sin plats efter denna fantastiska valseger. Ordet ”afroamerican” är utsuddat ur amerikansk offentlighet: man säger african american, följaktligen borde den svenska beteckningen följa denna önskan från denna minoritet och använda ordet afrikanamerikan istället. Afrikanamerikan är en beteckning på ättlingar till de slavar med ursprung i Afrika som finns i Nordamerika. Ett slags etnicitet med rasförtecken. Barack Obama har en amerikansk mamma och en afrikansk pappa. Han tillhör inte den etniska gruppen afrikanamerikaner. Det är, tror jag, en av de grundläggande orsakerna till att han alls kunde komma så här långt. Det vita amerikanska folket är inte närheten (jo så nära de kan komma) av att välja en afrikanamerikan till president.

Att Barack Obama nu har blivit vald har många orsaker, och jag ska här ignorera de flesta och fokusera på de som har med ”ras” och etnicitet att göra. Ett välkänt faktum är att afrikaner i Amerika i allmänhet bemöts på ett helt annat sätt än afrikanamerikaner. Jag har goda vänner som när de i USA har förklarat att de är ghaneser eller sydafrikaner fått ett helt annat bemötande än när de antagits vara afrikanamerikaner. Det beror på att ”det amerikanska dilemmat” inte främst är en fråga om ras. Det är en fråga om ekonomi och om historia. Det är en fråga om kärnvärden som frihet och oberoende. Det är en fråga om skuld.

Att dessa kärnvärden – frihet för vita amerikaner – byggdes på afrikanamerikanernas ofrihet tillhör det slags insikter som de flesta euroamerikaner inte riktigt kan härbärgera. Att det alls kunde ske – vita amerikaner är trots allt inte av en annan art än vi – de är vanligen utrustade med empati – berodde på en kollektiv förnekelse. En förnekelse av slavarnas mänsklighet. Denna förnekelse lever kvar än idag och rör slavättlingarna: afrikan-amerikanerna. Som alltså är en etnisk grupp med en specifik historia – vilken Barack Obama inte är en del av.

Ett av hans genidrag var att inte, trots att alla förväntade sig det, dra färgkortet. Att istället lansera sig och sin politik som universell, eller i alla fall en angelägenhet för hela Amerika (eller USA som jag hellre skulle kalla det), gjorde dels att han kunde attrahera många vita väljare som just lider av skuldsyndromet som ofta löses genom att fortsätta förneka afrikanamerikaners mänsklighet, genom att fortsätta blunda för de strukturella orättvisor och ofriheter ”the land of freedom” tilldelar en sjättedel av sin befolkning. Dels inte provocerade afrikanamerikanerna genom att göra anspråk på deras historia. På så sätt är Obama den president som genom sin bakgrund, och sitt intellekt, den president som kanske kan ge amerikaner oavsett ursprung ett sätt att hantera sin smärtsamma historia.

Jo, en sak till: man kan inte längre säga ”färgad” – det är som när August Strindberg och andra på 1800-talet med ”könet” avsåg kvinnan, och därmed påstod att mannen inte var en del av det könsliga, att inte han var nedsänkt i sitt kön som kvinnan var. Lyckligtvis har 100 år av feminism suddat ut den vanföreställningen. När ska vanföreställningen att ”vita” människor inte har färg, inte är en del av rasordningen, omöjliggöra talet om ”färgade” människor?

11 bergsklättrare vs 100-tals hinduer

Idag har 123 hinduer klämts till döds vid utövandet av en religiös högtid, de flesta av dem barn. Ungefär så rapporterar Dagens Eko kvart i fem idag söndag. Lite senare ägnas 11 bergsklättrares död betydligt mer uppmärksamhet.

När jag själv går till dagstidningarna på nätet är det dödsfallen på K2 som både intresserar mig och drabbar mig. Idiotin i att samla på bragder, européer som tror att de är odödliga och mer eller mindre kan konsumera äventyr. Men också Fredrik Strängs mentala styrka, hans lugn, hans sätt att sätta sin egen säkerhet och sina ambitioner åt sidan för att bistå de drabbade. Hans förmåga att låta bli att vara sentimental: släppa taget om den döda som han bar på för att prioritera att rädda de som fortfarande var vid liv. Han har blivit ett helt annat slags hjälte än den han hade blivit om han lyckats nå den enormt svårnådda toppen.

Hur kommer det sig att jag och de medier jag har konsulterat (gäller svenska – NYT hade inget om vare sig det ena eller det andra på sitt ”löp”, Le Monde hade den indiska katastrofen högst och störst) värderar 11 bergsklättrare högre än 123 (en siffra som beräknas stiga) hinduer? Självklart har det etniska förtecken – även om åtminstone en av de omkomna förmodligen är infödd, beskrivs som ”anställd höghöjdsbärare”, så är förmodligen de flesta klättrarna européer eller euroamerikaner.

Kan det vara så att de personifierar – på ett ganska konstruerat sätt visserligen – själva essensen i det europeiska idealet: utforskaren, eller som man säger på engelska och så mycket mer träffande: the explorer – själva sinnebilden för dessa uthålliga och förnuftiga män som har gjort världen till vad den är? De modiga och kraftfulla som inte väjer för något, vars blick är riktad högt.

Medan indierna, hinduerna, mycket typiskt representerar just motsatsen: tradition, nedsänkthet i kultur och vanföreställningar. Massan vs individen, igen.

Skamliga privilegier

Jag sitter på tåget till Norrland. Konferensen jag har bevistat i Stockholm bekostar min biljett. En sovvagn, egen sovvagn. Jag blev lite sugen på ett glas vin och gick till det som nu har reducerats till en liten kiosk och förr brukade vara en restaurangvagn, med dukade bord. Jag fick kliva över gothlolitor, tränga mig förbi en mörkhyad man som hade de enda colabottnar som verkligen gör skäl för namnet – helt säkert har de en gång suttit i botten på två cocacolaflaskor – unga och gamla av alla sorter, för att nå fram till denna lilla kiosk. Väl där var kön så lång att jag valde att tvärvända och kasta mig tillbaka till min trygga kupé, min dator, mitt korrekturläsande (arbetet som gör att jag ändå i någon grad kan rättfärdiga min lyx), framförallt till min solitud. Skammen får mina kinder att blossa genom solbrännan, införskaffad under en helg i Stockholms skärgård. Men det var inte bara det att det är tråkigt att stå i kö och trängas. Jag ville undvika den extremt skämmiga och för mig konfliktfyllda situationen.

Jaha, men vad skulle jag göra då? Visst jag kunde be två av lolitorna att ta de två sängar som finns i min kupé, utöver min egen, men resten då? Mannen med colabottnarna, den medelålderskvinnan som vaktade sitt bagage? Var frågan om resten min dåliga ursäkt för att få njuta min lyx. Att kunna skriva det här. Att fortsätta arbeta någon timme till, och sedan titta på en film, och sova. Utvilad komma fram till Umeå och till E? Det påminner alldeles för starkt om hur de privilegierade alltid har gjort, blundat och flytt. Men å andra sidan – när jag betalar själv reser jag lika eländigt – om några dagar åker jag till Storlien, för egna pengar – då blir det sittvagn på natten. Och sen hem, samma sak.

Gayatri Spivak (inga andra jämförelser) kräver alltid förstaklassbiljetter, alltid med hänvisning till att när hon kommer fram ska hon kunna arbeta och vara i skick till det. Det är en historia som det skämtas om på alla universitet i västvärlden. Men jag förstår henne. Och köper, eller kräver, förstaklass när jag kan. Och njuter – och arbetar. Men denna skam. Och jag vet att jag kommer att möta olika reaktioner på detta. Min vän Ola brukar driva med mig och undra varifrån min klasskam kommer. Och underförstått mena, get over it – enjoy! Och så skulle många andra vänner också säga. Men. Det är något där. Det är något med hur vi å ena sidan funderar över att gå med i miljöpartiet, går med i facebookgrupper som är för höjt bensinpris etcetera. Och å den andra inte kan gå särskilt långt när det gäller att göra avkall på våra egna bekvämligheter och privilegier. Spivak igen. Hon pratar faktiskt om hur viktigt det är att avlära oss i våra kroppar att leva som privilegierade. Ett effektivt sätt att slippa det är att springa in i sin kupé och arbeta (skriva denna text), och slippa se vad privilegier är, vad bristen på dem är.