färgad? afroamerikan?

Några anmärkningar om diskursen kring Obama är på sin plats efter denna fantastiska valseger. Ordet ”afroamerican” är utsuddat ur amerikansk offentlighet: man säger african american, följaktligen borde den svenska beteckningen följa denna önskan från denna minoritet och använda ordet afrikanamerikan istället. Afrikanamerikan är en beteckning på ättlingar till de slavar med ursprung i Afrika som finns i Nordamerika. Ett slags etnicitet med rasförtecken. Barack Obama har en amerikansk mamma och en afrikansk pappa. Han tillhör inte den etniska gruppen afrikanamerikaner. Det är, tror jag, en av de grundläggande orsakerna till att han alls kunde komma så här långt. Det vita amerikanska folket är inte närheten (jo så nära de kan komma) av att välja en afrikanamerikan till president.

Att Barack Obama nu har blivit vald har många orsaker, och jag ska här ignorera de flesta och fokusera på de som har med ”ras” och etnicitet att göra. Ett välkänt faktum är att afrikaner i Amerika i allmänhet bemöts på ett helt annat sätt än afrikanamerikaner. Jag har goda vänner som när de i USA har förklarat att de är ghaneser eller sydafrikaner fått ett helt annat bemötande än när de antagits vara afrikanamerikaner. Det beror på att ”det amerikanska dilemmat” inte främst är en fråga om ras. Det är en fråga om ekonomi och om historia. Det är en fråga om kärnvärden som frihet och oberoende. Det är en fråga om skuld.

Att dessa kärnvärden – frihet för vita amerikaner – byggdes på afrikanamerikanernas ofrihet tillhör det slags insikter som de flesta euroamerikaner inte riktigt kan härbärgera. Att det alls kunde ske – vita amerikaner är trots allt inte av en annan art än vi – de är vanligen utrustade med empati – berodde på en kollektiv förnekelse. En förnekelse av slavarnas mänsklighet. Denna förnekelse lever kvar än idag och rör slavättlingarna: afrikan-amerikanerna. Som alltså är en etnisk grupp med en specifik historia – vilken Barack Obama inte är en del av.

Ett av hans genidrag var att inte, trots att alla förväntade sig det, dra färgkortet. Att istället lansera sig och sin politik som universell, eller i alla fall en angelägenhet för hela Amerika (eller USA som jag hellre skulle kalla det), gjorde dels att han kunde attrahera många vita väljare som just lider av skuldsyndromet som ofta löses genom att fortsätta förneka afrikanamerikaners mänsklighet, genom att fortsätta blunda för de strukturella orättvisor och ofriheter ”the land of freedom” tilldelar en sjättedel av sin befolkning. Dels inte provocerade afrikanamerikanerna genom att göra anspråk på deras historia. På så sätt är Obama den president som genom sin bakgrund, och sitt intellekt, den president som kanske kan ge amerikaner oavsett ursprung ett sätt att hantera sin smärtsamma historia.

Jo, en sak till: man kan inte längre säga ”färgad” – det är som när August Strindberg och andra på 1800-talet med ”könet” avsåg kvinnan, och därmed påstod att mannen inte var en del av det könsliga, att inte han var nedsänkt i sitt kön som kvinnan var. Lyckligtvis har 100 år av feminism suddat ut den vanföreställningen. När ska vanföreställningen att ”vita” människor inte har färg, inte är en del av rasordningen, omöjliggöra talet om ”färgade” människor?

Backabranden

Jag läser i DN om Milorad och Masoud. Överlevare från Backabranden 1998. Jag har verkligen ingen tes. Inget att tillägga. Bara ett behov av att uttrycka förtvivlan och sorg. Jag vet inte varför den händelsen griper mig så jävla starkt, än idag. Då, den hösten och vintern, grät jag dagligen. Idag gråter jag högt, vilket aldrig händer, när jag läser om deras liv, om deras kamp, om den där natten, om hur alla kämpade, om paniken, om hur utanförskapet skapade myter och hat mellan svennar och blattar, men också överbryggade klyftor.

11 bergsklättrare vs 100-tals hinduer

Idag har 123 hinduer klämts till döds vid utövandet av en religiös högtid, de flesta av dem barn. Ungefär så rapporterar Dagens Eko kvart i fem idag söndag. Lite senare ägnas 11 bergsklättrares död betydligt mer uppmärksamhet.

När jag själv går till dagstidningarna på nätet är det dödsfallen på K2 som både intresserar mig och drabbar mig. Idiotin i att samla på bragder, européer som tror att de är odödliga och mer eller mindre kan konsumera äventyr. Men också Fredrik Strängs mentala styrka, hans lugn, hans sätt att sätta sin egen säkerhet och sina ambitioner åt sidan för att bistå de drabbade. Hans förmåga att låta bli att vara sentimental: släppa taget om den döda som han bar på för att prioritera att rädda de som fortfarande var vid liv. Han har blivit ett helt annat slags hjälte än den han hade blivit om han lyckats nå den enormt svårnådda toppen.

Hur kommer det sig att jag och de medier jag har konsulterat (gäller svenska – NYT hade inget om vare sig det ena eller det andra på sitt ”löp”, Le Monde hade den indiska katastrofen högst och störst) värderar 11 bergsklättrare högre än 123 (en siffra som beräknas stiga) hinduer? Självklart har det etniska förtecken – även om åtminstone en av de omkomna förmodligen är infödd, beskrivs som ”anställd höghöjdsbärare”, så är förmodligen de flesta klättrarna européer eller euroamerikaner.

Kan det vara så att de personifierar – på ett ganska konstruerat sätt visserligen – själva essensen i det europeiska idealet: utforskaren, eller som man säger på engelska och så mycket mer träffande: the explorer – själva sinnebilden för dessa uthålliga och förnuftiga män som har gjort världen till vad den är? De modiga och kraftfulla som inte väjer för något, vars blick är riktad högt.

Medan indierna, hinduerna, mycket typiskt representerar just motsatsen: tradition, nedsänkthet i kultur och vanföreställningar. Massan vs individen, igen.

Etnokrameri = verklighetsflykt

Man har hittat ett ”nytt” ”ursprungsfolk” i Brasiliens Amazonas. Nu verkar Brasiliens policy vara att försöka ”skydda” indianer från interventioner från ”civilisationen”. Det är nog klokt. Men den svenska debatten!! Man tar sig för pannan. I P1s Godmorgon världen! den 8 juni får en journalist, Erling Söderström, 15 minuter på sig att först framhålla sin egen exklusivitet när det gäller att få tillgång till (resursen) ursprungsfolk. Vilket förmodligen ska bevisa att han är en mycket mycket god människa. Sedan får han vräka ur sig floskel efter floskel om hur zoéfolket lever som de ”alltid” har levt, lyckliga och fria. Han återger ett samtal med en ”ung vacker kvinna” och frågar henne om hur många män hon har. Hon visar upp fyra fingrar vilket representerar de fyra män hon ”har”. Och så följer en liten utvikning om den fria kärleken hos zoéfolket, och om hur det gäller båda könen: ”Hela tiden finns sexualiteten som en självklar och naturlig källa till glädje och samhörighet.”

Åh, denna civilisationskritik där oskyldiga (när det gäller västerländsk civilisation) indianer, eller andra ”vildar”, används som den goda motsatsen till det onda västerlandet. Paul Gauguin lyckades i alla fall göra fantastisk konst av sina tahitier. Och han levde och verkade under den tid som the scramble of Africa pågick, inte 50 år efter avkoloniseringen.

”Hos zoéfolket så upplever jag ett lugn, en harmoni, och glädjefylld nyfikenhet som jag aldrig har känt så starkt hos något av det mer än ett dussin ursprungsfolk som jag har vistats hos i Amazonas. Här finns inget våld, och till skillnad från många indiankulturer, finns ingen krigisk tradition.”

En orsak till att jag hatar detta är förstås ren och skär avundsjuka. Detta var min dröm när jag var tio år. Åka till Amazonas och hitta oupptäckta indianfolk, och lära mig av dem och lära dem. Det fulländade äventyret! Men jag var tio år!! Jag har fattat att det är ett barns dröm. Varför låter P1 honom använda zoéfolket för att skapa sig själv som god, som en som har genomskådat västerlandets ondska? Varför låter de honom vara ett tioårigt oansvarigt barn som kan använda de andra för sin egen verklighetsflykt?


[http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_GMV_080608120044.mp3]