Backabranden

Jag läser i DN om Milorad och Masoud. Överlevare från Backabranden 1998. Jag har verkligen ingen tes. Inget att tillägga. Bara ett behov av att uttrycka förtvivlan och sorg. Jag vet inte varför den händelsen griper mig så jävla starkt, än idag. Då, den hösten och vintern, grät jag dagligen. Idag gråter jag högt, vilket aldrig händer, när jag läser om deras liv, om deras kamp, om den där natten, om hur alla kämpade, om paniken, om hur utanförskapet skapade myter och hat mellan svennar och blattar, men också överbryggade klyftor.