Det finns alltid något att göra

Snart är det semester. Jag är för första gången på många år inte sönderstressad i början på juni. Vädret har varit toppen i flera veckor. Allt är så... bra. Jag har inget att vara missnöjd över. Ändå kommer en känsla av – ja jag vet inte vad; ångest är för starkt, vemod är för sorgligt – en känsla av tomhet kanske, kommer över mig som hastigast en morgon vid skrivbordet. Jag förstår inte känslan. Vill knappt kännas vid den. Jag tittar på högarna av böcker som bildar spretiga torn på skrivbordet. De är så många och så tjocka, böckerna. Sakta klingar tomhetskänslan av och jag känner mig trygg. Vilket jobb jag har. Det finns alltid något att göra (är inte det en reklamslogan för något byggvaruhus?). Alltid böcker att läsa, alltid teorier att försöka få grepp om. Tidigare har den vetskapen gjort mig stressad; att alltid ligga steget efter. Men nu! En trygghet. Att det är skönt att komma till den lugna doktorankdammen efter en stressig morgon med tandborstningar, frukostbestyr och dagislämning, det visste jag. Att livet med familjen och vännerna är en underbar och alldeles nödvändig kontrast till arbetslivet visst jag också. Men den totala känslan av trygghet vid tanken på vad mitt arbete innebär, den var ny. Det kanske är värt att försöka hänga, klänga sig fast vid universitetet ändå. Det finns alltid något att göra.