Jag har alltid vetat vad jag vill. Jag har aldrig vetat vad jag vill. Filosofiskt sett vet jag att det inte finns någon fri vilja och har inga problem med det. Jag är inte ute efter vad jag verkligen innerst inne vill. En stark känsla är det jag är ute efter. En kompass. Något som säger mig att jag ska stanna kvar eller gå. Och nej, jag talar inte om relationer. Eller det också. Men inte framför allt. Utan om jobb. Om det universitet som Jeanette i ett tidigare inlägg tänkte hänga sig klänga sig fast vid. Själv tvivlar jag. Inte för att jag vantrivs. Men jag valde att plugga. Sen valde jag att doktorera. Men resten? Valde jag det? Jag valde inte bort det, det kom till mig: undervisning – kul ibland, nästan jämt just nu för jag gör det så lite, minns dock att det kan vara hemskt, och ge grymma otillräcklighetskänslor; all administration – aldrig roligt, möjligen ett uns tillfredsställande när det är avslutat och man har rensat skrivbordet; organiserandet, mötena... jo vissa möten, när rätt människor pratar om rätt saker i rätt sammanhang och har mandat att göra något, men alla dessa möten när man vet vilka de andras käpphästar är, och vet att de tvångsmässigt kommer att dra upp det förr eller senare, och alla kommer att gå därifrån otillfredsställda. Det har jag inte valt.
Men vad vill jag då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Grejen är att jag blev förvånad över att jag plötsligt VILLE hänga och klänga mig kvar. Länge har jag tänkt att jag måste bort från universitetsvärlden, bort från alla konstiga människor, bort från konstiga regler och all tröghet. Men det finns ju samtidigt något så lockande. Undervisning och handledning är skitsvårt. Och det där du skriver om att vissa tvångsmässigt drar upp sina käpphästar (oj, nu fick jag en skum bild i huvudet) och all otillfredsställdhet, och alla människor som vill ha bekräftelse. Jag orkar inte med dem! Ja, det är väl själva forskningen jag vill åt, antar jag. Jag vet inte. Heller.
Jo, det är ju själva forskningen man vill åt, och de intellektuella samtalen. Men det är ju så mycket som står i vägen. Kanske, tänker jag, kan det intellektuella arbete som forskning är för mig, utföras lättare utanför akademin. Akademin är ju tänkt som den institution som ska möjliggöra det, men gör den det? Och det är där min undran om viljan ligger. Vill jag vara kvar för att jag tror att akademin är nåt den inte är?
Jag upplever det som ett mycket stort problem att själva ryggraden i universitetet eller akademin – forskningen, de intellektuella samtalen – inte får ordentlig plats, för undervisningen och administrationen är så uppmärksamhetskrävande. Och det vet vilken anatomisk novis som helst, att om inte ryggraden underhålls så sjunker hela kroppen ihop. Förlåt min metaforiska bullshit, det jag försöker säga är: vi (jag!) måste hitta tid för forskning och utmanande intellektuella samtal för att få kraft till undervisning. Annars är jag ingen bra lärare. Och bra lärare har studenterna rätt till.
Med andra ord: jag måste lära mig att suga märgen ur ryggraden!
jAG VILL HA SVAR PÅ FRÅGAN "VARFÖR" AV CONNY MITHANDER!Kan någon hjkälpa mig med det? ORKAR INTE LEVA ANNARS! Skakar trots allting som ett fågelhjärta när jag bara hör hans namn och det vill jag inte vara utanm!
HELENE
Skicka en kommentar