fredag 28 november 2008

Ute och reser med proteser

Framför mig på tåget sitter en man och läser om »widgets« och det slår mig hur konstigt resandet har blivit. En påse full med sladdar till mina widgets: datorsladden, mobilladdaren, ipodsladden, kamerans koppling till datorn plus laddningsutrustning, samt löparklockans laddare ligger i resväskan. Jag vet inte vad som är mest bisarrt: hur beroende jag är av alla mina prylar; eller att de inte är mer kompatibla, att jag fortfarande måste bära med mig minst en sladd till var och en av dem. Igår på hotellet hade jag lite kris eftersom både datorn, kameran och mobilen var urladdade, och jag bara hade en enda ledig kontakt. Fick välja bort tvn, och istället läsa en bok. Grymt bra. Att läsa böcker alltså. Det borde man göra oftare. Synd att det var protesernas behov av ström som »tvingade« mig.

Men vad står alla dessa prylar/proteser för? Vad ersätter de? När min dotter reste i Sydamerika för ett år sedan tyckte jag faktiskt lite synd om henne. Via resedagboken (en site som förmodligen har blivit helt omodern sedan mer moderna verktyg som facebook har ersatt dem) kunde jag följa hennes resa, bilderna såg jag direkt. Det vill säga så fort hon skrev och laddade upp. Det gjorde hon ju inte så fort som ett oroligt modershjärta begär. Men om gick för lång tid utan nyheter så smsade jag henne, och förhörde mig.

När jag var i hennes ålder, var hon och jag och hennes pappa i Asien i tre månader. Jag tror jag ringde min mamma två gånger. Båda gångerna i ungefär en minut vilket typ kostade en förmögenhet. Och ljudkvaliteten med fördröjningar var så dålig att det enda som kommunicerades var att vi var vid liv.

Min ena poäng är att dessa proteser har gjort världen väldigt tillgänglig, men å andra sidan finns ingenstans att fly. Och som jag behövde fly från min mamma då!! Den andra poängen är väl att vi aldrig kommer särskilt långt. Häromdagen vandrade jag omkring i kvarter i Paris som jag bott i för 12 år sedan. De var sig väldigt lika: Hotel Nouvel France på Rue Keller som jag bodde på fanns kvar. Inte ett dugg uppsnofsat eller så. Fortfarande kunde man hyra rum per månad (550€). Jag skulle aldrig sätta min fot där, inte bo där en natt igen ens om jag fick 550€. Men den ensamhet och ödslighet jag mindes att jag känt under den där tiden (det var före mobiltelefonen fanns i min ägo och nästan före internet – nå, email hade jag såklart men det var någon halvtimme på Biblioteque Nationale man kunde snika åt sig några email – trots att de försökt stoppa det genom att spärra @-tangenten. Men jag överlistade dom! Ändå var det väldigt ensamt och väldigt långt bort. Men nu är det Facebook och Blogger och webmail och Wifi och sms. Jag smsar med vänner utan att de vet att jag är i Paris. Jag läser mina vanliga tidningar och ser mina vanliga teveprogram. Allt är som vanligt.

Är det längre någon mening med att resa? Det är i alla fall väldigt tryggt och skönt.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Men, man måste ju resa massor för att kunna lägga upp intressanta bilder på facebook, så att man inte ser ut som en sån där "tråkig" människa som dricker glögg i sin lägenhet. :)

Skämt åsido. Dessa små proteser har omkonfigurerat våra kognitiva territorialiteter på ett radikalt sätt. Eftersom jag undviker att tänka efter (i allmänhet) så överaffirmerar jag istället.

Per Herngren sa...

Mikela och Christopher, ni fick mig att återigen fundera hur långt ut jag sträcker mig som person. Vilka proteser är del av min själ, och vilka är något annat än mig!?

Dags att damma av Donna Harraways Cyborgmanifest igen!

Christopher - det handlar väl inte om att resa utan om att hitta en skön plats på tåget, slå sig ner, sitta still, och följa med ...

Penny sa...

1: Vilket glamour life du lever! Anekdoter från världens hörn gör sig bra ihop med dig.

2: Jag återkommer till den urgamla frågan om var det slutar och börjar. Om jag skickar ett sms, är det sms:et en del av mig då? Telefon någon annan läser av sms:et på? De delar av den andras hjärna som aktiveras iom avläsningen? Det jag skrev kanske resulterar i att den läsande fäller någon kommentar om det jag skrev, är den kommentaren en del av mig då?

Jag blir galen. Kan ingen bara tala om vart jag tar slut någonstans, det här börjar likna mina gamla "om man sitter mitt ute i universum på kanten till ett svart hål"-funderingar jag hade som 11-/17-/28-åring.

Chris: Du försöker alltså mörka din glöggkonsumtion?

Per Herngren sa...

Jenny: "Om jag skickar ett sms, är det sms:et en del av mig då? Telefon någon annan läser av sms:et på?"

Den som får ett sms från dig skulle nog kunna säga till den som sitter på stolen bredvid: "Det är Jenny!"

Fast jag undrar om inte själva telefonen är en utsträckning av telefoninnehavaren? Borde det inte bli så att "Jenny" manifesterar sig på telefonägaren/skärmen? Och dessutom kan lagras i minnet får att kunna plockas fram.

Otäckt att man kan raderas!

Anonym sa...

Den bästa boken på ämnet är förmodligen Hur långt når Alfons Åberg? av Gunilla Bergström från 2002. Buy it already: http://www.bokus.com/b/9789129655049.html.

Penny sa...

Det är ju helt grymt att Alfons är svaret.

Och Per: Men vem är den mottagande telefonen en utsträckning av? Sändaren eller mottagaren? Båda sammankopplade?

Någon skulle ju faktiskt kunna peka på telefonen och utbrista "Det är Jenny!", varpå någon annan skulle kunna svara "Nej, det är en telefon". På det viset har objektet inga som helst gränser, så länge det inte saknar kopplingar. Saknar det kopplingar, ja då finns det helt enkelt inte alls.

Ergo: ju fler kopplingar, desto större existens. Och här blir ju naturligtvis makten väsentlig: Jag kan hävda hur mycket jag vill att jag har en hel massa kopplingar, men om ingen annan använder sig av dem blir resultatet att jag inte finns. Om jag skriver hundratusen inlägg på någons blogg som ingen nånsin svarar på, tex (förutsatt att det att kommentera i någons blogg är det enda sättet att existera på).

Dessutom är det ju så att kopplingarna finns i ett redan ordnat sammanhang, och själva ordningen inbegriper ju också en struktur som gör vissa objekt kopplingsbara med andra objekt, men utesluter kopplingsmöjligheter till särskilda objekt.