Högre seminariet

Äckligt. Hemskt. 

Två ord som yttrades om en avhandlingstext idag på ett högre seminarium. Det äckliga var personliga betraktelser som någon tyckte var för intima och därför äckliga. Det hemska var ett helt kapitel. Jag var inte författaren. Jag satt och lyssnade och tittade, helt uppslukad av vad som hände  runt bordet.  För några veckor sedan, däremot, var det jag som var författaren. Då, som nu, tänkte jag på att vissa seminariedeltagare nästan alltid hummade  och/eller nickade instämmande när någon annan seminariedeltagare yttrade något kritiskt. Skakade på huvudet. Snörpte på munnen. Medan andra såg vänligt intresserade ut och uttryckte sig konstruktivt om texten utan att vara i närheten av att använda ord som äckligt och hemskt. 

Det finns ett mått av sadism i seminariekulturen och jag tycker så illa om det. "Vi ska aldrig bli sådana!" är ett slags stridsrop vi doktorander utropat till varandra den senaste tiden, när vi diskuterat företeelser och beteenden vi observerat omkring oss.  Aldrig sadister. Aldrig masochister.

Utbytbarhetens tyranni

Att popularisera som det så fint heter, att uttrycka allt så att alla förstår, att kliva ner från sitt elfenbenstorn, att påstå att (som studenter och andra gör ideligen) att en Spivak, en Deleuze eller någon annan, skulle kunna uttryckt det dom vill säga på ett ”enklare” sätt, är inte det bara naivt?

Vem skulle säga att en Porsche likaväl skulle kunna ersättas med en Lada? Jo, några skulle säga att det visst går, men inte så värst många av dom som tvärsäkert uttalar sig om att allt kan uttryckas b e g r i p l i g t skulle acceptera att få sin Porsche utbytt mot en Lada. Eller att Dafgårds matlåda är ekvivalent med en måltid på en högstatus krog? Hur kommer det sig att det är okej att kräva av akademikerna att inte ha en känsla för nyanser, stil, skillnad, sofistikerade olikheter? Att akademikerna ska leva i utbytbarhetens tyranni där allt är lika bra som något annat, att skillnad inte finns.

Detta säger studenter som inte vill läsa originaltexter, journalister som kräver av akademiker att de ska göra journalisternas jobb (översättandet, populariserandet). Till och med universitetsväsendet kräver det av oss numer. Vårt tänkande ska kunna mätas, vägas och jämföras. Nyckeltal och index är nya stressmoment på forskarens himmel.

Formerna för hur vi ska skriva bestäms inte längre av innehåll och temperament utan av vilken peer reviewed granskad tidskrift som ger högst ”poäng” och hur de vill att artikeln ska se ut. (Nästa steg är förstås att försäkra sig om att artikeln blir citerad, och enklaste vägen dit är att lägga in ett eller annat sakfel som triggar alla besserwissrar därute som måste korrigera.)

Artiklar, argument, motsvarar alltså visst antal poäng och som i sin tur översätts till pengar. Men är det som dom säger, att översättning är det nya svarta? Och vill vi verkligen ha det så?

Låga undervisningsanslag påverkar även forskningen

Studenter får allt mindre undervisning, berättar DN idag. Den nivå på undervisning och utbildning som rekommenderas i högskoleutredningen 1992 innebär att varje student får kosta 52 000 per år. För humaniora och samhällsvetenskap ligger anslagen på 33 000. Att detta utarmar utbildningens kvalitet är ganska självklart - hur bra ifrån sig en utbildningsinstitution än gör  för 33 000 hade den kunnat göra något bättre för 52 000 - vad som däremot sällan nämns i sammanhanget är att de otillräckliga resurserna även påverkar forskningen negativt. För att kunna sköta ett läraruppdrag på ett sätt som innebär att studenterna engageras, får det stöd och hjälp de behöver samt tillgodogör sig färdigheter som skiljer högskolestudier i humaniora från ren faktainhämntning, krävs att man som doktorand, lektor eller professor lägger mer tid på undervisning och planering av undervisning än man har betalt för. Denna tid tas till syvende och sist oftast från den egna forskningen. Särskilt illa är detta för icke fast anställda lärare (doktorander, forskarassistenter etc) eftersom de ska hinna med en viss "mängd" forskning på en begränsad tid. 

I fablernas värld

I GP den 4/12, kunde man läsa om zoologens Jörgen Johnssons studie av kontaktannonser, som visade att män föredrar yngre kvinnor, och att kvinnor föredrar äldre män. Enligt Johnsson stärker dessa resultat tesen om biologins inflytande över människors sociala beteende, där det att säkra människosläktets fortlevnad ligger högst upp på agendan.

Problemet med undersökningen och dess resultat, och det vis varpå de presenteras, är tvåfaldigt: För det första dras långtgående biologiska slutsatser av en språklig och social företeelse. För det andra stärker Johnssons analys av resultaten myten om kvinnor och män som i första hand biologiska varelser vars huvudsakliga strävan består i att säkra artens fortlevnad. Dessa båda problem hänger givetvis ihop, och som genusvetare känner jag mig förpliktigad att säga något om detta, och – om möjligt – visa på alternativa tolkningar.

Jörgen Johnsson säger i artikeln i GP att resultaten från undersökningen ”visar att det biologiska arvet fortfarande spelar stor roll”. Frågan är om ”det biologiska arvet” går att studera genom att analysera formuleringar i kontaktannonser. Med detta ser jag en rad metodologiska problem torna upp sig, och undersökningen hade förmodligen sett helt annorlunda ut om den utförts av humanister eller samhällsvetare. Hur kommer det sig att någon tycker det är rimligt att en zoolog utför den här typen av undersökningar? Jörgen Johnssons expertområde är ju som bekant fiskars beteende.

Den grundläggande frågan i undersökningen, den som döljer sig bakom resultaten, är ju ändå den om orsaken till att man anger ålder som variabel i sin kontaktannons. En sociolog, etnolog, lingvist eller för all del genusvetare, hade kunnat ge helt andra svar på den frågan än de biologiskt deterministiska som nu anges. Det skulle tex kunna handla om maktordningar i samhället, språkbruk i specifika situationer, kontaktannonsen som litterär genre, sociala ordningar på olika arenor osv. Det hade kunnat ge en mer komplex bild av kontaktannonsen och dess författare.

Genom att presentera resultaten på det sätt som gjorts, det vill säga utan att problematisera dem, och framförallt utan att visa på resultatens specifikt biologiska orsaker, förutsätts Naturen stå över Kulturen. Johnsson medger att kultur har inverkan på människors liv, men här är det ändå Naturen som har övertaget. Han tar därmed för givet att kontaktannonsskrivandet är en del av reproduktionsapparaten.

Men hur stor roll spelar egentligen författandet av kontaktannonser för artens fortlevnad? Hur stor andel av befolkningen i reproduktiv ålder sätter in en kontaktannons, eller besvarar en? I hur många fall leder detta till en fullgången graviditet och förlossning? Av alla barn som föds – hur många gör det som ett resultat av att någon satte in en kontaktannons?

Vad jag vill peka på är naturligtvis att människors sociala liv består av mycket mer än att hitta sätt att säkra artens fortlevnad. Kontaktannonsskrivande kan lika gärna studeras ur helt andra perspektiv, och därmed bereda plats för en människosyn som är lite mer komplex än vad Johnsson vill göra gällande när han tolkar sina resultat.

Ute och reser med proteser

Framför mig på tåget sitter en man och läser om »widgets« och det slår mig hur konstigt resandet har blivit. En påse full med sladdar till mina widgets: datorsladden, mobilladdaren, ipodsladden, kamerans koppling till datorn plus laddningsutrustning, samt löparklockans laddare ligger i resväskan. Jag vet inte vad som är mest bisarrt: hur beroende jag är av alla mina prylar; eller att de inte är mer kompatibla, att jag fortfarande måste bära med mig minst en sladd till var och en av dem. Igår på hotellet hade jag lite kris eftersom både datorn, kameran och mobilen var urladdade, och jag bara hade en enda ledig kontakt. Fick välja bort tvn, och istället läsa en bok. Grymt bra. Att läsa böcker alltså. Det borde man göra oftare. Synd att det var protesernas behov av ström som »tvingade« mig.

Men vad står alla dessa prylar/proteser för? Vad ersätter de? När min dotter reste i Sydamerika för ett år sedan tyckte jag faktiskt lite synd om henne. Via resedagboken (en site som förmodligen har blivit helt omodern sedan mer moderna verktyg som facebook har ersatt dem) kunde jag följa hennes resa, bilderna såg jag direkt. Det vill säga så fort hon skrev och laddade upp. Det gjorde hon ju inte så fort som ett oroligt modershjärta begär. Men om gick för lång tid utan nyheter så smsade jag henne, och förhörde mig.

När jag var i hennes ålder, var hon och jag och hennes pappa i Asien i tre månader. Jag tror jag ringde min mamma två gånger. Båda gångerna i ungefär en minut vilket typ kostade en förmögenhet. Och ljudkvaliteten med fördröjningar var så dålig att det enda som kommunicerades var att vi var vid liv.

Min ena poäng är att dessa proteser har gjort världen väldigt tillgänglig, men å andra sidan finns ingenstans att fly. Och som jag behövde fly från min mamma då!! Den andra poängen är väl att vi aldrig kommer särskilt långt. Häromdagen vandrade jag omkring i kvarter i Paris som jag bott i för 12 år sedan. De var sig väldigt lika: Hotel Nouvel France på Rue Keller som jag bodde på fanns kvar. Inte ett dugg uppsnofsat eller så. Fortfarande kunde man hyra rum per månad (550€). Jag skulle aldrig sätta min fot där, inte bo där en natt igen ens om jag fick 550€. Men den ensamhet och ödslighet jag mindes att jag känt under den där tiden (det var före mobiltelefonen fanns i min ägo och nästan före internet – nå, email hade jag såklart men det var någon halvtimme på Biblioteque Nationale man kunde snika åt sig några email – trots att de försökt stoppa det genom att spärra @-tangenten. Men jag överlistade dom! Ändå var det väldigt ensamt och väldigt långt bort. Men nu är det Facebook och Blogger och webmail och Wifi och sms. Jag smsar med vänner utan att de vet att jag är i Paris. Jag läser mina vanliga tidningar och ser mina vanliga teveprogram. Allt är som vanligt.

Är det längre någon mening med att resa? Det är i alla fall väldigt tryggt och skönt.

Finanskrisen – giriga företagares fel eller skattetryckets?

Stefan Persson, H&M, försöker i dagens DN slå ett slag för det etiska företagandet. Eller?

Rubriken, ”Företagarna bör ompröva sin fokusering på vinster”, låter ganska fint. Dagens finanskris beror på att företagarna har varit för giriga. I am totally with you here Stefan!

Men redan i första fetstilta meningen framskymtar ett avgrundsdjup mellan min och Stefans ”kritik” av företagarnas girighet: för Stefan är det nämligen ytterst Staten som ska fixa detta ”genom att underlätta för de företag som vill bidra till allmännyttiga företag.” Ganska snart blir det också klart att det är detta skattetryck som är boven i dramat. Eftersom företagare måste skatta så mycket på sina ”gåvor” avstår, tänker sig Stefan, många företag från att ge.

Själva gåvan definieras i Stefans diskurs som att bidra till samhället. Det verkar vara något helt annat än att betala skatt. Men skatt är, åtminstone i ett demokratiskt samhälle, just att bidra till samhället, men där bidraget inte syftar till att gynna givarnas varumärke, och dessutom styrs användandet av skatten av demokratiskt valda politiker och inte av företagens per definition odemokratiska intressen. Inte så mycket med dig längre Stefan!

Spanking – tidens melodi?

Alltså, detta med bestraffning, genomlysning, transparens som metod för framsteg – var kommer denna trend ifrån, och vad tjänar den för syften?

Det aktuella exempel jag tänker på just nu är att lärare ska bedömas av elever och att det ska påverka deras löner. En grupp som under många decennier fått allt sämre arbetsvillkor, och sett sitt yrkes status sjunka, och dessutom faktiskt har ett av de allra viktigaste jobben.

Vad hände med uppmuntran? Erkännande? Att bli sedd för allt bra man gör? Att få resurser för att genomföra sina visioner, de som gjorde att man en gång ville bli lärare och pedagog?

Varför tror »vi« att straff kommer att göra någon bättre? Eller har jag missförstått vem bestraffningarna är till för? Såg någon rubrik någonstans som gick ut på att ifrågasätta vad man egentligen tror sig vinna på att sänka a-kassan och förkorta tiden man kan stämpla.

Är det som Aristoteles sa att man mår bra av att betrakta en tragedi? Att vi andra ska se dessa tragedier och må bättre och prestera bättre?