måndag 23 februari 2009

Utbytbarhetens tyranni

Att popularisera som det så fint heter, att uttrycka allt så att alla förstår, att kliva ner från sitt elfenbenstorn, att påstå att (som studenter och andra gör ideligen) att en Spivak, en Deleuze eller någon annan, skulle kunna uttryckt det dom vill säga på ett ”enklare” sätt, är inte det bara naivt?

Vem skulle säga att en Porsche likaväl skulle kunna ersättas med en Lada? Jo, några skulle säga att det visst går, men inte så värst många av dom som tvärsäkert uttalar sig om att allt kan uttryckas b e g r i p l i g t skulle acceptera att få sin Porsche utbytt mot en Lada. Eller att Dafgårds matlåda är ekvivalent med en måltid på en högstatus krog? Hur kommer det sig att det är okej att kräva av akademikerna att inte ha en känsla för nyanser, stil, skillnad, sofistikerade olikheter? Att akademikerna ska leva i utbytbarhetens tyranni där allt är lika bra som något annat, att skillnad inte finns.

Detta säger studenter som inte vill läsa originaltexter, journalister som kräver av akademiker att de ska göra journalisternas jobb (översättandet, populariserandet). Till och med universitetsväsendet kräver det av oss numer. Vårt tänkande ska kunna mätas, vägas och jämföras. Nyckeltal och index är nya stressmoment på forskarens himmel.

Formerna för hur vi ska skriva bestäms inte längre av innehåll och temperament utan av vilken peer reviewed granskad tidskrift som ger högst ”poäng” och hur de vill att artikeln ska se ut. (Nästa steg är förstås att försäkra sig om att artikeln blir citerad, och enklaste vägen dit är att lägga in ett eller annat sakfel som triggar alla besserwissrar därute som måste korrigera.)

Artiklar, argument, motsvarar alltså visst antal poäng och som i sin tur översätts till pengar. Men är det som dom säger, att översättning är det nya svarta? Och vill vi verkligen ha det så?