onsdag 18 juni 2008

"High heels. For babies."

Apropå de senaste inläggens generationsdiskussion måste jag bara tipsa om detta videoklipp. Så jävla absurt. Men fint att se Fox News' Megan Kelly outa sig som arg feminist.

tisdag 17 juni 2008

40-årskris?

Vad är det för slags makt jag håller på att förlora nu när jag  närmar mig 40? Makten att bli sedd och makten att kunna avvisa som ligger i den privilegierade positionen att vara den åtrådda. Makten att positionera sig som den unga, nya med all potential framför sig. Vänta ni, jag kommer att bli bättre än er när jag uppnått högre ålder och mer mognad.

Om jag varit smartare när jag var 24 kunde jag ha dragit nytta av att min läskurshandledare på c-kursen i idéhistoria frågade om vi skulle åka hem till honom och ha "erotisk sex" när vi av en slump träffades på Stora Hotellet i Jönköping. Precis innan hade han berättat att hans fru och barn var bortresta. Förutom att jag ångrar att jag inte fann mig och svarade att jag föredrar oerotisk sex, ångrar jag att jag kände skam när det var dags att gå upp till institutionen. Jag drog mig för att gå dit. Frågade mig om min handledares beteende berodde på att jag hade haft hotpants på mig när han skulle examinera mig muntligt på den där Nietzsche-kursen. Hade jag varit smartare när jag var 24, eller mer världsvan, hade jag utnyttjat situationen och vänt den till min fördel. Hotat att anmäla honom om han inte gav mig VG till exempel. Han hade INNAN examinationen rapporterat in G berättade han glatt, den idioten.

Är det inte ett slöseri att unga människor är vackra? Det är ju när man är medelålders och klok man förstår att utnyttja det på ett kallt och hänsynslöst sätt. Det är min PLIKT att lära min tonårsdotter att vara smart. För egen del återstår bara att minnas Coco Chanels hårda ord: "En medelålders kvinna kan inte vara nog smal eller nog rik." 

måndag 16 juni 2008

Utseende, kvinnlighet och makt

Angående skönhet, ungdom etcetera som har diskuterats i både blogginlägg och kommentarer vill jag tipsa om dagens diskussion i P1 i samband med avslutningen av radioföljetången. http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=1111. Programmet ligger ännu inte ute, men kommer väl när som helst.
Det finns en blogg i mitt nätverk som tar den här diskussionen men främst kring kroppsfixering och vikt: http://www.visomaldrigsasexist.net/

söndag 15 juni 2008

Tjejer som gör saker tillsammans

Jag tänker på hur svårt det är att göra saker tillsammans. Behövs det ett nytt verb: tillsammansa. Och vad tusan gör det för skillnad.
Redan nu, bara två dagar senare är det för sent att kommentera elias inlägg om att vara feminint petit, så det kommer här i stället:
När en äldre kvinna, rotad i och nästan personifierad som själva kvinnorörelsen sedan hedenhös och lite tidigare, kritiserar ens idéer om görande av maskulinitet och femininitet så kan hon göra det mer eller mindre smidigt. I det exempel elias framhåller är det helt klart osmidigt gjort och inget jag står bakom (om det nu spelar någon roll vad "jag" står bakom). Ska vi prata vad som är produktivt så tror jag ändå att hon har en poäng. Och den har att göra med vart man lämnar "femininiteten" någonstans när man fokuserar på att "göra gubbar" (tidgare livligt diskterat i Gertrudes hörna)
Går man tillbaka lite i tiden så kan man kanske se hur det där med att använda fiendens strategi inte helt och hållet gynnar det man själv vill. Någonstans kommer man att betraktas som just "kvinna" eller "det där tycker du bara för att du är tjej" oavsett vilka maskuliniserade praktiker/härskartekniker man tillämpar. Feminitet är alltså inte tillräckligt utmanat. Jag tänker att det är problematiskt att tänka på sin egen agenda som experimentell och alla andras som tydligt organiserad, fast och självklar. "Gender as practice" (vilket var det aktuella seminariets ämne) ser jag som en syn på organistationer och makt inom dessa som alltid "experimentell", alltid prövande, alltid porös och full av falluckor som man själv eller någon annan kan falla igenom. Jag tänker då att ett uttalande som "it's easy for you to say, being young and attractive" inte som ett smällande på fina medelklassfingrar utan som ett förenklat sätt att säga: var försiktig med att använda kroppen och dess rörelsemönster som ditt emancipatoriska verktyg utan att samtidigt ha strategier för de att underminera de föreställningar som kopplar din femininitet till föreställningar som placerar dig och andra kvinnor utanför den (rationella) organisationen. Underskatta inte könsystemets begreppsmässiga inverkan på organisationer. Men underskatta inte heller dess formbarhet, dess mottaglighet och glipor. Underskatta inte dess irrationalitet.

Det är helt irrationellt att ha den här bloggen, att hålla på och göra "tjejer som gör saker tillsammans" and I feel fine!

torsdag 12 juni 2008

Anställningsbarhet

Jag har en väninna som jobbar på ett internationellt konsultföretag, Londonavdelningen. Hon jobbar mycket och, misstänker jag, tjänar rätt mycket. Jaha, tänker man då, nåt ska hon väl ha för att hon läst massa astråkig redovisning och lam marknadsföring. Men icke - väninnan har en "comparative literature major" från ett tjusigt universitet i USA. Min fråga är: Hur kommer det sig att företag i USA är villiga att anställa personer med en typiskt "onyttig" examen? Varför är inte svenska företag och organisationer det? Varför betyder det inte så mycket här i landet att man överhuvudtaget har en utbildning, om den inte är väldigt specialicerad (medicin) eller inom ett visst område som för tillfället skriker efter arbetskraft?
Delvis beror det nog på att amerikanska företag är lite modigare än europeiska (och europeiska i allmänhet lite modigare än svenska?) och bryr sig mer om "thinking outside the box-kvaliteter" snarare än att den arbetssökande redan från början behärskar ett visst dataprogram. Men det är nog inte hela sanningen. Jag tror tyvärr också att det beror på att utbildningen i humanistiska ämnen i Sverige ofta är rätt dålig. Den är satt på undantag, man tar nån kurs i ett språk och nån i litteraturvetenskap innan man ger sig på sina "riktiga" studier. Jag har bara personlig erfarenhet av ett fåtal ämnen, bara ett som lärare, men de resurser som finns är ett skämt om man tänker sig att man ska kunna ge studenterna något mer än rena sakkunkaper (och även dem skulle man kunna förmedla oerhört mycket bättre med mer tid till sitt förfogande).
I den bästa av världar (vilket tydligen är U Penn) borde alla studenter få skriva mycket och få chansen att diskutera sina uppsatser/essayer med lärare och andra studenter på ett organiserat sätt. Det borde vara fler examinerande uppgifter under varje kurs och, framförallt, det borde vara fler uppgifter/hemtentor etc som går ut på att lösa problem med hjälp av kunskaper från den aktuella kursen. Men till sådant behövs fler föreläsningstimmar, fler timmar för förberedelser och en ändrad attityd från många lärare som inte fattar att studenterna ska lära sig att göra saker de inte kan - inte lära sig saker så att de kan.

Is this your wife or your daughter?

I ett par veckor nu har jag gått och ackumulerat en irritation. Så idag, när jag sorterar i pärmen Blandade viktiga papper fastnar jag för ett journalutdrag från ett kirurgiskt ingrepp jag gjorde för några år sedan och läser:
”Patienten: Knappt 23-årig, ung kvinna.”
och några rader längre ner heter det i beskrivningen av ett organ med latinskt namn att detta är...
”liten, fin och gracil”
Nu vet ju inte jag vad journal-praxis säger, men inte känns det som kompletterande medicinsk information att jag förutom mina knappa 23-år dessutom var ung? Säkert påverkade inte klassificeringen som ung och liten kvinna den vård jag fick, men det finns – inte så få – tillfällen när just dessa kategorier öppet används som motargumentation och effektiv uteslutning.

För en vecka sedan deltog jag i en internationell planeringskonferens, och då min chef sitter med i organisationens styrelse blev jag medbjuden till en informell middag, dagen innan de organiserade aktiviteterna startade. ”Ett trevligt gäng” beskrev min chef styrelsen som, och visst ett gäng hyggliga GUBBAR. Ibland glömmer jag hur extremare mansdominerad (planerings)världen är utanför Sverige. När vi hade satt oss till bords fick chefen frågan:

- So, is this your wife or your daughter?
- No, this is my colleague!
Sedan fortlöpte kvällen med följande konversation med en full tysk
- Wie alt bist du eigentlich?
- 26

- O je, dann bin ich dir zu alt...aber vielleicht, wenn Du mal in Berlin ist...meld dich doch!
Och något senare när jag råkade få ögonkontakt med gubben tvärs över bordet som var involverad i ett samtal med min bordsgranne:
- We were just saying how petit and beautiful you are.
Kvällen avslutades utanför restaurangen med ett gubbgäng diskuterandes min ålder och hur himla ung jag egentligen var. Kände mig lite bättre till mods efter att ha vräkt över min frustration på chefen under promenaden hem.

Som professionell råkar jag aldrig ut för sådant på hemmaplan. Gubbarna här är alldeles för respektfulla eller politiskt korrekta eller hårt hållna av bra chefer som min. Men här hemma händer det i helt andra sammanhang, bland människor som når innanför min jävlar-anamma-frustration; bland människor som jag tror är på min sida. För ett par veckor sedan möttes jag, på ett seminarium fullt av feminister, av argumentet:

- It’s easy for you, being young and attractive.

Som om jag inte har haft nog vett att skämmas för min vita, smala, priviligerade medelklassbakgrund fram till dess. Som om jag minsann skulle vänta med att uttala mig tills också jag slagit i glastaket eller åtminstone blivit ett par kilo tyngre.

Men allra som mest nedtryckande är det när mina vänner, mina upplysta, feministiskt övertygade, jämnåriga manliga bekanta avslutar en diskussion med det aldrig så ironiska argumentet

- Det är för att du är tjej.

onsdag 11 juni 2008

Frifräsande

Jag har ett nytt projekt jag tralla laa (fritt efter den gamla feministdängan "Jag ska bli sjuksköterska jag tralla laa"). Handledaren vill nog hellre att jag skriver på själva avhandlingen, och jag vet att det är nödvändigt att jag gör det. Men jag struntar tydligen i det och vi har inga fler möten inbokade innan sommaren så hon behöver inte få veta. Måste bara självrannsaka lite; detta frifräsande. Vad handlar det om? Jag har två idéer om varför. 1) det är roligt att vara olydig - en hel kultur skapad av trettio-nånting-människor har bestämt sig för att uppror och obstruktion är det rätta sättet att hantera 40-talistgenerationens massiva patent på Vuxenhet. Alltså är det tråkigt att vara vuxen (för det får vi ju ändå inte vara, buhu) och roligt att göra tvärtom. Jag behöver väl knappast nämna att handledaren är just 40-talist. Ibland, bara för att bryta det här tråkiga tråkiga mönstret (helt enkelt för att roa mig själv på ett olydigt sätt) så tillämpar jag det gamla årtiondesystemet, det vill säga att man tillhör det årtionde då man gjorde litterär debut. Då blir handledaren 80-talist (i det akademiska måste ju den litterära debuten motsvaras av disputationen)! Då ser jag handledaren framför mig som representant för den avskydda generationen av ungdomar som inte förstår ironi och som är bäst i världen på att vara individualister och karriärister och som ägnar sin barndomsnostalgi åt Fragglarna! Ha ha och hi hi, tänker jag när jag gör denna olydiga tankekullerbytta vid mitt arbetsbord i doktorankdammen. 2) mitt nya olydiga projekt utgår från en film om en manlig homosexuell våldtäkt (filmen heter Love: som i namnet Love, ett vanligt namn på 80-talister som är födda på 80-talet. Dom är ofta rådjursögda och oskuldsfulla, i alla fall i filmen är han det). En av mina viktigaste intellektuella förebilder är Eve Kosofsky Sedgwick, som har ägnat nästan hela sin akademiska karriär åt manlig homosexualitet/homosocialitet. Så det där frifräsandet handlar, enligt den här förklaringsmodellen, inte om att utföra modersmord utan om att anknyta och bilda sammanhang och att tillhöra. Att förstå saker utifrån förmoderns (här är betoningen viktig, nota bene) teoretiska plattform.
Det är viktigt att ha minst två förklaringsmodeller för varje beteende. Det gör det hela relativt och man kan kosta på sig att ha en tredje - hemlig - modell som man kan hänge sig åt. Som man kan tillbe i lönndom och pryda sig med likt en krans av blomster på midsommarfyllan!

söndag 8 juni 2008

O jogo bonito

Det är alltid kul och fascinerande när sportvärlden visar att den inte är så homofob som ryktet säger. Två fina adjektiv  jag hört/läst om den portugisiske spelaren Nuno Gomez är; "rådjursögd" samt "bildskön". Och det var INTE Louise Järleskog som sa/skrev dem utan två manliga reportrar. Den ständiga frågan i doktorankdammen; "Henke eller Zlatan?" får nog omformuleras till "Nuno eller Ronaldo?" För de är inte bara homems bonitos i det portugisiska landslaget. De spelar väldigt bra fotboll också. Jag tippar att Portugal vinner EM.

Etnokrameri = verklighetsflykt

Man har hittat ett ”nytt” ”ursprungsfolk” i Brasiliens Amazonas. Nu verkar Brasiliens policy vara att försöka ”skydda” indianer från interventioner från ”civilisationen”. Det är nog klokt. Men den svenska debatten!! Man tar sig för pannan. I P1s Godmorgon världen! den 8 juni får en journalist, Erling Söderström, 15 minuter på sig att först framhålla sin egen exklusivitet när det gäller att få tillgång till (resursen) ursprungsfolk. Vilket förmodligen ska bevisa att han är en mycket mycket god människa. Sedan får han vräka ur sig floskel efter floskel om hur zoéfolket lever som de ”alltid” har levt, lyckliga och fria. Han återger ett samtal med en ”ung vacker kvinna” och frågar henne om hur många män hon har. Hon visar upp fyra fingrar vilket representerar de fyra män hon ”har”. Och så följer en liten utvikning om den fria kärleken hos zoéfolket, och om hur det gäller båda könen: ”Hela tiden finns sexualiteten som en självklar och naturlig källa till glädje och samhörighet.”

Åh, denna civilisationskritik där oskyldiga (när det gäller västerländsk civilisation) indianer, eller andra ”vildar”, används som den goda motsatsen till det onda västerlandet. Paul Gauguin lyckades i alla fall göra fantastisk konst av sina tahitier. Och han levde och verkade under den tid som the scramble of Africa pågick, inte 50 år efter avkoloniseringen.

Hos zoéfolket så upplever jag ett lugn, en harmoni, och glädjefylld nyfikenhet som jag aldrig har känt så starkt hos något av det mer än ett dussin ursprungsfolk som jag har vistats hos i Amazonas. Här finns inget våld, och till skillnad från många indiankulturer, finns ingen krigisk tradition.”

En orsak till att jag hatar detta är förstås ren och skär avundsjuka. Detta var min dröm när jag var tio år. Åka till Amazonas och hitta oupptäckta indianfolk, och lära mig av dem och lära dem. Det fulländade äventyret! Men jag var tio år!! Jag har fattat att det är ett barns dröm. Varför låter P1 honom använda zoéfolket för att skapa sig själv som god, som en som har genomskådat västerlandets ondska? Varför låter de honom vara ett tioårigt oansvarigt barn som kan använda de andra för sin egen verklighetsflykt?


[http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_GMV_080608120044.mp3]

torsdag 5 juni 2008

Stadskonferensens mesta pastor: Organics, mechanics and urban diabetes

Kort rapport från de senaste dagarnas IFHP-konferens i Liverpool, på temat ”Cultural regeneration: the return of the city”. Börjar med en bit innehåll och återkommer med en reflektion över konferensens gubberi - där fanns en hel del att nysta i!

Diskussionerna anknöt på ett bra sätt till det uppifrån/nerifrån-tänk jag skrev om i förra inlägget, mycket tack vare första sessionens chair: Reverend James Jones. Pastor Jones inledde med en reflektion kring det språk som används kring planering: Developers/planerare gillar att prata i mekaniska termer om stadens ”buttons”, ”targets” och ”outcome”, invånare/grannskap pratar i organiska termer om ”plant”, ”cultivate”, ”grow” och ”regenerate”. Här finns såklart en släng av goda gräsrötter kontra onda investerare; men intressantare är hur man utifrån terminologin kan förstå emergens, avstånd och nivåer. På plats ser man alltså varje enstaka hus byggas, väg breddas, kafé öppna, person flytta. Utifrån/ovanifrån framträder dessa förändringar som ett mönster, eller en mekanism – förtätning, regionalisering, gentrifikation eller segregation – vilken gör det möjligt för developern att ”trycka på rätt knapp”. Hur mindre delprojekt utfaller blir ointressant sålänge systemet – region, stad, grannskap – producerar det vi förväntar. Avstånd och skala är alltså avgörande för hur vi förstår och bygger det urbana, snarare än motsatsparet uppifrån/nerifrån.

Pastorn lanserade även begreppet ”urban diabetes” att förklara hur (kapital)flöden påverkar staden. Här återfinns visserligen den traditionella analogin stad = kropp, men mot bakgrund av diskussionen ovan kan ”kroppen” förstås som den avgränsade systemnivån. Diabetes är alltså det som händer när flödena (investeringar/etableringar) koncentreras till innerstan/hjärtat och cirkulationen inte når ut till ytterområden/extremiteter, vilket gör att dessa dör av. Det blir såklart lite väl förenklat med analogier, men kafferastsdiskussionen infekterades med en lyckad abstraktion utanför det vanliga ekonomi/mekaniktänket: Hur förbygger vi? Hur ger vi staden insulin? När är det dags att amputera?

Det hela fick en extra twist när konferensens kändispratare Sir Peter Hall oberoende visade en slide med texten ”Operation succeeded – patient dead”.

onsdag 4 juni 2008

Viljan att veta – att veta vad man vill.

Jag har alltid vetat vad jag vill. Jag har aldrig vetat vad jag vill. Filosofiskt sett vet jag att det inte finns någon fri vilja och har inga problem med det. Jag är inte ute efter vad jag verkligen innerst inne vill. En stark känsla är det jag är ute efter. En kompass. Något som säger mig att jag ska stanna kvar eller gå. Och nej, jag talar inte om relationer. Eller det också. Men inte framför allt. Utan om jobb. Om det universitet som Jeanette i ett tidigare inlägg tänkte hänga sig klänga sig fast vid. Själv tvivlar jag. Inte för att jag vantrivs. Men jag valde att plugga. Sen valde jag att doktorera. Men resten? Valde jag det? Jag valde inte bort det, det kom till mig: undervisning – kul ibland, nästan jämt just nu för jag gör det så lite, minns dock att det kan vara hemskt, och ge grymma otillräcklighetskänslor; all administration – aldrig roligt, möjligen ett uns tillfredsställande när det är avslutat och man har rensat skrivbordet; organiserandet, mötena... jo vissa möten, när rätt människor pratar om rätt saker i rätt sammanhang och har mandat att göra något, men alla dessa möten när man vet vilka de andras käpphästar är, och vet att de tvångsmässigt kommer att dra upp det förr eller senare, och alla kommer att gå därifrån otillfredsställda. Det har jag inte valt.
Men vad vill jag då?

tisdag 3 juni 2008

Det finns alltid något att göra

Snart är det semester. Jag är för första gången på många år inte sönderstressad i början på juni. Vädret har varit toppen i flera veckor. Allt är så... bra. Jag har inget att vara missnöjd över. Ändå kommer en känsla av – ja jag vet inte vad; ångest är för starkt, vemod är för sorgligt – en känsla av tomhet kanske, kommer över mig som hastigast en morgon vid skrivbordet. Jag förstår inte känslan. Vill knappt kännas vid den. Jag tittar på högarna av böcker som bildar spretiga torn på skrivbordet. De är så många och så tjocka, böckerna. Sakta klingar tomhetskänslan av och jag känner mig trygg. Vilket jobb jag har. Det finns alltid något att göra (är inte det en reklamslogan för något byggvaruhus?). Alltid böcker att läsa, alltid teorier att försöka få grepp om. Tidigare har den vetskapen gjort mig stressad; att alltid ligga steget efter. Men nu! En trygghet. Att det är skönt att komma till den lugna doktorankdammen efter en stressig morgon med tandborstningar, frukostbestyr och dagislämning, det visste jag. Att livet med familjen och vännerna är en underbar och alldeles nödvändig kontrast till arbetslivet visst jag också. Men den totala känslan av trygghet vid tanken på vad mitt arbete innebär, den var ny. Det kanske är värt att försöka hänga, klänga sig fast vid universitetet ändå. Det finns alltid något att göra.